Verklighet eller verklighetsflykt

YNGVE HOLMBERG:
Verklighet eller verklighetsflykt
V ad kan ett litet land som Sverige göm
för nedrustningen, frågar riksdagsman
Yngve H olmberg som deltagit i nedrustningskonferensen i Geneve i vår som
medlem i den svenska delegationen. R edan i slutet av 1800-talet startades internationella diskussioner om stopp för kapprustning, om fredsbevarande åtgärder och
allmän avrustning. Haagkonventionerna
1899 och 1907 om åtgärder för att humanisera krigföringen och Geneveprotokollet
1925 om förbud att använda gaser och
bakteriologiska stridsmedel är etapper på
vägen. Sedan 1946 har FN årligen diskuterat den allmänna och fullständiga avrustningen. Under de senaste JO åren har
dessutom, då FN ej sammanträder, nedrustningskonferensen i Geneve fört överläggningar om icke-rustnings-, rustningsbegränsnings- och avspänningsåtgärder.
Kommitten har representanter från 25
länder och Alva Myrdal är ordförande i
den svenska delegationen vid nedrustningskommitten. De båda kärnvapenländerna Frankrike och Kina deltar emelleTtid inte i förhandlingarna. Vid sidan av
de multilaterala förhandlingarna i Geneve
står även de s k saltförhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen om en begränsning av de strategiska kärnvapnen.
Ur säkerhetspolitisk synpunkt finns det all
anledning för Sverige att fortsätta sina
insatser i nedrustningsarbetet, även om
dessa bara går mycket långsamt framåt.
Det finns inte många politiska områden
där det är så lätt att anlägga en pessimi –
tisk syn på utvecklingen som ifråga om resultatet av de under nära ett sekel tillbaka
pågående förhandlingarna om stopp för
kapprustning, om fredsbevarande åtgärder och om allmän avrustning. Tidsperspektivet bakåt är inte uppmuntrande, och
framtiden ger inte plats för allt för ljusa
spekulationer.
Redan i slutet av 1800-talet startade internationella nedrustningsdiskussioner –
med formuleringar som är lika aktuella
idag. En av de dåvarande initiativtagarna
var den ryske tsaren Nikolaus II. Så små-
ningom utkristalliserades de s k Haagkonventionerna 1899 och 1907 om åtgärder
för att humanisera krigföringen. Den på-
började nedrustningsverksamheten avbröt
emellertid tvärt av det första världskriget,
som blev ett illustrativt exempel på hur
omänskligt och brutalt kriget var redan på
den tekniska nivå som fanns i början av
1900-talet.
Ar 1925 hade man emellertid hämtat
sig, och med världskrigets fasor i minnet
träffades överenskommelse bl a i det sk
Geneve-protokollet om förbud att använda gaser och bakteriologiska stridsmedel.
Idag – nära 50 år efteråt – en tidsrymd
som avbrutits av ytterligare ett världskrig,
diskuterar man fortfarande Geneveprotokollet. Ännu har nämligen USA, som på
sin tid var en av initiativtagarna till överenskommelsen, inte ratificerat protokollet.
Detta är onekligen ett tecken på trögheten
i utvecklingen. På samma gång som man
i nedrustningskonferensen i Geneve i år
förhandlar om ett mer långtgående förslag
om förbud, inte bara mot en första användning av biologiska och kemiska vapen
utan även framställning och lagring av så-
dana, har USA ännu inte hunnit så långt
som att godtaga 1925 års GeneveprotokolL
Efter andra världskriget svarar främst
två organ för de multilaterala överläggningarna när det gäller att begränsa produktion och användning av massförstörelsevapen. Sedan 1946 har sålunda FN årligen diskuterat den allmänna och fullständiga avrustningen och de därmed sammanhängande frågorna. Under de senaste 10 åren har dessutom, då FN ej sammanträder, den ovan nämnda nedrustningskonferensen i Geneve fört överläggningar om ickerustnings-, rustningsbegränsnings- och avspänningsåtgärder. Nedrustningskommitten i Geneve består numera av tjugosex eller – eftersom Frankrike
aldrig intagit sin plats – rättare sagt av
tjugofem nationer, varav Sverige utgör en.
Resultaten
Helt utan praktiska resultat har naturligtvis inte denna verksamhet varit under
de 25 år som gått sedan andra världskrigets slut. Däremot är det svårt att i fysiska mått mäta resultaten. Svårigheten
ligger bl a i att finna en relationspunkt för
en jämförelse mellan då och nu. För den
som dagligen ser hur krig och upprustning
dominerar tidningarnas nyhetssidor är det
inte lätt att värdera de nedrustningsresultat som nåtts under senare år. Trots detta
ger dock en uppräkning av vad som åstadkommits en bild av att det finns starkt
263
verkande krafter mot en ohejdad upprustning.
Överenskommelse träffades t ex 1963
om partiellt stopp för kärnvapenprov på
jorden, i rymden och under vattnet. Aret
därpå åtog sig USA och USSR att minska
produktionen av anrikat uran och plutonium. 1967 skapades förutsättningar för
en kärnvapenfri zon för Latinamerika.
Samma år förbjöds gruppering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen i
yttre rymden och på himlakroppar och
1968 tillkom icke-spridningsavtalet, som
förbjuder stater som inte hade egna kärnvapen att tillverka eller på annat sätt anskaffa egna kärnladdningar. Förra året
slutligen nådde man ett begränsat havsbottenavtal, som syftar till att reservera
havsbottnen under fritt hav för fredliga
ändamål eller åtminstone förhindra en militärisering av havsbottnen, men som t v
begränsats till förbud att där placera kärnvapen och andra massförstörelsevapen.
Flera av dessa avtal har träffats utanför
nedrustningskonferensen i Geneve men det
nära sambandet mellan de pågående diskussionerna mellan staterna i Geneve och
dessa resultat kan man inte komma ifrån.
Uppräkningen kunde fortsätta men
skulle kanske då ge en något skev bild
av verkligheten. Vad det är fråga om är
egentligen dellösningar, som framkommit
därför att stormakterna ansett dessa ur
sina egoistiska maktsynpunkter önskvärda
men relativt litet hindrande för sin egen
handlingsfrihet. Ibland har säkert också tvingande ekonomiska skäl medverkat
till avtalen. En ytterligare begränsning av
264
värdet av de träffade överenskommelserna
ligger i att två kärnvapenmakter, Frankrike och Kina, står utanför dem. Ytterligare
kan nämnas att t ex Sovjetunionen inte
undertecknat det särskilda kärnvapenmaktsprotokollet med garanti att inte använda kärnvapen mot den latinamerikanska zonen. Inte heller har stormakterna infriat sina löften om ett absolut kärnvapenprovstopp. När det slutligen gäller den
på dagordningen aktuella frågan om ett
förbud mot att producera och lagra biologiska och kemiska vapen är situationen
liknande. Man är från både USA:s och
USSR:s sida beslutna att inskränka ett
första sådant avtal till att endast gälla biologiska vapen. De för stormakterna än viktigare kemiska stridsmedlen vill man t v
kunna disponera över.
Dagens rustningsläge
Sedda ur denna synvinkel är de uppnådda resultaten knappast lysande. När det
gäller problem som i första hand berör
våra möjligheter att fysiskt och andligt
överleva måste emellertid en annan måttstock anläggas. Även små framsteg, om de
pekar i rätt riktning och skapar underlag
för en vidare utveckling, måste positivt inregistreras.
Mot varandra står här två helt ojämförbara storheter. I ena fallet måste vi
försöka att i känslan och fantasin förstå
dimensionen av de faror som hotar oss
vid fortsatt upprustning. Vi måste veta
vad vi är rädda för, vad vi slåss mot och
med vilken materia vi arbetar. A andra
sidan måste v1 rätt värdera – mot bakgrund av vad som eljest kunde ske – de
avtal, överenskommelser och förpliktelser
som staterna ikläder sig ifråga om begränsning av den ständigt pågående upprustningen eller av utnyttjandet av redan tekniskt tillgängliga massförstörelsevapen.
Redan det första området är svårt att
klargöra. Är vi, när det t ex gäller det avgörande massförstörelsevapnet – kärnvapnet – fortfarande bundna till en jämförel·
se med massdöden i Hiroshima eller Naga·
saki eller tänker vi på andra världskrigets
systematiska bombningar med traditionella sprängmedel av London och Hamburg?
