Verklighetens NATO

Sällan har väl en bok om den stora försvarsalliansen varit mer aktuell. Oppositionens krav på en NATO-option debatteras både i riksdagens och på de stora tidningarnas debattsidor. Argumenten emot är ofta de som traditionellt använts av motståndarna – trots att situationen är helt annorlunda både politiskt och militärt, skriver Mats Fält.

I samband med den brittiska diskussionen om brexit skämtades det ibland om det tänkta frihandelsavtalet med Nya Zeeland. Poängen var att oavsett dess förträfflighet så fanns det en gräns för hur mycket Storbritannien kan handla med sitt lilla broderland i Stilla Havet. Det krävs många frihandelsavtal för att kompensera eventuella problem i handelsrelationerna med de gamla vännerna inom EU.

När det gäller Sverige och NATO är det tvärtom. Vi har ett stort antal avtal om försvarssamarbete med både USA och andra medlemmar. Dessutom har vi ett allt närmare samarbete med Finland. Inga av dessa avtal innehåller dock de ömsesidiga försvarsgarantier som ett medlemsskap i NATO skulle innebära. Vi omfattas inte av paragraf 5, vilket även företrädare för alliansen vid upprepade tillfällen slagit fast. Det är en grundläggande skillnad – trots att försvarsministern ofta vill få det att låta som om den inte spelar någon roll.

Statsvetaren och försvarsexperten Ann-Sofie Dahl beskriver i sin bok ”NATO – Historien om en försvarsallians i förändring” (Historiska Media, 2019) den allians som just nu är föremål för en intensiv diskussion. Författaren ger en pedagogisk och bred bild av NATOs historia, utveckling och sätt att fungera. För många svenskar skulle boken kunna ge den bredare bild av NATO som länge saknats i vårt land, eftersom debatten varit så präglad av blockeringar och fördomar.

NATOs historia präglas naturligtvis av den politiska utvecklingen. Till en början handlade det om att bygga upp ett försvar mot en överväldigande sovjetisk konventionell övermakt. Det resulterade i ett långsiktigt samarbete byggt på delat ansvar för framför allt Europas säkerhet. En grundbult blev att kärnvapen fick en viktig roll som motmedel mot det till en början akuta hotet från Warszawapakten.

Koreakriget sågs till en början som en risk för det nya samarbetet inom alliansen. Istället blev det tvärtom. USA satsade visserligen stora resurser i Asien men de allt allvarligare globala motsättningarna resulterade i att även Europa blev ett högprioriterat område för det amerikanska försvaret.

När Frankrike lämnade det militära samarbetet inom alliansen 1966 fick det också oväntade konsekvenser. Landet blev samtidigt kvar inom det politiska samarbetet inom NATO. För de övriga medlemmarna blev samarbetet snarast enklare utan fransmännen. De ständiga bråken med den gamla europeiska stormakten, ofta präglade av prestige och symbolik, uteblev och tiden kunde istället ägnas åt praktiskt arbete. Däremot tyckte många anställda att det var trist när NATOs högkvarter som en konsekvens flyttades från Paris till Bryssel.

En viktig poäng i boken är att NATO inte sett avspänning och avskräckning som oförenliga begrepp. Det har tvärtom varit självklart att arbeta på flera plan för att bevara freden i Europa. Den bilden har inte alltid präglat debatten i vårt land. Även idag innehåller många NATO-kritiska inlägg snarare en vrångbild av hur NATO faktiskt har fungerat, utan att vilja erkänna det faktum att det är ett samarbete mellan demokratiska stater med delvis olika intressen och åsikter.

