Vi vet vad som hänt, men inte vad som väntar runt hörnet

”Det vi bevittnar nu är en återgång till tankegångar som försvarar den starkes rätt. Det som är mitt är mitt. Vad som är ditt däremot, det är en förhandlingsfråga. Det är ingen grogrund för internationella relationer. Vi är illa ute om vi återigen ska börja lägga ut dimridåer för varandra i hopp om att undvika en dolkstöt i ryggen”, säger ambassadör Jaako Iloniemi i sin Lennart Meri-föreläsning som hölls i tidigare i vår som avslutning på den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

De senaste månaderna har vi sett hur ett land som är fast beslutet att använda de medel som situationen kräver, kan uppnå sina mål genom att uppträda oberäkneligt och stridslystet. I USA har inrikespolitiken överskuggat utvecklingen i ett Europa som efter Georgienkriget 2008 trots allt har präglats av ett relativt lugn. EU:s medlemsländer har samtdigt haft sina ekonomiska bekymmer att brottas med, vilket har inneburit att beslutsfattare främst ägnat tid och resurser åt inrikespolitik eller frågor som rör EU-samarbetet. Man stod knappast beredd att hantera en situation med militära inslag mitt i Europa. Anfallet kom från ingenstans, och det lyckades.

Inledande framgångar är dock ingen garanti för seger i slutändan. Det är något historien har lärt oss. Japans överraskande anfall mot Pearl Harbour 1941 innebar stora framgångar inledningsvis. Inom loppet av några få timmar tillintetgjordes merparten av USA:s Stillahavsflotta. Krigsförklaringen kom nästa dag. Den japanske amiralen som ledde anfallet, Isoroku Yamamoto, var tveksam till operationen. Han hade sett mycket av världen och var vis av erfarenhet. Han hade besökt Naval War College, den amerikanska marinens försvarshögskola, och han var heller inte nationalist. Som soldat i tjänst gjorde han det som förväntades av honom, men han var medveten om de risker som anfallet mot Pearl Harbour innebar. – Jag är rädd att vi har väckt en sovande jätte, sa han efter att ha bevittnat anfallet. Och jätten hade mycket riktigt bara slumrat. Det tog sin tid innan USA hade samlat ihop sina trupper för ett motangrepp, men när det väl kom genomfördes det med formidabel precision.

Redan när president Putin talade under säkerhetskonferensen i München 2007 delgav han sina åsikter om att Ryssland hade förbisetts, att landets legitima intressen inte hade respekterats och att man uppfattats som irrelevanta. Något som på det hela taget var sant. Under åren efter kommunismens sammanbrott sågs Ryssland inte längre som en supermakt, av den enkla anledningen att man inte var det. Landet var i trängande behov av hjälp utifrån, och sådan hjälp fick man. Men den tiden är som bekant historia nu.

Eftersom Ryssland insisterar på att behandlas med respekt är det också värt att fråga sig hur respekt förtjänas – med betoning på just förtjänas. Några europeiska länder får tjäna som goda exempel. Sverige respekteras för att man har åstadkommit saker som tjänar såväl inhemska som internationella intressen. Det är en rättstat som präglas av balans och välstånd, ett land där reformer är inriktade på social rättvisa. Sådant inger respekt.
Schweiz är ett annat land som vunnit respekt hos andra, dels för att landet lyckas upprätthålla harmoni mellan fyra etniska och kulturella gemenskaper, dels för sitt välstånd, dels för den väl fungerande demokratin. Estland är ytterligare ett exempel. Trots att landet i decennier styrdes av en främmande makt och ett främmande system har man rest sig på ett imponerande sätt och är nu ett demokratiskt land som växer ekonomiskt. Sådant inger också respekt.

Respekt får den som åstadkommer saker. Inom vetenskapen, konsten och musiken finns otaliga landvinningar för vilka vi respekterar Ryssland. Och den respekten har man förtjänat, för mycket av det som Ryssland har åstadkommit på dessa områden håller världsklass. Sverige, Schweiz och Estland kännetecknas dock av ytterligare några omständigheter. Alla tre är väl etablerade demokratier med rättsäkerheten som ledstjärna. Framgångar som dessa, och andra därtill, är anledningen till att de här länderna behandlas med den respekt de så väl förtjänar. Den dagen Ryssland når upp till samma nivå kommer man med all sannolikhet att få den respekt man så gärna vill ha.

Det förefallar ibland som om man i vissa ryska kretsar inte förstår skillnaden mellan respekt och bävan, eller för den delen – rädsla. Om den iakttagelsen är korrekt försöker man – i ordets snävaste betydelse – vinna respekt med skrämseltaktiken som medel. Skrämseltaktik kan anta många olika skepnader i internationella relationer, varav stora militärövningar är en. Till och med själva namnet på sådana övningar kan skicka välriktade budskap. De senaste åren har Ryssland genomfört övningar med namn som ”Vostok” och ”Zapad” – öst och väst. För att undanröja alla tvivel om hur budskapet ska tolkas brukar sådana övningar regisseras så att de går ut på att ockupera territorium i närliggande stater eller utradera egendom i ett grannland. Det senare var fallet när en av Zapad-övningarna lät jämna Warzsawa med marken i en kärnvapenattack. Att på sådant vis simulera utraderandet av egendom i ett grannland är inget annat än högoktanig skrämseltaktik. Och det var bara en av flera övningar som har genomförts i närtid.

Med sådana budskap är det inte undra på att människor och stater tänker på sin säkerhet. Deras oro är än mer berättigad eftersom de bor i länder som på senare tid har nedmonterat sin försvarskapacitet i den naiva föreställningen om att hotfullt vapenskrammel skulle tillhöra det förflutna. De flesta europeiska länder, och även USA, har trappat ned avsevärt på sina konventionella styrkor i Europa. Vissa har fortsatt nedtrappningen ända fram till i dag, men nu ringer varningsklockorna i många parlament. Har vi visat för stor tillit, varit för naiva? Har vi feltolkat alla tecken på förändring?

Frågan är befogad: Vad har varit felaktigt med vår tolkning av utvecklingen i Europa och – i synnerhet – Ryssland?

”Antagandet att andra är som du själv är den vanligaste orsaken till varför vi missförstår utlänningar”, skrev Robert Cooper i sin okonventionella men viktiga bok ”The Breaking of the Nations”. Med sina uppdrag för EU-kommissionen var Robert Cooper diplomat på den absoluta toppnivån innan han pensionerade sig. Det är värt att undersöka hans resonemang lite närmare. Om vi antar att människor världen över är exakt som vi, så gör vi oss skyldiga till att betrakta vårt eget beteende som normen. Vår värld och vår världsbild antas vara den måttstock som alla borde utgå ifrån och leva efter. En sådan hållning tyder på intellektuell lättja, på gränsen till arrogans.

Det talas ofta om värderingar i sammanhang som dessa – värderingar och principer, som i sin tur vilar på samma värderingar. Som ung medlem av den finska FN-delegationen fick jag lära mig ett och annat om principer. Vid en mindre betydelsefull votering röstade en mer erfaren kollega, från ett land jag inte ska nämna här, på ett sätt som gick rakt på tvärs med en tidigare votering. I all försiktighet frågade jag honom hur detta skulle tolkas. – Röstade du efter en princip just nu eller var det där en röst utifrån politisk övertygelse?, undrade jag. – Min vän, sa han, våra beslut grundar sig alltid på principer. Men världen är så komplex att det är omöjligt att fatta politiska beslut efter en enda princip. Därför har vi många principer, och det är sammanhanget som avgör vilken princip som är mest användbar.

Pacta sunt servanda – avtal skall hållas – är en romersk princip som ofta citeras i diskussioner av detta snitt. När Budapestavtalet undertecknades 1994 ansåg Ukraina att det var tillräckligt förtroendeingivande för att man skulle ge upp återstoden av de kärnvapen, som fanns kvar på landets territorium efter Sovjetunionens sammanbrott. Budapestavtalet innebar otvetydiga utfästelser, och var till på köpet fysiskt undertecknat av både den amerikanske presidenten, den brittiske premiärministern och den ryske presidenten. Men likväl invaderade en av avtalsparterna den andra när de övriga två vände ryggen till.

Om utfästelser av den digniteten inte kan hållas, vad ska vi då tro om andra avtal? Hela det internationella systemet vilar ju på principen om pacta sunt servanda.

Vi tenderar att ställa de ädlaste av våra egna intentioner mot våra motståndares värsta handlingar. Principer mot handlingar. Jag vågar påstå att principer vägleder våra handlingar så länge de står i samklang med våra intressen. Om det uppstår en konflikt dem emellan måste vi välja: tänja principerna eller omstöpa våra intressen?

Olika politiska kulturer ger upphov till olika tankemönster. Rysk politisk kultur skiljer sig mycket från den som återfinns i stora delar av Västeuropa. Det beror givetvis på att den historiska erfarenheten i Ryssland, särskilt inom politiken, ser helt annorlunda ut. Därför ska vi inte förvänta oss att Ryssland ser på omvärlden med samma ögon som vi gör. För att kunna kommunicera med Ryssland måste vi förstå landet bättre, och där har vi en lång väg att vandra. Samtidigt är deras väg till förståelse för oss troligtvis ännu längre, eftersom de till skillnad från oss är politiskt isolerade.

Den franske statsvetaren Marquis de Custine meddelade sina tankar om ryssarna i sin bok ”Russia in 1839”: ”Jag klandrar inte ryssarna för vad de är; jag klandrar dem för vad de utger sig för att vara”. Detta falska utgivande har vi sett mycket av.

Men det ovan sagda ursäktar inte att bryta mot uppförandekoder eller giltiga och erkända relationsformer på den internationella scenen. Grundläggande kulturella skillnader till trots är det ryska ledarskapet väl bevandrat i vilka principer som råder i internationella sammanhang. Nu har man valt att bryta mot regler som man tidigare har erkänt. Den enskilde medborgaren befinner sig i en helt annan sits. Med tanke på den vilseledande information som har basunerats ut kan medborgarna inte förväntas ha vetskap om händelseförloppet. Nationalistiska övertoner kan dessutom lätt förbytas till uppviglande retorik om sårad stolthet.

Vi vet vad som har hänt, men inte vad som väntar runt hörnet. Om vi utgår från de officiella uttalanden som gjorts kan vi dock förvänta oss mer av samma vara. Därför är det bara naturligt att omgivningen frågar sig hur denna farliga händelsekedja ska kunna stoppas. Eller vad som kan göras för att minimera skadorna.

Det finns en skola i stora delar av Europa, och även i Nordamerika, som menar att Ukraina trots allt är en del av Ryssland rent historiskt. Det är ju så det har varit i åtskilliga århundraden. Och inte spelar det så stor roll om Ukraina åter blir ryskt. Landet utgör ju inte ens en enskild nation, utan snarare två, eller tre (krimtatarerna ska inte räkans bort). Dessutom gick ju landet tidigare under namnet lilla Ryssland. Så det vore ju onödigt att riskera våra vänskapsband med Ryssland för sådan småpotatis. Vissa uttrycker sig i samma anda som James Baker, USA:s utrikesminister när Balkankriget utbröt: ”We have no dog in this fight” – det här rör inte oss.

Det kan vara svårt för somliga att se och begripa, men det som nu spelas upp framför våra ögon rör oss sannerligen i djupet. För det vi bevittnar nu är en återgång till tankegångar som försvarar den starkes rätt. Det som är mitt är mitt. Vad som är ditt däremot, det är en förhandlingsfråga. Det är ingen grogrund för internationella relationer. Vi är illa ute om vi återigen ska börja lägga ut dimridåer för varandra i hopp om att undvika en dolkstöt i ryggen. Då spelar färgen på dimridåerna eller om avståndet till dolken ingen roll. I forna tider brukade man vässa dolkar i spanska Toledo. I dag är det mer sannolikt att de vässas i ryska Tula.

Men vår klagosång över den olycksaliga vändningen i Europas mellanstatliga relationer tjänar ingenting till om vi inte samtidigt kommer med förslag på vägar framåt. Den vägen ska visa att orätt fånget också är lätt förgånget. Krim är inte nödvändigtvis huvudsaken i detta. De flesta bedömare anser att halvön är förlorad för Ukraina. Men allting har ett pris, och den internationella ekonomiska gemenskapen har redan börjat räkna på en exakt prislapp. Kapitalflykten från Ryssland är marknadens sätt att tala klarspråk, och det sker helt oberoende av sanktioner. Det kommer att ta sin tid innan investerare, både inhemska och utländska, vågar lita på Ryssland igen. Sanktioner är besvärliga eftersom de alltid drabbar båda parter, men marknadens reaktioner kan faktiskt visa sig vara ännu kraftfullare.

Ryssland har vållat sig självt stor skada genom att aktivt utmana såväl den rådande världsordningen som internationell lag. Den ryska ekonomin har på senare tid knappt haft styrfart, och nu är det mer sannolikt levnadsstandarden sjunker snarare än tvärtom. Hot om att avbryta undertecknade nedrustningsavtal förbättrar heller inte situationen. Det sista vi behöver nu är en ny kapprustning. Ingen har råd med något sådant, varken Nordamerika eller Europa, och allra minst Ryssland.

Ett av få tyska ord som har fått fäste i engelskan är ordet ”Weltanschauung” – världsåskådning. Det är uppenbart att vi ser på världen med olika ögon. Mycket skulle vara vunnet om förståelsen för och ursprunget till andras världsbilder vore bättre. Historien är inte en kokbok med olika recept för hur problem ska angripas.

Om vi vill förstå varandra måste vi också känna till vår egen historia. Uppfattningar av i dag, våra och andras, står i skuld till forna tiders tankar, idéer och värderingar. Det brukar sägas att världen förändras snabbt. Det är givetvis sant. Men vi kan inte trycka på delete och glömma vad våra föräldrar och mor- och farföräldrar har lärt oss. Vi kan inte omprogrammera våra hjärnor med helt nya begrepp om rätt och fel.

Jaako Iloniemi är finländsk diplomat och bland annat f.d. ambassadör i USA.

Översättning av Anders Johansson.