Det är lätt att glömma och tappa dimensionerna. Idag rör man sig t ex med be·
greppet megaton då de strategiska kärnvapnen diskuteras. Ett megaton motsvarar
en sprängladdning av en styrka om en miljon ton traditionell trotyl. Få människor
torde idag kunna föreställa sig den oerhörda förstörelse i liv och material som en
kärnvapenladdning om ett megaton kan
åstadkomma.
En jämförelse kan ge ökad klarhet. Alla
de trotyl- och liknande bomber som det
amerikanska flyget använde sig av under
hela andra världskriget motsvarar »endast» två megaton. Idag finns det åtskilliga kärnvapenladdningar som var för sig
svarar mot det tiodubbla – tjugo megaton.
Om man skulle lasta en sådan mängd trotyl på järnvägsvagnar får man ett tåg som
sträcker sig från Nordkap till Nordafrika.
Både USA och USSR skulle enligt denna
beräkningsgrund kunna ställa upp flera
dylika »tåg». Det vore onekligen – om
man det skulle vilja – ett effektivt sätt att
dela Europa efter t ex 15:e longituden.
slutsatsen är att de två supermakterna
idag har nästan astronomiska kvantiteter
förstörelsemedel att tillgå och att de i
jälva verket behöver behålla endast en
bråkdel av dessa för att ändå kunna tillintetgöra varandra och sin omgivning.
Nedrustningens möjligheter
Behovet av nedrustningsansträngningar
och betydelsen av uppnådda resultat bör
se mot denna bakgrund. Behovet kan lätt
avfärdas. Det är främst en fråga om viljan
att överleva. Än så länge är livsvilja och
framåtanda fast rotade egenskaper hos den
enskilde individen – även om den senare
egenskapen i vissa grupper tycks ha blivit
litet anfrätt av efterkrigstidens inrikes- och
utrikespolitiska turer; inte minst inom
vårt eget land.
Effekten av de resultat som uppnåtts för
att förhindra att livet utplånas av tillgängliga eller framtida massförstörelsevapen
kan däremot diskuteras. Även de som under många år positivt medverkat till att
nå resultat tycks idag tvivla. Så har t ex
ordföranden i den svenska delegationen
vid nedrustningskommitten i Geneve, Alva
~yrda!, i en intervju för en tid sedan
i svensk press förklarat att den rådande situationen vid nedrustningskonferensen
måste betecknas med ordet »konkursstämning». De resultat som nåtts under de tio
åren kommitten arbetat ansåg hon vara
skrämmande magra. Det kommande förbudet mot att placera kärnvapen på havsbottnen – om den svenska riksdagen skall
265
ta ställning till i höst – karakteriserades
som ett slags skönhetsmedel, som såg
snyggt ut, men som kärnvapenmakterna
kunde kosta på sig.
Visst kan man i första ögonblicket förstå en lätt desillusionerad ordförande i en
nedrustningsdelegation, och man kan också instämma i kravet på att det nu i första
hand gäller att få till stånd ett fullständigt förbud mot alla kärnvapenprov och
ett stopp för inte endast biologiska utan
även kemiska stridsmedel. På dessa punkter torde en bred samstämmighet föreligga i den svenska opinionen. Detta gäller
inte minst den turordning, i vilken de olika åtgärderna bör realiseras. Först totalt
kärnvapenprovstopp, som för övrigt ingick som ett mer eller mindre uttalat åtagande från stormakternas sida då de stater
som saknade kärnvapen genom icke-spridningsavtalet förpliktade sig att låta bli att
anskaffa sådana kärnvapen. Därefter, eller parallellt därmed, ett förbud mot bå-
de biologiska och kemiska stridsmedel.
Helst borde endast ett avtal som täcker
båda dessa vapen träffas. Går inte detta
att nu åstadkomma kan det vara motiverat att börja med de biologiska förstörelsevapnen. Detta har också tidigare varit
USA:s ståndpunkt, till vilken USSR anslutit sig. En lösning bör därför nu kunna
nås. Från de mindre nationernas sida är
det viktigt att man icke låter sig åtnöjas
med ett avtal som endast behandlar de
biologiska vapnen. Ett sådant kan knappast anses innebära någon uppoffring för
stormakterna. Därför bör på något sätt
även de kemiska vapnen tas med i ett
266
kommande avtal, t ex genom att de fördragsslutande länderna – läs stormakterna – åtager sig att inom en nära framtid
diskutera sig fram till ett förbud mot att
framställa och lagra även kemiska stridsmedel.