Tiden efter murens fall 1989 är det bästa exemplet på att NATO faktiskt är en allians av demokratier. Det var inte alls givet hur man skulle reagera på Warszawapaktens kollaps och DDRs akuta kris. Det var en väldigt annorlunda värld som öppnade sig, där till och med Ryssland under en tid strävade efter ett framtida medlemskap. Medlemsländerna hade olika syn på både Tysklands framtid och alliansens eventuella expansion österut. Ofta var det USA tillsammans med de nya vännerna i det gamla Östeuropa som drev på det som senare blev accepterandet av inte minst Baltikum som fullvärdiga medlemmar i alliansen. Just balternas ställning var länge ytterst kontroversiell. Här var Tyskland länge en bromskloss – Polen var välkommen som ny medlem men att även bjuda in Baltikum sågs i Berlin som en farlig provokation mot Moskva.

En intressant del av boken handlar om NATO före Ukraina. När NATO mest handlade om kriget mot terrorismen och Afghanistan, samarbete med andra länder och fokus nästan helt försvann från den gamla huvuduppgiften i Europa. Då var inte heller pengar ett lika stort problem – de flesta länder minskade sina försvarsutgifter och satsade istället på annat.

Efter 11 september 2001 användes paragraf 5 för första gången. USA fick stöd från sina allierade men använde kanske den möjligheten i alltför liten utsträckning. Det hade nog varit politiskt klokt att bjuda in till mer samarbete även om det hade gjort organisationsarbetet mer komplicerat. Afghanistan blev en möjlighet att knyta kontakter med nya länder – som Australien – och öva praktisk samverkan. Ett land som tog vara på de nya möjligheterna var Danmark, som blev en mycket aktiv part i internationella operationer. Vårt nordiska grannland drabbades av de största förlusterna, sett till folkmängd, under operationerna i Afghanistan. Danmarks aktiva agerande har samtidigt begränsat kritiken mot landets bristfälliga ekonomiska satsningar på försvaret. Under senare år har Köpenhamn endast satsat något mer än Stockholm på budgeten för försvarsmakten.

Författaren redovisar också de problem som har präglat den mycket omfattande operationen i Afghanistan. Ett problem har varit de restriktioner som gällt för många av de deltagande nationernas styrkor. Under en tid fanns det 71 separata regler som begränsade möjligheterna att på ett effektivt sätt bekämpa terrorismen i landet. Inte oväntat är det Tyskland som har svarat för den mest pinsamma insatsen i detta avseenden.

Efter det ryska angreppet mot Ukraina 2014 är det åter igen huvuduppgiften som gäller – försvar av Europa i öster. Det har ställt nya krav på ekonomiska resurser och drivit fram en översyn av logistik och mobiliseringssystem, vilka inte visade sig motsvara dagens krav. Det är allvar igen på hemmaplan och ringrostiga förband måste träna för sina grundläggande uppgifter.

Författaren konstaterar att attityden mot andra länder också svängde efter Ukraina. Plötsligt var det inte lika självklart att även andra än medlemsländer skulle få delta i möten och frikostigt få del av intern information. Att Ryssland stängdes av var en självklarhet. När kärnuppgiften var tillbaka i fokus blev medlemskapet genast mycket viktigare igen. Det gällde även Sverige, även om vi förblir en partner som tillsammans med Finland står mycket nära alliansen.

”NATO – Historien om en försvarsallians i förändring” innehåller också avsnitt om turbulensen kring valet av Trump som president och den ökade betoningen på att alla borde betala sin del av den gemensamma notan. Som Ann-Sofie Dahl konstaterar är det alls ingen ny diskussion även om den hanterats ovanligt klumpigt och amatörmässigt av den avgående presidenten. Det är inte orimligt att Europa betalar mer för sitt eget försvar. Många länder har också under senare år ökat sina satsningar på det sätt som alliansen sedan länge lagt fast.

Ett grundläggande budskap i boken är att NATO är en imponerande framgångssaga. Trots tidvis betydande politiska motsättningar, och en värld som har förändrats i grunden, har NATO lyckats bevara och fördjupa samarbetet och anpassa sin verksamhet till både nya hot och möjligheter. Det skulle knappast utgöra ett hot mot freden i vår del av världen om även vi skulle bli en del av gemenskapen på riktigt.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun