Viktigt meddelande till väljarkåren: Ni får de politiker ni förtjänar!

Många av er tycks tro att väljarkårens makt är begränsad till ett besök i vallokalen vart fjärde år. Resonerar ni så har ni inte bara underskattat ert inflytande; ni har också förskjutit ert eget ansvar för de problem vi står inför, skriver Stephan Lindeblad.

Låt mig ta några exempel. De så kallade etablerade partierna, det vill säga de ni brukade rösta på, sägs nu sakna trovärdighet i migrationsfrågan. Anledningen uppges vara den kovändning riksdagen gjorde efter flyktingkrisen 2015. Nu urskuldar sig de två statsministerkandidaterna med att de inte såg vad som var på väg att hända, att man borde ha reagerat tidigare och att man nu har gjort sin läxa.

Det här är såklart inte sant. Få personer tar del av så mycket samhällsanalys som våra främsta folkvalda. De visste precis vad som komma skulle, men inte riktigt när. Varför sa de då inget? Sanningen är att de faktiskt försökte, men ni ville inte lyssna! Minns migrationsminister Tobias Billströms uppmaning 2013 att börja tala om volymer. Det möttes inte av intresserade frågor eller kloka motargument, det möttes av krav på avgång.

Några av er tänker nu att det där var media och opposition, inte ni, men då flyr ni undan ert ansvar igen. Media i Sverige är gudskelov huvudsakligen underkastad marknadsprinciper, det ni vill läsa är det som skrivs. Så tvingade ni i väljarkåren politikerna att hålla tand för tunga om migrationens utmaningar. I stället blidkade de opinionen med konsert i Globen medan civilsamhället delade ut filtar på perronger. Berömvärda insatser förvisso, men liksom hos ett barn som räddar en skadad fågelunge syntes engagemanget bland många av er snart avta.

Först när situationen blivit riktigt ohanterlig var ni villiga att lyssna. Då svängde det å andra sidan rejält med krav på stängda gränser, förbud mot tiggeri och språkkrav. Apropå det sista, minns ni hur ni reagerade när Liberalerna föreslog språkkrav 2002?

Nåväl, hur förklarar man då den andra rörelsen inom väljarkåren, den allt växande minoriteten som stödjer Sverigedemokraterna med sin svans av rasister? Även här gömmer ni er betryggande bakom projektioner. Det är de andra som är rasister och förresten är inte SD rasister, men…

Ska sanningen fram så har rasismen, förlåt främlingsfientligheten, alltid levt ett betryggande liv under ytan i Sverige. Kom ihåg att många i väljarkåren inte alls var särskilt kritiska till Hitlers framryckningar i Europa. Baltutlämningen renderade inte i några ramaskri. Minns hur facket stod i Vaxholm och skrek ”Go home” till lettiska gästarbetare. Nu är inte rasismen mer utbredd hos er än hos väljarkårer i andra länder, men den är inte heller så mycket mindre som ni vill påskina.

Bäst fångas er inställning av pappa Rolf i ”Sunes sommar” när han skamset snubblar på orden och kallar den svenska nationalkakan för wienerbröd. Det dröjde förresten inte länge innan kodordet chokladboll etablerades, ofta förtydligat med någon lustig kommentar om vad man förr brukade säga. Ni är helt enkelt inte mer rasister idag än ni varit tidigare, ni har bara slutat hymla med det. Istället för att klä ert ”Go home” i facklig rättighetskamp har ni börjat försköna det med begrepp som svenska värderingar och kulturarv.

Vad är det då för problem vi står inför, egentligen? Enkelt uttryckt är det två som dominerar samhällsutvecklingen, arbetsmarknad och bostadsmarknad. Som av en händelse är det också två politikområden som är bland de hårdast reglerade. Det handlar med andra ord inte om problem som organiskt växt fram och som vi nu behöver adressera. Det är tvärtom problem som systematiskt, om än omedvetet, skapats av en folkvald riksdag.

Vems fel är det då att det ser ut som det gör? Ert såklart! Ni har helhjärtat förenat er kring drömmen om det svenska systemet, en av våra verkliga nationalklenoder. Det är ett folkhemsbygge som tidigt deklarerade att lika barn leka bäst. Ni lät riva de billiga bostäderna i städernas centrum och skapa nya bostadsområden i förorterna. Ni lät den fackliga rörelsen tvinga upp lägstalönerna och höja trösklarna till arbetsmarknaden. Världens högsta skatter fick sedan finansiera levernet för dem som inte fick plats i gemenskapen. Så kunde man äta kakan och ha den kvar, en liten tid.

Nu står vi här vid vägs ände. Ni har fått det ni bett om och är missnöjda med resultatet. Valet sägs stå mellan tre block men i själva verket är det bara två. Sverigedemokraterna framhåller gärna att deras ideal är Per-Albin Hanssons socialdemokrater, det vill säga ett mer protektionistiskt folkhemsbygge. Socialdemokraterna har svarat med att återigen bli mer protektionistiska. Ni kan på söndag välja mellan att bygga vidare på samma modell och naivt hoppas på ett annat resultat, eller så kan vi nu försöka lära vår läxa och bryta med den sociala ingenjörskonstens experiment.

Det finns bara ett alternativ till det som varit. Hur Sverige klarade finanskrisen 2008 är ett tydligt exempel på vad det alternativet innebär. Låt oss nu möta dagens utmaningar på samma sätt.

När du röstar på söndag, kom ihåg att du riskerar att få det du ber om!

Stephan Lindeblad är liberal debattör och aktiv i Fria Moderata Studentförbundet