Verklighetens Thatcher var inte som i The Crown

De flesta av oss är uppväxta med sagor om prinsar och prinssessor, kungar och drottningar, älvor med fladdrande vingar och häxor som flyger med kvast, slott, drakar och djupa fängelsehålor. Det är därför föga förvånande att Netflix serien The Crown, som handlar om Drottning Elisabeth II och hennes familj, har blivit så populär som den har blivit. Den påstås erbjuda tittaren en blick in bakom kulisserna på en verklig saga. Det är dock ingen dokumentärserie, och som är brukligt så tar manusförfattarna sig en del frihet vad det gäller beskrivningen av verkliga personer och händelser, både för att förenkla och dramatisera. Det är i slutändan vad teater går ut på, oavsett om den utspelar sig på scen eller på vita duken. Den är och ska vara ett destillat av verkligheten och inte nödvändigtvis en helt faktaenlig dokumentation. När det kommer till Margaret Thatcher, som tjänstgjorde som brittisk premiärminister mellan 1979 och 1990, kan den roll som presenteras av manusförfattarna dock närmast beskrivas som en karikatyr.

Utåt sett är Gillian Anderson förstås slående lik Thatcher, ännu mer så än Meryl Streep som gestaltade samma Thatcher med bravur i filmen The Iron Lady från 2011. Men Streep lyckades bättre med att fånga hennes starkt lysande personlighet. Jag bodde själv i England mellan 1981 och 1985, under tiden då Thatcher stod inför sina tuffaste politiska strider. Jag följde hennes karriär väldigt noga, både då och tiden efter. Jag har även träffat henne ett flertal gånger, även om det till mesta del skett vid stora formella middagar. Jag har dock två gånger haft tillfället att tala med henne på tu man hand, båda gångerna var år 2002. Det var i september det året som jag närvarade vid en mindre mottagning på den Estniska ambassaden i London där premiärminister Mart Laar lanserade en bok om de snabba och omfattande ekonomiska reformer han genomfört i landet under 90-talet. Han citerade glatt det svar han fått av Thatcher efter att han berättat för henne att han ämnade införa en platt inkomstskatt: ”You are a brave, young man!” Thatcher var avslappnad och vänlig. Hon uppskattade den beundran hon möttes av i Central- och Östeuropa där hon sågs som den enda starka anti-kommunisten i Västeuropa och någon som genom sina gärningar förtjänat sitt smeknamn: The Iron Lady. Under tiden som jag samtalade med henne och Laar fick hon syn på en fotograf. Hon kallade honom till sig, ställde upp oss på rad och lät sig fotograferas med oss. Hon tog för givet att alla ville ta en bild tillsammans med henne, vilket hon ju hade helt rätt i.

Den andra gången vi talades vid var även det i London, en månad senare. Det var vid en relativt liten middagsbjudning där Thatcher skulle dela ut Bastiat-priset för journalism som jag blev ombedd att komma förbi hennes bord ett slag för att talas vid. Hon uttryckte sitt stöd för Island som valt att inte gå med i EU. Hon ville att Europa skulle vara en öppen marknad, inte en stängd stat. Hon diskuterade sedan skillnaderna mellan den Anglosaxiska politiska traditionen och den politiska kulturen på kontinenten. ”Jag är rädd att byråkraterna i Bryssel liksom många andra politiker på kontinenten aldrig riktigt förstått den brittiska traditionen av frihet under lagen”, sade hon. Hennes korta anförande om hur hon själv förstod denna tradition påminde mig om Michael Oakeshotts välformulerade tolkning av den frihet som ”ingår i ett sammanhang av ömsesidiga friheter, som alla bidrar till helheten och där ingen kan existera utan de andra. Den kommer varken från separationen av kyrka och stat, eller från rättsstaten, eller från den privata äganderätten, eller från det parlamentariska statsskicket, eller från skrivandet av habeas corpus, eller från ett självständigt rättsväsende, eller från någon annan av de tusentals andra anordningar och arrangemang som karaktäriserar vårt samhälle, utan från vad de alla representerar, nämligen frånvaron av överväldigande maktkoncentrationer.” (The Political Economy of Freedom, Rationalism in Politics, p. 388). Oakeshott anmärkte också en gång att Thatcher verkade vara ”mer genuint konservativ än sina föregångare” (i The Daily Telegraph 29 Juni 1978.)

