Vem betalar för en vägg?

I tidningen Opulens uppmanas till kamp mot betalväggarna ”med alla till buds stående medel”. Det må vara lätt att ironisera över, men lika lätt är det att inse att dagens betalväggar inte är den ultimata lösningen på medias eviga finansieringsproblem, skriver Peter J Olsson.

Nättidningen Opulens är en ganska ny publikation, kan man väl tillåta sig att skriva i ärevördiga Svensk Tidskrift. Det är en kulturtidskrift med vänsterstuk. Som de flesta dagstidningars då, kanske någon invänder. Men den är nog lite smartare ändå och håller en hög klass.

Självklart har den problem med finanserna. Det har kulturtidskrifter haft sedan tryckpressen uppfanns – den normala livslängden är inte mer än hundra år, som svensk Tidskrift, utan snarare ett tjugotal nummer.

Det första man ser när man besöker siten är en uppmaning att bli månadsgivare. Det räcker med motsvarande en öl eller glass, meddelar tidningen. Det är bara att hoppas att de som gillar Opulens hörsammar uppmaningen. Annars har de den snart inte att läsa.

Häromdagen publicerade de en artikel som uppmanade till kamp mot betalväggarna, ett annat sätt att få in pengar som främst dagstidningar i allt högre grad infört. Författare var Linda Bönström, och hennes huvudargument var att det var en demokratisk rättighet att ta del av artiklar utan att betala.

Hon utgick i och för sig från en död väns dödsruna som hon sökt och på vägen drabbats av en mängd reklam samt därefter stoppats av en betalvägg.

Ytterligare ett argument var att tidningen som stoppade hennes läsning mottog ett fett produktionsstöd från staten och att hon som skattebetalare därför redan hade betalat för att läsa.

Alltihop var en del av kapitalets utsugning och borgarnas konspirationer, om jag förstod saken rätt. Betalväggarna måste därför bekämpas med ”alla till buds stående medel”.

Det är lätt att ironisera över detta, men det är också lätt att inse att betalväggar som de fungerar nu inte är en perfekt lösning.

Medier handlar om nyhetsförmedling, nöjen, underhållning, opinionsbildning och debatt/diskussion.

Som för allt annat som kostar pengar finns det bara tre sätt att få ta del av det som någon annan skapat. Det första är att de skänker bort det av kärlek, välvilja eller för att spridandet av sanningen är huvudsyftet – det kräver en ägare med stor plånbok. Det andra är att man betalar för det man vill ha, vilket då ställer krav på att det ska ske på ett enkelt sätt. Det tredje att någon annan betalar för det, antingen staten som tar in skattemedel med tvång, eller annonsörer som betalar för att få sina annonser vid mer läsvärda artiklar.

Alla dessa modeller har förstås sina för- och nackdelar.

De kan till exempel medföra styrning eller självcensur. Annonsörer vill inte förknippas med vilka åsikter som helst. Staten har inte outtömliga resurser, och det är tveksamt om en mycket stor statliga inblandning är bra för fria medier -exemplet public service är inte entydigt positivt.

Den välvillige ägaren finns oftare än man tror. Men fungerar inte riktigt med stora mediehus.

Til syvende og sidst så handlar det i många fall om hur man ska kunna ta betalt av läsarna. Där har man inte lyckats särskilt bra.

Betalväggarna är irriterande, de fungerar ofta sisådär. Och de minskar möjligheten att ta del av en bred debatt. Nog kan man prenumerera på en eller två tidningar – men knappast fler. Märkligt nog har ingen lyckats hitta ett bra sätt att betala för enstaka nummer eller artiklar via mikrobetalningar.

Troligen är det ändå så att det gått för kort tid för att man ska hinna skapa betalsystem och förankra dem hos läsarna. Det kommer säkert. Och de tidningar och tidskrifter som hittar den bästa modellen lär vara de som överlever.

Det viktiga för demokratin är att det finns möjlighet att snabbt och billigt skapa en kanal för spridning.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne