Vem äger Ryssland?

Vladimir Putins syfte har redan från början varit att upprätta en auktoritär regim i Ryssland, men girighet och korruption är också centrala motiv hos ledarskiktet. Det hävdar Karen Dawiska i nyligen utkomna Putins Kleptocracy, som rekommenderas av Lars Elinderson.

Det var länge sedan jag blev så upptagen av en bok att jag inte kunnat slita mig, utan mer eller mindre sträckläst mig igenom drygt 400 sidor från pärm till pärm. Nu har det skett igen! Karen Dawiskas nyligen utkomna Putins Kleptocracy: Who owns Russia? (SimonandSchuster 2014) var skälet:

Boken beskriver, som rubriken säger, den senaste episoden i Rysslands långa och smärtsamma historia över korrupta regeringar från tsartiden till idag: Vladimir Putins Ryssland.

Vladimir Putin är enligt författaren ”både en produkt och skaparen” av den genomgripande korruption som präglar dagens Ryssland. Den har en omfattning som få i väst förstår. ”I västvärlden ses det som osannolikt att någon vars hela karriär präglas av anklagelser om korruption kan väljas till president” skriver hon, men konstaterar därefter lakoniskt att ”det är mindre överraskande för ryssar”.

Dawiska börjar sin berättelse om Putin strax före upplösningen av Sovjetunionen, när han tillsammans med andra KGB-tjänstemän inser att det sovjetiska systemet var dömt att kollapsa, och därför inriktade sig på försöka hitta ett sätt att bibehålla politiskt inflytande. Putin, som var en framträdande KGB-officer under perioden 1975-91, tycks inte ha varit inblandad i olagliga affärer förrän han lämnade byrån och började arbeta i S:t Petersburg, som vid den tiden i hög grad styrdes av gangstersyndikat. Där hamnade han i skärningspunkten mellan tre världar, (nexus-förbindelse som författaren uttrycker det): gangsters, byråkrater och före detta KGB-tjänstemän som han själv.

1990-talet blev ”en tid då grupper av före detta KGB-tjänstemän gick samman med maffialiknande kriminella nätverk, politiska och ekonomiska eliter och skapade grunden för det som skulle bli Putins verktyg i det framgångsrika spelet för att bygga upp en ny auktoritär regim.” Dawiska beskriver den inre cirkel som bildas i denna ömsesidigt beroende skärningspunkt. Hennes arbete är baserat på år av forskning av ryska kriminella kretsar och KGB. Hennes källor är ryska insiders, ryska och västerländska grävande journalister, regeringstjänstemän och ett omfattande arkivmaterial. Författaren, som är professor i statsvetenskap vid Miami University i Ohio, använder sig också av delar av det diplomatiska material som offentliggjorts av Wikileaks. Trådarna i källmaterialet vävs samman till en häpnadsväckande omfattande och detaljrik väv.

Systematiken i den struktur som byggs exemplifierar hon genom att citera ett dekret från partiet centralkommitté den 23 augusti 1990 om bemyndigande av ”brådskande åtgärder för att organisera partiets kommersiella och utländska ekonomiska verksamhet” och lyfter fram behovet av en ”självständig kanal till partiets kassa” med det slutliga målet att bygga en sluten partiekonomi utan insyn. Topprankade KGB-tjänstemän fick enligt Dawiska uppdraget att skapa en sådan struktur, och pengarna användes bland annat till att köpa aktier i företag och banker. Många stora företag som växte upp i början av 90-talet i Ryssland hade hjälp av före detta KGB-officerare med sitt kunnande och god tillgång till pengar, menar författaren.

Dawiska beskriver ingående hur Putin och hans krets använde sina offentliga positioner för att skapa inflytande och berika sig själva under dessa år genom att upprätthålla sina förbindelser med den organiserade brottsligheten. Hon menar hur Putin byggt ett maffialiknande system där ”rikedom ges i utbyte mot absolut lojalitet”, och där ”Putin ensam avgör vem och vad som kommer att vara lönsam.”

Redan när han var chef för kommittén för utrikeskontakter i S:t Petersburg mellan 1991 och 1996, anklagades Putin för förskingring i samband med att han utfärdade exporttillstånd för råvaror i utbyte mot livsmedel. Korruptionsmisstankar och anklagelser mot Vladimir Putin och hans krets är således inte nya, men sätts av Dawiska in i ett sammanhang genom att visa på flera liknande händelser där partiet och KGB-tjänstemän använde partiets pengar och offentliga medel till att stödja vänliga sinnade företag i utbyte mot gentjänster. Hon beskriver bland annat en brottsutredning 1999 där ett byggföretag anklagades för att använda St. Petersburg stads fonder för att bygga villor i Spanien för Putin och hans vänner, och senare uppgifter som hävdar att Putin under 2005, när han blivit president, använde pengar som hade öronmärkts för medicinsk utrustning till att bygga ett lyxigt palats.

När Vladimir Putin blev premiärminister 1999 och därefter tillträdde sin första presidentperiod 2000, var han relativt okänd för utomstående. Författaren menar ändå att det redan vid den tidpunkten var möjligt att urskilja hans verkliga avsikter. Redan under de första 100 dagarna som president började han använde oroligheterna i norra Kaukasus som en förevändning för att lagstifta om begränsningar i press- och yttrandefrihet och andra medborgerliga rättigheter.

Västvärlden har indirekt medverkat i uppbyggnaden av Putins maktställning, menar Dawiska. Det är i väst som han och hans kumpaner placerar sina pengar. De semestrar där, äger flotta bostäder, låter sina barn studera i västerländska skolor och låter sina stora tillgångar förvaltas av västerländska finansiella bolag och banker – i skydd av banksekretess. Dawiska underlåter inte att påpeka att detta förhållande i hög grad förklarar varför västvärldens motreaktion mot Rysslands ockupation av Krim och interventioner mot Ukraina inte i första hand riktas mot Ryssland som land, utan nästan uteslutande mot de enskilda personer och företag som utgör Vladimir Putins maktbas.

När författaren slutligen analyserar Vladimir Putins syfte och motiv, blir hon tvetydig: Putin och hans KGB vänner har, skriver hon, ”från början sökt att etablera en auktoritär regim i Ryssland, kanske inte som ett egenvärde, utan för att kunna styra den politiska och ekonomiska utvecklingen i landet”. Syftet var, att skapa en ”regim som skulle kontrollera privatisering, begränsa demokratin och återföra Ryssland till stormaktsstatus.” Ändå menar hon att ursprungliga motiven var simpel girighet – viljan att bli rik – och inte ytterst att skapa en auktoritär stat.

Den bild Dawiska ger är ett ledarskap som framför allt bygger på egenintresse. Hon visar hur KGB-agenter och partifunktionärer med hjälp av offentliga och hemliga fonder finansierar omfattande korruption och samtidigt investerar i företag och banker, men avstår från att utforska kopplingen mellan de illegala affärerna och de auktoritära planerna. Senare tids utveckling, inte minst de ökade militärpolitiska och -strategiska ambitionerna hos mannen på den högsta pinnen i Kreml, ger anledning till en annan tolkning än ett maktinnehav som är helt byggt på personligt intresse.

Sammanfattningsvis ger Putins Kleptocracy: Who owns Russia? en spännande, väl genomarbetad och dokumenterad beskrivning av Vladimir Putins väg till makten, hans medel och metoder och samtidigt en trovärdig förklaring till hur hans totala dominans växt fram. De verkliga motiven bakom hans agerande blir nog till slut upp till senare historiker att spekulera kring.

Lars Elinderson är ekonomie magister och tidigare riksdagsledamot (M).