Vi behöver äldrepolitik – faktiskt flera stycken

Sverige är på många sätt extremt ungdomsfixerat. Det märks i politik, underhållning och delvis till och med i kultursammanhang. Våra politiker drar sig tillbaka från riksdagen och än mer Europaparlamentet vid en ålder när andra länders politiker börjar fundera på att kandidera. Men kanske är det äntligen på väg att förändras, skriver Peter J Olsson.

Några uppenbara kvalitetsvinster är svårt att vid en hastig blick hitta, kanske finns det goda saker med vår attityd, men det krävs säkert en aktningsvärd forskningsinsats för att hitta dessa.

Hur det slår i dag illustreras tydligt av det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU, där man på fullt allvar diskuterade att göra vegetarisk mat till ”norm” på alla äldreboenden. Attityden känns igen: Vi är unga och bestämmer över er. Att de äldre betalar för sin mat och rimligen bör kunna få vällagad mat som de gillar, inte den som SSU-klubben voterar igenom, tycks inte föresväva ungdomsförbundet.

Märkligast av av allt är att det gäller även i arbetslivet, många medelålders med hög kompetens och tunga meriter vittnar om att de inte ens kallas till anställningsintervjuer – värst är det uppenbarligen för kvinnor. I många fall betalar företag miljonbelopp vid neddragningar för att bli av med de egna mest erfarna medarbetarna. Det kan tyckas som att detta är en för verksamheten destruktiv attityd och praxis, svårt är att se hur man ska tjäna pengar på att vara tvungen att träna nyanställda med kort erfarenhet istället för att låta de gamla arbeta några år till – viss anpassning och lite vidareutbildningar kan göra underverk om någon uppfattas som för gammalmodig.

Om företagen faktiskt förlorar på att övervärdera unga framför äldre så uppfyller det själva definitionen på diskriminering. Diskriminering är inte så enkelt som att visa preferens vissa grupper, till det kan det finnas skäl – men att föredra eller utesluta vissa egenskaper t r o t s att man förlorar på det!

Sent omsider har då det politiska etablissemanget insett att när det gäller hela landet är det minst lika ohållbart. Vi blir allt äldre och om de flesta slutar arbeta kring 61 års ålder så blir det många, många år av utgifter – privat och offentligt – som ska täckas av intäkterna från de vid varje tillfälle yrkesarbetande.

Vi har därmed påbörjat en förskjutning uppåt av pensionsåldern. Men utan motsvarande attitydförändring.

Och utan någon större effekt på politikens innehåll i övrigt.

Detta senare är desto mer egendomligt eftersom de äldre har en allt större del av makten. 2018 var 27 procent av väljarna över 65 års ålder, och andelen tenderar att öka. Nästa val kan den mycket väl vara större än alla partier, nu skiljde det bara någon procent till Socialdemokraterna.

Äldre betalar också en stor del av skatterna, inte minst gäller det region och kommun.

Så egentligen borde man bara luta sig tillbaka och invänta att pensionärerna utnyttjar sin makt.

Men så enkelt är det inte. Det finns nämligen inte e t t äldreintresse, och därmed inte e n äldrepolitik. Medborgare som fyller 65 har i mycket kvar sina tidigare politiska och ideologiska preferenser. De har också synnerligen olika intressen: Fattigpensionärerna är många, men det är också gruppen med en förhållandevis god ekonomi. Vissa bor villa, andra i lägenhet och troligen för få i äldreboende. Sjukdomarna ökar med stigande ålder, men många är samtidigt frisk högt upp i åldrarna.

Det är också så att även om vårdkonsumtionen ökar i snitt med stigande ålder så utför äldre mycket av omvårdnad och faktisk vård. Makar drar ett stort lass och vårdar varandra och man ser till vänner och grannar som behöver hjälp. Utan anhöriga och vänner till sjuka skulle vi som samhälle inte mäkta med en rimlig vård. För att inte tala om de strax under pensionsåldern som i många fall bär upp vården. De har ju längst erfarenhet.

Det är alltså ingalunda så att äldre ska ses som mottagare av vård och transfereringar, den bilden leder alldeles fel.

Däremot är äldres villkor inte särskilt framträdande.

Men det är alltså inte en äldrepolitik som saknas – utan faktiskt flera.

Eller regleringar med större flexibilitet. Vissa är utslitna av arbetslivet före 60 års ålder, andra kan arbeta i någon form tio år eller mer efter den allmänna pensionsåldern.

Den rimliga vägen är mer individualisering, men med stimulans för att arbeta längre.

Vissa saker är dock genuint gemensamma, även för de äldre som (ännu) inte drabbats. Det finns typiska äldresjukdomar – även om de äldre mest har samma sjukdomar som andra.

Och det finns för många behov av äldreomsorg i form av hemsjukvård, hemtjänst, äldreboenden. Detta är i olika omfattning ett offentligt ansvar. Och ett där det såväl från stat som kommun varit alltför lätt att spara. Även under de knappaste tiderna efter 2008 så ökade välfärdsutgifterna faktiskt på alla områden – utom vad gäller äldreomsorgen, där de låg stilla. Mycket tyder på att i den nån undanträngningseffekter sker när till exempel integrationskostnaderna ökar så får äldreomsorgen i större omfattning stryka på foten.

Det är en utveckling vi inte borde acceptera.

Kommuner som sköter sina uppgifter kommer att bli attraktiva. När till exempel Staffanstorp blir omtalat för sina lösningar av kommunplacering av flyktingar eller för sina ordningsvakter är det av allt att döma populärt bland invånarna, men lika viktigt är att Staffanstorp öppnar nya äldreboenden.

Det skulle inte förvåna om vi nått botten i förbiseende av äldregrupperna i Sverige, och att vi nu kommer att se en kulturell förändring. Kanske kan vi även på dessa områden bli ett mer normalt europeiskt land.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne