Veckan som gick

Den 5 december 1989 skriver svenske generalkonsuln i Leningrad Dag Sebastian Ahlander hem till det socialdemokratiskt ledda Utrikesdepartementet:

”Klart är att alla balter vill ha självständighet… För Sverige är det inget mer eller mindre än en politisk revolution i Norden som äger rum – den första i vår livstid. Sett mot bakgrund av utvecklingen i Östeuropa i övrigt går parallellen osökt till 1848. Det ena auktoritära styret efter det andra faller – som dominobrickor – inför folkens vrede.”

Detta står att läsa i det första av 400 sidor tidigare hemligstämplade UD-dokument från åren för Baltikums frigörelse som släpptes i torsdags och nu finns att läsa på regeringens hemsida.

Det som nu förefaller självklart, närmast banalt, var det inte då. Den dåvarande utrikesministern Sten Andersson (S), sannolikt läskunnig, tog till synes inget intryck. Tvärtom, under ett besök i Baltikum en månad tidigare hade han uttalat att länderna inte var ockuperade. Det var ingen tunghalka utan ett i raden av uttalanden från hans mun som underbyggde socialdemokratins kallsinne inför de baltiska frihetssträvandena.

”Det är farligt för den fortsatta utvecklingen om de gör någonting som Moskva finner att det går för långt. Eller att vi uppträder på ett sätt så att vi uppfattas som påtryckare av en utveckling som Moskva inte betraktar som önskvärd.”

Denna Andersson-doktrin ekade i andra ledande s-företrädares bedömningar av det som hände i Baltikum under de fantastiska befrielseåren. Olof Palme hade satt tonen 1983 genom att kalla det moderata stödet för frihetssträvanden i Östeuropa för ”korstågsanda” och ”en säkerhetsrisk för den svenska säkerhetspolitiken”. Pierre Schori hävdade angående ropen på självständighet att folken ”inte alls ställt de kraven”, ty de ville inte gå ”en äventyrsväg”. Enligt riksdagsledamoten Sture Ericson (S) var ”sådana utrikespolitiska stolligheter” uttryck för extremism.

Detta var en iskall inrikes utrikespolitik, utan känslor för de förtryckta. Länge var hållningen möjlig. Fram till Måndagsrörelsens möten på Norrmalmstorg som startade den 19 mars 1990 och efter 79 möten hade vunnit den svenska opinionen för det sanna och rätta, under ledning av Gunnar Hökmark, Andres Küng, Håkan Holmberg och Peeter Luksep, stödda av tusentals mötesdeltagare. Fram till att verkligheten gjorde slut på Sovjetunionen.

Måndagen den 15 augusti ses vi igen, på Norrmalmstorg klockan tolv. För att högtidlighålla 20 år av frihet för östra Europa och för att minnas vem som gjorde och sade vad.

Redaktör Mats Johansson är styrelseordförande i Svensk Tidskrift och riksdagsledamot (M).