Vi måste tala om Malmö och den strukturella hjälpsamheten

Öresundsbron, Turning Torso och ett blomstrande nöjesliv – och skottlossningar, gängkriminalitet och utanförskap. Bilden av Malmö är lika kluven som staden själv är på väg att bli. Peter J Olsson söker vägen som ledde oss hit i Lars Åbergs ”Framtidsstaden”.

På torsdagen, mindre än ett dygn innan denna text publiceras, skedde ett nytt mord i Malmö. En blott 16-årig pojke sköts ner på en busshållplats på Amiralsgatan vid Adlerfelts väg i Rosengård. Klockan var halv sju och seneftermiddagen höll på att bli kväll, och där fanns gott om folk i närheten: Människor på väg hem från jobbet, andra på väg till träning, bibliotek eller bio.

Bara timmar senare besköts en lägenhet i Fosie, polisen betecknar det som mordförsök på dem som fanns i lägenheten. Och sedan dess kan mycket väl något nytt mord eller mordförsök skett. Det är kanske inte en del av vardagen, men i delar av Malmö nästintill.

Pojken var det tolfte mordoffret i Malmö på lika många månader. De flesta koncentrerade i miljonprogrammets områden: Rosengård, Kroksbäck, Holma med flera, eller äldre, mer eviga problemområden som Seved.

Som malmöbo med jobb och ”innanförskap” och bostad i ett lugnare område, är kanske inte detta är något som påverkar min vardag. Ännu skjuts det inte på min busshållplats – även om en bil i somras faktiskt brann på parkeringen till HSB-föreningen intill. Och man avtrubbas av nyheterna, det ska till att offret är en 16-åring, som borde spelat fotboll och gjort läxor, varit förälskad i klasskompisen och varit en del av framtiden i Malmö, för att man ska reagera.

Ändå bildar mordet och skjutningarna en fond till min läsning av journalisten Lars Åbergs bok om Malmö ”Framtidsstaden – om Sverige i morgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?” (karneval förlag, Falun 2017). Eller snarare är det en illustration eller bekräftelse av bokens skildring.

För den som verkat som journalist i tjugofem år i Malmö är sakuppgifterna i Åbergs bok inga direkta nyheter. Åberg är också journalist, en bra sådan, och använder sig av källor och egna erfarenheter som egentligen inte ger någon bild som skiljer sig från den som varje dag presenteras i massmedier – det är inga stora avslöjanden i boken. Den ger emellertid sammanhang åt utvecklingen, en utveckling som inte är så positiv som stadens politiker brukar föra fram i högtidstalen när något nybyggt fint hus öppnas.

Det som framträder är Malmö med sina utanförskapsområden, sina trendmässigt ökande utgifter för socialt stöd och sina underpresterande skolor.

Som en ironisk glimt visar bokens omslag upp en Öresundsbro i glittrande solsken och en simhoppande tonåring i Västra hamnens Sundsnära miljö: precis de foton som används för att skildra Malmös framsteg. Ty sådana finns ju också, Västra hamnen, ja västra Malmö lever, kulturlivet är starkt, så även mycket av näringslivet: Malmö har kunnat dra till sig flera huvudkontor och på området där det gamla Kockumsvarvet låg växer det stadigt upp flotta kontor och moderna lägenheter.

Men detta är det positiva Malmö. Det negativa finns och det kommer man inte till rätta med. Socialbidragen sprider sig, skolor i nya områden får problem. Och det viskas om att organiserad brottslighet tar över verksamheter i innerstadens nöjeskvarter. Den arbetande medelklassens uteserveringar kanske snart är lika kopplade till undre världen som kvartersbutiken med smuggelcigaretter och svart arbetskraft.

Boken sammanfattar mycket av det som tynger Malmö. Och där har den ett värde.

Men det som gör Lars Åbergs skildring än mer viktig är hans genomgång av alla försök att komma tillrätta med problemen, och hans misstro mot att merparten av dem gjort någon som helst nytta. Projekt följer på projekt i en ständig ström. Det som inte klaras av med ett projekt kanske kan botas med mer av samma medicin. Eller med ett annat projekt. Men, som Åberg frågar, är det kanske så att biståndsprojekten skapar beroende inte bara hos dem som projekten skulle hjälpa utan också hos den ”biståndsapparat” som hanterar dem? Och som går som projektledare till ständigt nya försök. Åberg använder den fantastiska termen strukturell hjälpsamhet:

”Den djupa staten, en term som kan användas om myndigheternas löpande och ideologiskt självförstärkande verksamhet oberoende av politisk majoritet, har skapat en strukturell hjälpsamhet som för sin fortsatta expansion fordrar än mer hjälpsamhet som svar på vittnesmålen om växande problem och ökad arbetsbelastning.”

Han ser asylkrisen 2016 som det som kommer att driva resten av Sverige mot samma läge som Malmö. Problemet är möjligen då att Malmö kunnat överleva och utveckla denna institutionaliserade hjälpsamhet genom skatteutjämning från resten av landet, vem ska skjuta till medel om alla kommuner behöver lika mycket stöd som Malmö?

Man kan förstås frestas att säga att Lars Åberg kanske inte presenterar några riktigt bra lösningar på de problem och hot han beskriver. Men det vore mest magsurt. Åberg pekar på ett kritiskt läge och de missgrepp som lett fram till detta, Det är gott nog.

Och Malmö har alltid varit en framtidsstad. Här började den danska reformationen. Här startade den icke råvarubaserade industrialismen i Sverige. Och här föddes socialdemokratin och här utvecklades den skötsamhetskultur och självförvaltning som ledde till folkhemmet och välfärdsstaten. Arbetslinje och statsindividualism, eller stadsindividualism, ska helst uttalas på malmöitiska.

Dagens Malmö håller kanske på att bli framtidsstaden, förebild och råkopia, även för den nära framtidens Sverige.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne