Vem är fri och vem görs ofri?

I tisdags kväll var det dags för andra ronden kulturdebatt på Teater Brunnsgatan Fyra. Deltagarna hade dock redan tjuvstartat. På den utpekade högerflanken hade Ulf Brunnberg hunnit med att i Expressen döma ut de offentliga kulturinstitutionerna som en skyddad verkstad, medan vänsterrepresentanten Stina Oscarson i insinuanta ordalag jämfört rond ett med nordkoreansk indoktrinering. Nu skulle de tillsammans med PM Nilsson från Newsmill, Isabella Nilsson från Göteborgs konstmuseum, Annelie Telford från Debaser och Lars Anders Johansson från Timbro ta sig an kulturfinansieringens dilemma: vem är köpt och vem är fri? Allt under sedvanlig brist på moderation av Marie Söderqvist och Martina Montelius. Liksom första gången svallade känslorna högt på scen – så högt att delar av publiken stormade ut i vredesmod.

Stina Oscarson förklarade att hon i sin roll som chef för Radioteatern känner sig konstnärligt ”friare än någonsin”. Istället för att producera sådant som publiken efterfrågar och säkerställa att budgeten går ihop kan hon nu helhjärtat skapa teater. På sin blogg skriver hon att: ”Denna kultur är betald av alla och alla kan ta del av den gratis.” Ett litet tillägg är dock befogat: vi alla som betalar ges inget val.

Kastratsångarnas storhetstid inträffade från 1400-talet fram till 1700-talet. Småpojkar kastrerades i unga år för att förhindra målbrottet och drillades sedan under hela uppväxten idogt till mästerliga sångare. Därigenom fick kompositörer och dirigenter tillgång till sopraner och altar med vuxna mäns lungvolym. Den konstnärliga friheten ökade markant, då tidigare otänkbara kompositioner möjliggjordes. Inte minst operagenrens framväxt är intimt förknippad med turnerande castrati som skänkte glans åt furstar och kungar. När kastreringsbruket började försvinna vid 1800-talets början beklagades det av tidens kulturelit. Stora estetiska värden gick förlorade! Den firade tyske kompositören och körledaren Carl Friedrich Zelter skrev 1814, efter ett besök i katedalen i Köln, till sin gode vän poeten Johann Wolfgang von Goethe:
”In such an auditorium music without male sopranos will always be moderately effective.”
(Friedrich S. Brodnitz, The Age of the Castrato Voice, Journal of Speech and Hearing Disorders, 40 (3): 291. 1975)

Hur ska vi förhålla oss till Carl Friedrich Zelter och Stina Oscarson? De är kulturskapare som upplever konstnärlig frihet med de resurser som ställs till deras förfogande. Men frihet är inte bara att en part känner sig fri. Det finns fler parter: någon måste mot sin vilja offra testiklar respektive skatte- och licenspengar för att deras kulturskapande ska fortgå. Vissas konstnärliga frihet kolliderar med andras personliga frihet. Ett sätt att hantera konflikten är att förneka att vi någonsin kan vara fria. Oscarson förklarade under debatten att vårt sätt att leva är omoraliskt och att vi står i skuld till kommande generationer, så vad tjänar det till att tala om frihet? Där landar den som oreflekterat blandar bort begreppen: konstnärlig, personlig, ekonomisk och politisk frihet. Men Oscarson talade sig också varm för ordens betydelse och för vad hon kallade motstånd genom språket. Om man tar ordens betydelse på allvar så finns det ett utmärkt intellektuellt verktyg som kan bringa reda i debatten: distinktionen mellan positiv och negativ frihet.

Positiv frihet handlar om att förverkliga sin potential. Den kräver oftast resurser. Negativ frihet handlar om att lämnas ifred och inte hindras. Den kräver bara frihet från tvång. Det intressanta är att allas lika rätt till frihet bara är förenligt med det ena begreppet. Rätt till den positiva friheten att skriva musik för kastratsångare (och få den framförd!) kräver att någon annan utsätts för könsstympning. Rättigheter till positiv frihet för vissa kränker andras rätt att lämnas ifred. Rätten till negativ yttrandefrihet däremot kräver inte att någon måste tillhandahålla en tryckpress eller en teaterscen. Den kräver bara att kungar och kulturministrar låter bli att censurera. Rätten till den negativa friheten kan vi alla åtnjuta, i fred med varandra. Resurserna för självförverkligandets positiva frihet är däremot ingen rättighet som kan utkrävas – dem måste vi på frivillig väg skrapa ihop.

Jag ägnar min fritid åt att nyöversätta rysk lyrik till svenska. Det jag skapar har ett estetiskt värde som jag är stolt över, väl i klass med de tidigare svenska översättningarna av Jevgenij Onegin. Men detta estetiska värde ger mig inte rätt att tvinga någon annan att betala för min hemsida, för de hundratals arbetstimmar som jag lagt ner eller för en framtida tryckt bokupplaga. Bara min negativa frihet att själv förfoga över min arbetstid och min egendom är kompatibel med andras lika frihet. ”En människas liv på jorden är ett mål i sig självt” skrev Vilhelm Moberg. Vi har rätt att slippa avtvingas pengar eller testiklar för kultur som vi inte vill betala för. Oavsett hur vackert tonerna klingar i katedralen i Köln.

Den första debattrundan på Teater Brunnsgatan Fyra ägnade avsevärd tid åt att fastslå att ”alla” är överens om den svenska statliga finansieringen av kulturen. Det är på sin plats att påpeka att svenska kulturskapare inte alltid tänkt så. Moberg var en välartikulerad motståndare till offentliga bibliotek och statligt författarstöd och beskrev staten som ”ett odjur utan moral och utan sinne för lyrik”. Presstödet kallade han feodalt.

Lyckligtvis står och faller kulturlivet inte med statsbudgetens utgiftsområde 17. Förlagsbranschen är ett utmärkt exempel på en välfungerande kulturmarknad. Att Annelie Telfords Debaser också klarar sig förträffligt utan något som helst offentligt stöd blev vi varse i tisdags. Men modern teknik ger hopp även för annan kultur. Crowdfunding har potential att möjliggöra långt smalare böcker, filmer och pjäser än vad vare sig traditionella massmarknader eller offentligt kulturstöd förmår. Även om sådana initiativ idag startar som offentlig-privat samverkan så finns det inget som hindrar att den offentliga delen på sikt kan fasas ut. Numera står mecenatrollen öppen för oss alla, inte bara för furstar eller fabrikörer i hög hatt.

Ulrik Franke är doktorand vid KTH och f.d. förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.