Vi såg det inte komma…

Landets ledning såg inte dagens kriser komma. Inte för att de var oförutsägbara, utan för att man inte ville se. Det är allmänmänskligt att vilja stanna i sin ekokammare, men förrädiskt. För ser man inte hela paletten av problem hittar man heller inte de lösningar som måste till. Och det är en långt mer komplicerad fråga än att omfördela materiella resurser, skriver Christian Braw.

Tänk er tillbaka trettio år i tiden! Då förekom inte daglig skottlossning i städerna. Bombdåd var en okänd verklighet. Det hände knappast att minderåriga sålde narkotika åt knarkkarteller. Sverige hade ett välrustat försvar, ett av de bästa i närområdet.

Och idag? Ställd inför denna verklighet yttrade landets statsminister: ”Vi såg det inte komma.” Varför såg Stefan Löfven det inte komma? Det kan finnas många skäl. Ett av skälen är förmodligen att han och hans vänner inte ville se och inte ville lyssna. Det är inte något unikt för dem, tvärtom, det är allmänmänskligt. Man ser det man vill se. Men det som är allmänmänskligt är livsfarligt, när det gäller ett lands ledning.

Den nuvarande regeringen är emellertid inte unik bland regeringar, när det gäller att bara se det man vill se. Tvärtom är det mycket ofta så makten fungerar. Man väljer de rådgivare man vill ha. Man lyssnar till de sakkunniga man vill lyssna till. Man tillsätter utredningar, så att de får de resultat man vill ha.

Olof Palme uttryckte det så: ”Verkligheten är vår fiende.” Han menade naturligtvis att han ville förändra verkligheten, men han sade något annat och mer än han själv insåg. Redan Shakespeare visste att makthavare fungerar så: de lyssnar till dem som håller med dem, de väljer ut fakta som passar dem. Han låter Caesar säga: ”Jag vill se feta män omkring mig, slätkammat folk, som sover gott om natten.”

Så fungerar det inte bara på Rosenbad. Det är samma mönster på rektorsexpeditionen, regementet och banken. Men Caesar har ett problem: ”Den Cassius, han tänker mycket. Sådant folk är farligt…” Folk som Cassius kan ju ifrågasätta rektorn, översten, direktören eller till och med statsministern. Sådana människor vill ingen Caesar ha i sin närhet. Därför ser man ”det” inte komma. Och så blir banken ett redskap för penningtvätt, landet skakas av skottlossning och bombdåd och står med en tiondedels försvar inför en stormakt som just nu bedriver minst två krig, därav ett mot en stat i närområdet.

Det finns en tänkvärd historia från Tredje riket. Goebbels är på ett industribesök och frågar direktören: ”Vad har arbetarna för politisk inställning?”
Han får svaret: ”30% är socialdemokrater, 20% är kommunister, 15 % är Zentrum, 15 % är tysknationella, de övriga håller på småpartierna.”
Förbluffad frågar Goebbels: ”Finns här då inga nationalsocialister?”
Direktören svarar: ”Aber natürlich, das sind sie ja alle –  naturligtvis, det är de alla.”

Finns det något liknande i Sverige? Sannolikt är det så. När en rörelse så länge har dominerat ett land som socialdemokraterna, har det präglat alla. Närmare hundra år av maktinnehav har gjort de grundläggande socialistiska värderingarna till en gemensam hållning. Den viktigaste aspekten är – materialismen. Den innebär att frågan om materiens fördelning –  resurserna – upptar hela intresset. Men materia framkallar ingen godhet, och materia motverkar ingen ondska. Efter hundra år saknas ord, tankar och klangbotten för icke-materiella verkligheter och värden. Man kan varken tala om gott eller ont. Har man det så, ser man det heller ”inte komma”.  

Det vore emellertid orättvist att endast lasta socialdemokratin för samhällskrisen. Marx materialism är endast en del av ett större västerländska sammanhang. Möjligen kan man hävda att socialdemokratins stämningsarv från Marx tillsammans med det långa maktinnehavet  bidragit till att förstärka den principiella materialismen. Därmed ökas främlingskapet för icke-materiella värden och verkligheter. Aleksander Solsjenitsyn yttrade en gång: ”Ert stora problem i Västerlandet är att ni inte kan tala om det goda och det onda.” Kan man inte det, så kan man inte heller främja det goda och motverka det onda.

Det goda i samhället är bland annat ansvarskänsla och rättsinnighet. Sådana egenskaper spirar inte genom att man tillför materia, inte ens om man kallar det resurser. Ansvarskänsla och rättsinnighet kommer inifrån, från människans icke—materiella sida, och det är egenskaper som bland annat visar sig i att offentliga tjänstemän noga tar tillvara och ”ofördröjligen” och sakligt behandlar inkomna skrivelser.

Det onda i samhället är bland annat egennytta och slapphet, hållningar som kan visa sig i att politiker tillsätter varandra på höga poster. Bland tjänstemän kan man dölja känsliga handlingar genom att kalla dem ”arbetsmaterial” och hålla medborgarna okunniga om förhållanden, som de har rätt att känna till.  Detta är beteenden som ingalunda motverkas av att tillföra materia. Det måste en inre resning till. Finns den, så får medborgarna veta vad de har rätt att veta, och man ger plats år kompetenta och skickliga ämbetsmän, till hela samhällets gagn.

Den principiella socialistiska materialismen utgjorde länge en självklar förutsättning för hela det politiska arbetet och samhällsbygget, som nådde sin slutliga framgång under åren efter krigsslutet. Då genomfördes det som visionärt kallats ”folkhemmet”. Visionen byggde uteslutande på en materialistisk grund och det med stora förhoppningar.

Den principiella materialismen tog sig bland annat uttryck i att kyrkor inte fick uppföras i de nya stadsdelar som snabbt uppfördes. De biskopar som utnämndes under denna tid hade mycket klart för sig vad som var på väg att hända. Deras röster hördes knappast utanför de kyrkotrognas skara. Men däremot inträffade det något, som skapade dramatik. En av socialdemokratins skarpaste begåvningar, Fil.Dr Tage Lindbom, tog klart och tydligt avstånd från hela det socialistiska projektet. Vad var orsaken? Långt senare berättade Tage Lindbom: ”Per Albin Hansson trodde på fullt allvar att kulturlivet skulle blomstra, bara folk fick hyggliga bostäder.”

Det var helt konsekvent tänkt utifrån den socialistiska verklighetsuppfattningen – enligt denna är allt det vi kallar kultur och andligt liv endast reflexer av materiella förhållanden. Kriminalitet och missbruk är på motsvarande sätt en följd av materiell snedfördelning. Om man alltså rättar till materiens fördelning –  så att den blir jämlik – kommer kulturen att blomstra, missbruk och kriminalitet att försvinna.

Det motsatta inträffade, när folkhemmet genomförts. Arbetarnas Bildningsförbund, som haft imponerande kulturella ambitioner, gick kräftgång, missbruk och brottslighet ökade och ett hektiskt nöjesliv hade långt större magnetism än de politiska ungdomsförbunden. Arbetarmassorna strömmade inte till teatrarna utan till Snoddas. Och vad fanns efter Snoddas? Bara tomhet och meningslöshet. Den socialistiska materialismen stämde inte. Kulturlivet blomstrade inte bara för att folk fick hyggliga bostäder.

Allt detta var bakgrunden till Tage Lindboms bok Efter Atlantis (1951). Vad fann han själv för lösning på dilemmat? Det blev att sätta kulturfrågorna på första plats i det politiska arbetet. Själv kom han att engagera sig framförallt när det gällde musiklivet och blev bland annat ledamot av Kungl. Operans styrelse. Som han då såg det hade den klassiska högkulturen en potential att kunna hindra att tomheten och meningslösheten tog makten med allt vad det innebar. Det var detta han ville motverka genom att driva kulturfrågorna. Det var endast få, som förstod vad han menade. Det var ju också en aspekt, som var helt främmande för den socialistiska grundåskådningen. Partiet gick en annan väg: Ge folk vad de vill ha!

Insåg han själv vidden av detta ställningstagande? Det innebar ju att det inte längre var materiens fördelning, som gjorde livet värt att leva utan något helt annat. Materien kan beräknas i siffror, men kulturen låter sig inte uttryckas i matematik, där gäller istället istället ett icke-materiellt värde, nämligen kvalitet. Och kulturens viktigaste kvalitet är –  skönhet.

Om de avgörande värdena är icke-materiella, då är hela socialismen en vilsegång. Då kommer inga skönhetsvärden ur materiens fördelning, lika lite som sten kan frambringa organiskt liv. Tage Lindbom har berättat hur djupt dessa frågor berörde honom och hur han under en promenad insåg: ”Gud måste finnas!” Han var inte den förste, som av insikten om icke-materiella värden fördes till denna slutsats. Platon hade gått den vägen långt tidigare. Hans reflektion över godheten – filosofins största och svåraste fråga –  förde honom till insikten att det måste finnas något, som var det Högsta Goda. Och så tog han det världshistoriska steget att kalla detta Högsta Goda för Gud.

Tage Lindboms insikt var en filosofisk slutsats, och den förde honom inte till kristen tro, även om han alltid ville de kristna väl. I det avseendet var han snarast frimurare utan att tillhöra orden. Själv kom han däremot med i ett muslimskt ordenssällskap, något som han länge hemlighöll. Att han inte var kristen framgick emellertid tydligt av hans böcker, där Kristus endast var en symbol för förbindelsen mellan himmel och jord.

Vad som är viktigt i detta sammanhang är den insikt om en smygande samhällskris, som Tage Lindbom hade. Han gav den ett kraftfullt uttryck i boken Sancho Panzas väderkvarnar (1962). Huvudpersonen är den väpnare som följer Riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote. Väpnaren har ingalunda följt med på färden för att befria oskyldiga och vinna ära. Han vill istället vinna ett kungarike, där han skall infria alla sina önskningar, kunna konsumera så mycket han kan och roa sig så mycket han vill. Och sedan? Ja, ”då är sagan slut”, säger Sancho Panza. Det är där välfärdssamhället hamnar. Och vad återstår då?

Det finns en erfarenhet från missbruksvården, som kan belysa saken. Om man frågar missbrukare varför de använder droger, får man sällan svaret att det är social misär eller trasig familjebakgrund som är orsaken. Ett vanligare svar är detta: ”Det är kicken.” Kicken är rusets höjdupplevelse, och missbrukaren blandar ofta sin drog starkare och starkare till dess den blir så stark att han avlider. Jarl Ingelf har skildrat detta i romanen Opiatexperten (1979). När ”sagan är slut”, när man har gjort allt man vill göra, ätit allt man vill äta, njutit allt man vill njuta, då återstår till sist bara kicken.

Sverige är ett av världens mest stabila, mest väletablerade och välorganiserade länder. När just detta land skakas av bombdåd och skottlossning på städernas gator, då har det hänt något mycket allvarligt. När Stefan Löfven 1019 skulle förklara detta för den våldsdrabbade poliskåren i Göteborg sade han: ”Det har socioekonomiska orsaker.”

Det är en analys, som stämmer väl in i den socialistiska grundåskådningen. Ändra på fördelningen av materien, så försvinner kriminaliteten. Men det är ju inte kriminaliteten som är det verkligt stora problemet. Det grundläggande problemet är drogmissbruket. Efterfrågan på berusande droger är mycket stor inom alla samhällsgrupper, också hos de mest välbeställda. Det är detta sug efter droger, som de kriminella tillfredsställer. Även om man lagförde alla gängkriminella i hela landet och hyrde in dem i polska eller rumänska fängelser, skulle det ständigt komma nya.

Marknaden är så stor och det finns så mycket pengar att tjäna. Och varför vill man tjäna pengar på att sälja droger? Därför att man vill som Sancho Panza göra allt man vill, köpa allt man vill, njuta allt man vill. I grund och botten handlar det om samma materialism som i socialismen. Man väntar sig en kvalitet ur materien, nämligen livskvalitet. Därför vill man ha materiella värden. Men det blir som Augustinus säger: ”Vi förvandlas till det vi älskar.” Och vad händer när man har fått och gjort allt som pengar ger möjlighet till? Då blir det som för Sancho Panza, då är ”sagan slut”. Det är just det som händer i ett samhälle, där man ger folk allt vad de vill ha. Då är sagan slut. Men då finns drogen där som en ny, lockande möjlighet.

Tage Lindbom anade en smygande samhällskris redan 1951.  Han ”såg det komma” sjuttio år före Stefan Löfven. Att krisen skulle leda till daglig skottlossning på svenska städers gator kunde Tage Lindbom inte föreställa sig. Nu är vi där. Vad vi skulle kunna lära oss av hans tankemöda den gången, är att ett samhällsliv utan icke-materiella värden i första rummet är mycket riskabelt. Skall vi som han den gången vända oss med förhoppningar till kulturlivet för att där finna något mer bärande?

Redan 1951 anades i kulturlivet att sagan var slut. Hjalmar Gullberg talade om ”okonstens tid”(1958). Instängdheten i det materialistiska rummet beskriver han som en cirkel, dragen kring människans innersta:

Så löst drogs cirkeln och så lömsk vår snara
av den som satte skänkeln mot vår kärna…

Harry Martinson skulle storslaget men pessimistiskt dikta om – Aniara (1953-1956). Det är inte bara sången om flykten från en värld kontaminerad av radioaktivitet, det är också berättelsen om en kultur som förgiftat sig själv. De räddade rester av kultur som mänskligheten har med sig på Aniaras färd ut i rymden förmår inte dölja tomheten. 

I det tredje årtusendet diktas sällan storslaget men dess mer skildras brott och våld. Anselm Ramelow, en av dominikanordens främsta förkunnare, har träffande sagt: ”Vår tids mentalitet är att skingra tankarna och förbanna mörkret.”

Det räcker inte för att fylla tomrummet när ”sagan är slut”. Då behövs en kultur av livsglädje, godhet, skönhet och realism, en musik, en dramatik, en bildkonst och diktning som förmår skildra godhetens spröda villkor och okuvliga trofasthet. Gullberg beskriver det som att ”forma stjärnor på gränsen mellan jord och hav.”

En sådan kultur kan endast skapas av konstnärer som själva lever nära de djupa källsprången av godhet i tillvaron. Om kristenheten ville bidra till något mer än uttalanden i dagsaktuella frågor, skulle det vara att visa vägen just till de djupa källsprången.

Christian Braw är präst, teolog och författare