Vem regerar över vågorna efter Brexit?

Storbritanniens försvarsminister Gavin Williamson anses vara en frisk fläkt av vissa och i blåsväder av andra. Han kämpar för ökade resurser till försvaret, anser att franska politiker är irrelevanta och under hans korta tid som minister har den starkaste markeringen mot Ryssland ägt rum. Men hur kan Brexit komma att påverka både försvaret och hållningen mot Ryssland, funderar Sofia Svensson.

I november 2017 blev Gavin Williamson Storbritanniens nye försvarsminister och med sina 41 år fyllda väcktes förhoppningar om att han skulle bli en frisk fläkt på försvarsdepartementet. Regeringsbeslutet i förra månaden att separera försvarsutgifterna från resten av den nationella försvarsförmågan bedömdes också allmänt som en triumf för Williamson. Förflyttningen gav försvarsdepartementet mer makt över hur man hanterar det finansiella gapet på 20 miljarder i sin budget.

Williamson har också gett sig på arméns rekryteringssystem. Förra året ansökte fler än 100,000 men bara 7,441 nådde målen och antogs, samtidigt som den reguljära armén är cirka 4,000 man kort. Nu ska man istället försöka återgå till ett mer traditionellt system där potentiella rekryter får hjälp av professionella rekryterare och inspirerande soldater i sina lokala områden.

Men den nye försvarsministern har också hamnat i blåsväder, och många hävdar att hans ambitioner kommer leda till hans fall. I januari varnade han utan belägg för ryska cyberattacker mot Storbritannien som kunde döda ”tusentals”, och förra månaden restes en del ögonbryn på NATO-mötet i Bryssel där Williamson när han frågades om franska presidenten Emmanuel Macrons ställning i Syrien svarade ungefär ”Vad är meningen med att lyssna på franska politiker?”

Militära ledare har dock imponerats av att han vågar ta fighten med Philip Hammond, finansministern, över potentiella nedskärningar av försvaret – liksom hans ansträngningar att flitigt besöka marin-, armé- och RAF-baser. Exakt hur mycket Storbritannien lägger på försvaret i dag varierar beroende på vem du frågar. IISS, the International Institute for Strategic Studies, publicerade sin årliga “Military Balance” rapport nu i februari och i den konstaterades att Storbritannien, för andra året i rad, spenderat under 2% av BNP, nämligen 1,98%. Enligt NATO spenderar emellertid Storbritannien 2,14% av BNP, vilket är mer än målet på 2% som sattes av den förre finansministern George Osborne och som är NATOs uttryckta önskan.

Williamson har dock lyckats få ytterligare fem månader av premiärministern för att bygga upp sitt case för ökat anslag till försvarsbudgeten, vilket fått tungviktare att stödja honom. General Sir Nick Carter, Chief of the General Staff, gick ut i januari och sa att Storbritannien inte kunde hålla jämna steg med ryska framsteg och att det var på tiden att rätta till detta, alltså dags för mer pengar. Air Chief Marshal Sir Stuart Peach sade i december att Rysslands moderniserade flotta hade förmågan att störa de transkontinentala kablarna och att Storbritannien dramatiskt måste stärka sina egna sjöstyrkor för att motverka hotet.

Det talas mycket mer om Ryssland och i sitt tal i januari sa General Sir Nick Carter också att Ryssland är det största statliga hotet mot Storbritannien sen kalla kriget, och varnade för att fientligheter kunde sparka igång både tidigare och mer oväntat än vad många experter i dag misstänker.

Detta är den starkaste markeringen mot Ryssland från militärt håll i Storbritannien på länge. Carter ägnade nästan hela talet på 40 minuter åt Ryssland, och sa bland annat att Ryssland är den mest komplexa och kapabla säkerhetsutmaningen vi mött sedan det kalla kriget. Han avslutade med att uppmana till att försvarsbudgeten borde ökas till 2,5% av BNP, vilket skulle innebära cirka 7,7 miljarder pund extra per år.

Williamson räds inte heller att sätta ner foten mot Ryssland. Som svar på Vladimir Putins tal den första mars, i vilket den ryske presidenten skröt över en växande arsenal av hotfulla “supervapen” som Väst inte ska kunna försvara sig emot, sa den brittiske försvarsministern att ”Ryssland har valt en väg för eskalering och provokation. Det här är inte där vi vill vara – och inte förhållandet till Ryssland vi vill ha. Vi hoppas att de kommer att ta en annan väg. Vi står inför intensifierande hot mot vårt sätt att leva.”

Med Brexit i åtanke är markeringen mot Ryssland extra intressant. Det har varit, om än en inte så stor, debatt i Storbritannien om huruvida Ryssland sett positivt på Brexit, eftersom det representerar en europeisk splittring. Men jämfört med andra länder såsom USA eller Tyskland verkar Ryssland betydligt mindre intresserad av de potentiella geopolitiska vinsterna av att undergräva Storbritanniens politiska processer och därmed mindre hoppfull över de möjligheter som Brexit skulle kunna skapa.

Den brittiska regeringens senaste rapport om hur utrikes- och försvarspolitiken ska se ut efter Brexit var tydlig med att betona en önskan om att upprätthålla en stark säkerhetsallians med EU – ett ”djupt och särskilt” partnerskap med EU som sträcker sig utöver de befintliga EU-arrangemang som finns med tredje land. Storbritanniens starka hållning för sanktioner mot Ryssland kommer också osannolikt att förändras. Storbritannien var en djärv förespråkare redan från början för sanktioner mot Ryssland genom EU efter annekteringen av Krim, utan tvekan möjliggjort av de få ömsesidiga ekonomiska och handelsrelaterade beroenden Moskva och London delar, jämfört med många andra europeiska stater.

Det sanna testet av Williamson kommer inte bara bero på huruvida Storbritanniens väpnade styrkor lyckas få ökade resurser eller inte, utan om han också ser till att skapa möjligheter för riktiga investeringar i det brittiska försvaret. Attityden mot Ryssland som ett hot delar han med flera av Storbritanniens högt uppsatta befälhavare, liksom motsvarande i NATO, men det återstår att se vilken inverkan Brexit kan komma att ha när det gäller den allt frostigare relationen mellan London och Moskva.

Sofia Svensson studerar en master i rysk politik vid University College London och är forskningsassistent vid Henry Jackson Societys Center för Rysslands- och Eurasiastudier