Om man skall vara pessimist eller optimist inför de framtida nedrustningsresultaten låter sig emellertid inte besvaras endast genom en allmän sammanfattning av
vad som skett eller kommer att ske på nedrustningens och avspänningens område.
Här har f ö endast nämnts de multilaterala överläggningar som pågår och helt utelämnats t ex de av många som mycket
viktiga ansedda SALT-förhandlingarna,
alltså USA:s och USSR:s pågående diskussioner om en begränsning av de strategiska kärnvapnen. Hur man än räknar
upp och sammanfattar resultaten kvarstår
dock att de konkreta nedrustningsåtagandena endast är mycket marginella. Detta
gäller över hela fältet, de konventionella
vapnen, kärnvapnen eller andra massförstörelsemedel, som en ny teknik ständigt
föder. Någon väsentlig minskning i stormakternas förmåga att vid ett krig utplå-
na varandra och andra länder har inte
åstadkommits. Skulle USA och USSR vid
sALT-förhandlingarna begränsa antalet
kärnladdningsstridsspetsar för offensiva
långdistanskärnvapen till 2 000 på varje
sida, har de båda länderna ändå tillräcklig styrka – var för sig – att nära nog ödelägga stora delar av världen.
Sveriges roll i arbetet
Nedrustningsarbetets betydelse måste därför sökas på annat håll. Dag Hammarskjöld uttryckte situationen så att »själva
studiet av nedrustningsfrågorna kan bli
vägen att uppnå framsteg mot större internationellt samförstånd». Denna sidoeffekt
av nedrustningsförhandlingarna är troligtvis än så länge den viktigaste. De djupgå-
ende undersökningar av rustningsmaskineriet och kontrollfrågorna, som följer i nedrustningsförhandlingarnas spår, har säkert
verkat dämpande på stormakternas eventuella vilja att föra en mer äventyrlig politik. Att i varje ögonblick ha så fullständig
kunskap som möjligt om den andra partens intentioner har blivit ett inslag i stormakternas nationella säkerhetspolitik. En
annan effekt är att nedrustningsförhandlingarna kan användas av nationerna för
att bygga upp deras internationella prestige. Stormakternas agerande följs med
minutiös noggrannhet. Intar en nation –
och framför allt en stormakt – konsekvent
under längre tid en negativ attityd mot
framförda förslag om avspänning och begränsning av upprustning mister Iandet i
prestige. Får omvärlden däremot intrycket
av att någon av stormakterna verkligen
lägger sig vinn om att finna konstruktiva
lösningar på nedrustningsområdet ökar
dess prestige och därigenom dess politiska
makt. Förhandlingarnas betydelse från
prestigeuppbyggande synpunkt för de enskilda länderna har särskilt under senare
år blivit allt viktigare.
Vad beträffar Sveriges insatser i nedrustningsarbetet och dess värde för vårt
land kan vi, liksom alla småstater, konstatera att varje åtgärd, som leder till en begränsning av staternas handlingsfrihet i
fråga om tillverkning och utnyttjande av
massförstörelsevapen, är för oss gynnsam
ur säkerhetspolitisk synpunkt. Våra både
kvalitativt och kvantitativt betydande insatser, framför allt under de tio år nedrustningskonferensen i Geneve arbetat, har
därför klart tjänat nationella säkerhetspolitiska syften. Därför finns det all anledning för oss att även i fortsättningen söka
spela en så framträdande roll som möjligt
i de skilda och skiftande former i vilka
internationell nedrustningsverksamhet bedrives.
267
Intresset och aktiviteten från de små
staternas sida för avspännings- och nedrustningsåtgärder får inte mattas endast
på grund av att den gamla sanningen gäller, att det främst och ibland uteslutande
är stormakterna som avgör orn konkreta
resultat kan nås eller inte. De maktpolitiska sidoeffekterna av de kontinuerliga överläggningarna medverkar ändå till att på
längre sikt begränsa stormaktens möjligheter att sätta sig över en av flera stater uttryckt internationell viljeinriktning avsedd
att dämpa den fortgående upprustningen.