Den Thatcher som jag träffade var kraftfull utan att vara dominerande, hon var värdig utan att vara arrogant. Hon var robust och beslutsam, men aldrig kärv, och verkligen aldrig domderande. Vad som dock är än mer problematiskt än den karikatyr av Thatchers personlighet som visas i Netflixserien är den klichéartade förvrängningen av hennes politik. Otroligt nog så beskrivs den galning som lyckats bryta sig in i Buckingham Palace som ett offer för Thatchers okänsliga politik. Man ska komma ihåg att Thatcher och hennes allierade inom ledarskapet av det konservativa partiet hade bevittnat det totala misslyckandet av den keynesianska idén om full sysselsättning till vilket pris som helst. Innan hon kom till makten fanns det en utbredd naiv tro att alla problem kan lösas med mer pengar, och man trodde framför allt inte att man behövde göra någon avvägning mellan att hålla inflation och arbetslöshet nere. Vid hög arbetslöshet behövde man bara via centralbanken sänka räntorna och trycka mer pengar för att bli kvitt problemet. Detta fungerade dock inte i längden, precis som Thatchers ekonomisk-politiska förebilder Friedrich von Hayek och Milton Friedman förutspådde. Efter ett tag ledde politiken till stagflation, en kombination av inflation och stagnation. Detta är vad som skedde på 1970-talet. Thatcher siktade därför in sig på att skapa monetär och finansiell stabilitet istället. Arbetslösheten behövde minskas med hjälp av marknadskrafter, genom flexiblare löner och genuin ekonomisk tillväxt istället för genom en artificiell expansion av penningmängden. Handelsfacken kunde inte tillåtas konkurrera ut icke-medlemmar från arbetsmarknaden eller förhindra införandet av nyare och mer effektiv teknologi.

Enligt Netflix manusförfattare var Thatcherismen socialt splittrande. Men vad som var än mer splittrande var det våld som användes av militanta handelsfack som försökte förhindra frivilliga avtal mellan arbetstagare och deras arbetsgivare, särskilt under gruvarbetarstrejken 1984-85 och under tidningstryckarstrejken 1986-87. I de upplopp vi såg på TV tvingades polisen skydda strejkbrytande gruvarbetare och tidningstryckare från hetsande och våldsamma strejkvakter. När jag var i Oxford så gick jag på en rad föreläsningar med den juridiske filosofen Ronald Dworkin. Han kritiserade Thatcher för att skapa arbetslöshet. Jag räckte upp min hand. Han log och tystnade och jag frågade ”Men är inte arbetslöshet ett resultat av att tillgången till arbetskraft överstiger efterfrågan? Och löses inte det problemet av marknaden, genom prisjusteringar och ekonomisk tillväxt? De flesta arbetstage föredrar väl låg lön framför ingen lön alls?” Dworkin leende blev större och han svarade: ”Självklart är det så, men det tar för lång tid”. Inte långt efter detta gick dock arbetslösheten ner och den var under sju procent när Thatcher avgick 1990. Teorin fungerade, justeringar gjordes och nya jobb skapades. När Thatcher stängde de olönsamma kolgruvorna och smältverken, så blottgjorde hon arbetslösheten snarare än skapade den. Om man ska skylla på någon så ska man skylla på facken som tvingat tidigare regeringar att stödja ineffektiva och olönsamma strukturer.

Netflix manusförfattare ger eko till vänsterjournalister som Simon Rogers från the Guardian som i sitt minnesord över Thatcher från 2013 skrev att fattigdomen och ojämlikheten ökat under hennes tid vid makten. Han borde vetat bättre. Hans idé om fattigdom kommer från idén om relativ fattigdom, vilket ofta definieras som den del av befolkningen som har en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten. Men relativ fattigdom är egentligen inget mer än ännu ett kriterium för att mäta ojämlikhet. Vad som är relevant är absolut fattigdom, bristen på förnödenheter, som under Thatcheråren minskade. ”Fattigdom handlar om att inte ha tillräckligt snarare än att ha mindre”, precis som filosoferna Loren Lomasky och Kyle Swan kortfattat uttryckte det. Rogers påpekade bara att ojämlikheten ökade under Thatcher enligt ett visst kriterium. Det är dock viktigt att inse att inkomstskillnaderna ökade i nästan hela västvärlden under 1980- och 1990-talen, inte för att några blev fattigare, utan snarare för att vissa blev rikare snabbare än andra. Vad detta pekade på var att nya ekonomiska möjligheter uppstått.

Under Thatcher utvecklades Storbritannien till en dynamisk, flexibel ekonomi. Det sägs ofta att tillväxten var lägre än under efterkrigstiden. Detta torde dock vara självklart med tanke på att Storbritannien då höll på att hämta sig från ett världskrig. Det viktiga är att man åstadkommit en lång oavbrutna period av ekonomisk tillväxt från 1982 till 2008 (med två års undantag). Under denna period har ekonomin haft högre tillväxt och presterat bättre än många jämförbara ekonomier som USA, Tyskland och Frankrike. Thatcher fick tillbaka storheten i Storbritannien.

Kanske kunde Rikard III inte överleva Shakespeares skildring av honom som en ondskefull figur. Även om den kanske inte är helt historieförankrad, så har den bilden av honom etsas fast i det kollektiva medvetandet. Thatcher kommer dock överleva karikatyren av henne i Netflixserien. Deras manusförfattare är inga Shakespeares.             

Hannes H. Gissurarson är professor i Statsvetenskap vid Islands Universitet. Han har skrivit mer än 15 böcker på engelska och isländska, tjänstgjort i styrelsen för Mont Pelerin Society och Islands centralbank, och har varit visiting scholar vid ett flertal universitet, däribland Stanford och UCLA.

Översättning Viktor Wollstad.

Denna artikel kommer också publiceras i The Conservative.