Vem i hela världen kan man lita på?

I veckan ifrågasattes ett Twitterkonto som enligt presentationen tillhörde en man aktiv i ett av de mindre borgerliga partierna. Stämmer det är i så fall inte vare sig första eller sista gången någon inte är den de utger sig för att vara på Twitter, men det är en påminnelse om att det inte bara är äggkonton vi ska vara misstänksamma mot, skriver Amanda Wollstad.

Kontot använder ett helt vanligt för- och efternamn och bild på en person som skulle kunna höra ihop med namnet ifråga. Hemorten uppges till en medelstor svensk stad. Vid en första titt finns inget som motsäger uppgifterna som anges i presentationen.

Sådana konton är lätta att följa och retweeta, men det finns ingenting som säger att Anders Johansson med en bild på en man i sportjacka och vältrimmat skägg faktiskt tillhör någon Anders Johansson, än mindre att det är någon Anders Johansson på bilden.

Om det nu aktuella kontot är falskt eller inte, och vad i så fall syftet skulle vara, lämnas med varm hand till andra att utreda. Men i en tid när allt större del av den vardagliga politiska debatten förs online är det ett intressant fenomen att reflektera över.

Att ange ett något trovärdigare alias och lägga en minut på att googla fram en bild som passar till tar marginellt längre tid än att lämna profilbilden tom eller ladda upp ett uppenbart missvisande foto, ändå litar många instinktivt mer på ett sonnamn och en porträttbild. Och motsatt: många vägrar uttalat interagera med anonyma konton, oavsett vilken bakgrund de har och vilken information de lämnar. Den som talar sanning har inget att dölja, ungefär. Det är visserligen en enkel princip, men också ganska andefattig. För visst kan folk sitta på intressant information och bidra till en bättre debatt, men inte kunna eller vilja göra det under eget namn och titel.

Den svenska försvarsdebatten förde en tynande tillvaro under den eviga fredens tillfälliga tidevarv. Den överlevde främst på anonyma bloggar och bland tagna namn på Twitter. Några av de största namnen kom senare att avslöjas eller frivilligt träda fram, men utan Wiseman och Skipper hade många försvarsjournalister stått sig tämligen slätt när frågorna åter igen bereddes plats i spalterna.

De, och många med dem, upparbeta ett förtroende genom att under lång tid konsekvent bidra med sakliga och väl underbyggda argument, trots sin anonymitet.

Motsatsen har naturligtvis också förekommit. För en tid sedan försvann ett anonymt konto aktivt i Twitters försvarspolitiska sfär efter att en etablerad – och faktiskt existerande – profil menade sig veta vem som faktiskt stod bakom kontot och varnade vederbörande att sluta sprida falsk information. Den utlösande faktorn var en starkt politiserad tweet som, om den kommit från någon med den bakgrund kontot uppgav, hade varit direkt olämplig.

Många som följde och hade interagerat med kontot blev chockerade, andra hade anat oråd länge och bara väntade på avslöjandet.

Den anonyme Twittraren påstod sig ha en bakgrund inom underrättelsetjänsten och hade under flera månaders tid twittrat säkerhetspolitiska och geopolitiska reflektioner och berättat anonymiserade berättelser från uppdrag i fjärran land. Några av dem föreföll relativt trovärdiga, andra hade påfallande likheter med äventyr från Jan Guillous agentromaner. Hur trovärdigt kontot uppfattades hade alltså dels med förkunskap om ämnet – och litterära pojkfantasier – att göra, men också om vilken information man såg.

Twitter är, precis som de flesta sociala medier, en snudd på oändlig ström av information. Använder man tjänsten semiprofessionellt och följer mer än ett halvdussin människor med samma inställning är det i princip omöjligt att följa med i allt som sägs i flödet. Konton som i ena stunden verkar rimliga kan i nästa skicka ut rena påhitt.

Så hur ska man veta vem som går att lita på? Det enkla svaret är att det inte finns några enkla svar. Äggkonton kan vara samhällsbärare med en genuin vilja att förbättra debatten, småbarnsmamman från grannkommunen en påverkansoperation. Det enda som faktiskt går att bedöma är informationen.

Så kolla alltid en bra story.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift