Vi måste sluta förhålla oss till SD

I tre timmar såg Sverige ut att få en opposition värd namnet. Tre timmar vi förmodligen kommer få leva på länge, men som också visar att en annan väg är möjlig, skriver Amanda Wollstad.

En oppositionsledare öppnar, efter två år i opposition, upp för möjligheten att driva oppositionell politik. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Moderaterna abdikerar, Alliansen är död, Anna Kinberg Batras sista dag som oppositionsledare – det saknades sannolikt inte brösttoner i svallvågorna efter moderatledarens presskonferens i går morse.

Och så krigsrubrikerna om SD. Moderaterna flirtar med SD, öppnar upp för SD, är villiga att förhandla med SD. Hur förhåller sig egentligen Alliansen till SD?

Det korta svaret: alldeles för mycket. Precis som media.

När det inte fungerade att tiga ihjäl dem slog pendeln över åt andra hållet. Varje utspel, varje debatt, varje replik och varje omröstning analyseras nu utifrån hur de eventuellt påverkar SD.

Hur DET påverkar SD? Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. I populismens tidevarv är det knappast någon nackdel att vara paria.

Betydligt intressantare är hur det påverkar Sverige. Att den politiska debatten blir ängsligare är en sak, men vi har större bekymmer än så.

Samarbetsregeringen håller, ohotade av en självpåtaget fjättrad opposition, på att driva landets kvarvarande företagare på porten.

Vinstbegränsningar i välfärden är ett intrång i äganderätten som inte står löntagarfonderna långt efter. Begränsningar i RUT-avdraget drar undan mattan för de enkla jobb landet skriker efter. Bankskatt drabbar långt fler än bara bankerna och försämringar av 3:12 reglerna drabbar alla.

Med kilometerskatt, flygskatt, bensinskatt och allt grövre ingrepp i äganderätten för skogs- och lantbruksägare försöker man, tyvärr inte utan framgång, utarma landsbygden.

Bostads- och arbetsmarknaden är tickande bomber man försöker sopa under mattan. I en allt oroligare omvärld vägrar man diskutera pengar till försvaret. Civilförsvaret ska byggas upp men det ska ske utan ett öre i stöd. Omorganisationen av polisen har lett till öppet kaos.

Allt akutare problem, som kräver allt akutare lösningar. Nu, inte tidigast i september 2018.

Tidigast, därför att om oppositionen framhärdar i sin vägran att bedriva oppositionell politik kommer bara ett förändras till dess: SD kommer bli ännu större.

Inte för den politik de driver, det är nämligen rätt skralt med sådan om man vågar syna dem. Om man ser bortom massinvandringsretoriken och kräver svar på andra frågor. Om NATO, EU, ekonomi, jobb och skatter. Sådant som de flesta väljare, inte minst de som brukar lägga sin röst på Alliansen, tenderar att tycka är ganska viktigt. Sådant som en opposition kunde – borde! – driva.

Definitionen på idioti har sagts vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Så testa något nytt. Driv den politik väljarna givit er mandat att driva. Det brukar vara det bästa sättet att behålla dem även i nästa val.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift