Viktiga vägval i krisens spår

Europa står inför en rad stora utmaningar. En av de mer akuta handlar om hur man ska hantera efterdyningarna av den finansiella krisen och den kraftiga ekonomiska nedgång som har följt i dess spår, skriver Johanna Möllerström i en aktuell rapport om det privata ägandet.

Från politikens vänsterkant hävdas att det var kapitalismens och det privata ägandets fel att den finansiella krisen uppkom och blev så omfattande. Det finns ett antal skäl till varför denna slutsats är felaktig, men faktum kvarstår att det privata ägandet, som en följd av den finansiella krisen, har hamnat i skottgluggen. I den här situationen är det av största vikt att man inte ignorerar det budskap som både ekonomisk forskning och 100-tals år av historieskrivning har att ge. Härifrån är det tydligt att privat ägande är en avgörande positiv faktor för samhällelig utveckling, såväl ekonomisk som annan. Oavsett hur man vrider och vänder på det så håller denna slutsats i sig: privat ägande är positivt både för enskilda individers välbefinnande och för hela länders ekonomiska situation. Det spelar heller ingen roll vart i världen man vänder blicken – slutsatserna kring ägandets betydelse står sig vare sig det handlar om Sverige, Latinamerika, det forna Sovjet eller någon annan del av världen.

Inom den Europiska Unionen finns en grundläggande tro på marknadens positiva effekter och på kraften i privat ägande. Detta är tydligt bland annat i arbetet med att skapa möjligheter för fria flöden av varor och tjänster mellan de EU-länderna. Man arbetar inom EU även med att skapa goda förutsättningar för konkurrens och för att minska marknadsmissbruk i form av till exempel monopol. Eftersom kraven på statlig inblandning på den privata marknaden har ökat som en följd av finanskrisen är det viktigt att man från europeiskt håll inser att detta är ett minst lika stort hot mot fri konkurrens som till exempel vissa företagsuppköp. Om man vill att enskilda europeiska bolag, och hela branscher, ska fortsätta att ha en välfungerande marknad att operera på är det av största vikt att inte falla i den populistiska fällan och låta det statliga inflytandet öka på bekostnad av det privata ägandet. Väljer man att göra så, blir resultatet att betydligt fler nya problem skapas utan att de befintliga problemen löses.

Ett exempel på åtgärd som skulle kunna tas från europeiskt håll är att man granskar förslag på förstatliganden och ökad politisk inblandning i privata företag på samma sätt som man granskar situationen vid företagsuppköp eller när två eller flera företag bestämmer sig för att gå samman. Med hjälp av en konkurrensanalys skulle man då kunna göra en bedömning av eventuella negativa välfärdseffekter som den föreslagna åtgärden skulle ha och vid behov kunna avråda landet från att gå vidare.

Det är också viktigt att en översyn görs av hur de finansiella marknaderna i Europa fungerar och att man därigenom kan identifiera områden där incitamentsstrukturer kan förbättras. Detta måste dock göras i samråd med de berörda företagen och åtgärderna bör vara frivilliga, eller få formen av självreglering. På så sätt kan man på ett marknadsvänligt sätt komma till rätta med eventuella problem i finanssektorn utan att inkräkta på det privata ägandet.

Men Europas utmaningar handlar inte bara om finanskrisen och dess konsekvenser. Ett annat exempel är miljöfrågorna som snabbt har hamnat högt på den politiska agendan. Eftersom miljöproblemen i grunden handlar om brist på ansvarstagande, och en ökning av ägandet är ett utmärkt sätt att just öka ansvarstagandet, är det troligt att mer av privat ägande är en väsentlig byggsten när Europa tar sig an utmaningen att hitta en lösning på miljöfrågorna.

Även andra, mer klassiska, välfärdsfrågor skulle kunna tjäna på att det privata ägandet kom in som en dimension i diskussionen. Europa består av mer eller mindre utvecklade välfärdsstater vars kostnader ständigt ökar trots att man ofta inte lyckas tillgodose medborgarnas krav på välfungerande utbildningssystem, sjukvård och äldrevård. Det faktum att den Europeiska befolkningen blir allt äldre för dessa frågor än mer akuta eftersom allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre. Det är tydligt att de Europeiska välfärdsstaterna för att klara detta måste bli mer effektiva.

Mer av privat ägande är ett sätt att just öka effektiviteten. Det finns många vägar att gå för att nå dessa mål. Att från europeisk sida underlätta för ombildning av verksamheter från offentlig till privat är ett exempel. På så sätt skulle fler verksamheter inom hälsovård, sjukvård, utbildning och omsorg kunna drivas i privat regi, vilket inte bara ökar det privata ägandet utan också effektiviteten och kvaliteten i verksamheten. En översyn av vilka möjligheter småföretagare och entreprenörer har, och på vilka sätt deras situation kan underlättas är ett annat exempel. Krångliga och omfattande regler samt höga skatter kan få även den bästa idé på fall. Ett övergripande europeiskt projekt kring detta skulle kunna öka uppmärksamheten kring dessa frågor och påskynda arbetet. Det privata ägandet och dess positiva krafter måste betraktas som en möjlighet.

När Europa väljer väg inför framtiden finns det många som trycker på i marknadsfientlig och regleringskramande riktning. Europas beslutsfattare måste se de större perspektiven och våga lära av historien och forskningen: det är genom mer marknad, mer privat ägande och mer frihet som samhällen utvecklas till det bättre.

Detta är ett utdrag ur rapporten Europa och det privata ägandet inom ramen för projektet Ny start för Europa i samarbete med Arvid Lindmans 60-årsfond.

Johanna Möllerström är civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm. Sedan september 2008 forskar hon i nationalekonomi vid Harvard University i USA.