Viktigt samarbete kring demokrati och säkerhet

Nordiska rådets ledning har de senaste dagarna träffat representanter för Polen och de baltiska länderna för att diskutera vad som kan göra för att bistå och hjälpa Ukraina. Hans Wallmark påminner här om vikten av att stärka samarbetet ytterligare mellan Östersjöländerna.

De senaste veckorna har nyhetsflödet i Europa präglats av den politiska händelseutvecklingen i Ukraina som därefter följdes av folkomröstningen på Krim och Rysslands illegala annektering. Trots krumbukter från Moskvas sida är i praktiken en hel omvärld enig om att agerandet strider mot folkrätten och internationella överenskommelser. Vid en omröstning i FN:s generalförsamling utkristalliserades något som skulle kunna beskrivas som en ny slags G11-grupp av det knappa dussin stater som stod upp för Rysslands nakna maktspråk: Syrien, Kuba, Venezuela och ytterligare några likatänkande.

Olika former av motåtgärder har riktats mot Ryssland. USA har sina sanktioner. EU har samlats kring några paket även om det finns önskemål om både något mer som kännbarare än de namn som nu belagts med inreseförbud. Det har talats om bland annat importrestriktioner som slår mot den ryska olje- och gassektorn, bredare ekonomiska åtgärder mot de oligarker och deras familjer som finns i president Putins närhet samt vapenembargo. Även om det finns kritiska röster mot EU att det görs för lite hade frånvaron av en gemensam hållning från de 28 länderna varit ännu svagare. Risken hade då varit stor att enskilda spelats ut mot varandra. Institutionerna medverkar till att hålla trycket uppe.

Den snabba händelseutvecklingen har också gjort det både önskvärt och nödvändigt med konsultationer och informationsutbyten. Inte minst har de tre baltiska republikerna gett uttryck för sin oro. Nordiska rådet, med sitt samarbete mellan parlamentariker från fem nationer och tre självstyrande områden, har genom åren försökt finna former att nå varandra runt Östersjön. De nordiska länderna var tidigt ute och stöttade de baltiska demokratierna för drygt tjugo år sedan under uppbyggnadsprocesserna och var oftast de som talade sig varma för EU- respektive Nato-medlemskap.

Nordiska rådets ledning har under några dagar på inbjudan och uppmaning genomfört möten med företrädare för parlamenten i Warszawa, Vilnius, Riga, Tallinn samt för Baltiska församlingen. Den bild som genomgående tecknas är att man mycket noga följer det som sker mellan Ukraina och Ryssland. Någon rädsla för direkta åtgärder riktade mot de egna länderna finns inte. Däremot uttrycks en uppenbar oro för den undergrävande verksamhet statskontrollerade medier på ryska ägnar sig åt. Breda befolkningsgrupper i både Estland och Lettland får sin mediebild i stor utsträckning formad av Kreml. Ibland brukar talas om förekomsten av ”soft power” och ”hard power”. Uttrycket ”dark power” kanske också bör introduceras. Hur lögner, kraftigt retuscherade bilder och beskrivningar samt rena historieförfalskningar används. I ett sådant klimat blir det naturligtvis enklare för Ryssland att agera som nu skett på Krim. EU har hittills visat sig tämligen oförmöget att parera denna form av ”dark power”.

Inte minst i Polen underströks också vikten av behålla Ukraina i centrum. Vad kan grannländer och omvärlden göra för att bistå och hjälpa? Alla försök att undergräva och misstänkliggöra den nuvarande ledningen i Kiev måste bemötas med att se till att regeringen och politiska företrädare har tillfällen till möten, utbyten och uppbackning. De lån som diskuterats från Världsbankens sida men även från enskilda länder såsom Sverige är viktigt i det sammanhanget.

En fördjupad och försvårad kris får andra konsekvenser. I Polen uppges redan runt 50 krimtatarer ha sökt politisk asyl. Det finns scenarier och vissa förberedelser som bygger på väsentligen större flyktingvågor ifall de östra delarna av Ukraina anfalls.

Händelseutvecklingen i vårt närområde gör att det finns all anledning till ett starkare Östersjösamarbete kring demokrati- och säkerhetsfrågor. Mycket har hittills helt naturligt kretsat kring ett samlat agerande gentemot Ryssland. Nordiska rådet har redan en inplanerad temasession i Akureyri på Island den 8 april. Det känns därför helt naturligt att inleda den med en extrainsatt debatt kring dessa viktiga frågor och inte minst med utgångspunkt i hur Norden, Baltikum och andra Östersjöstater som Polen kan komma varandra närmare.

Vapenskramlet bakom den ryska gränsen mot Ukraina påminner oss om Rysslands möjligheter till hårt maktutövande, men också om andra former för utövande av makt såsom propaganda och censur. I samband med de europeiska kristdemokratiska och liberalkonservativa partiernas EPP-kongress i Dublin på Irland talade den ganska nyligen ur fängelset frigivna Julia Tymosjenko. I ett känsloladdat anförande från scen tackade hon ett begränsat antal namngivna personer för deras insatser. Två svenskar nämndes vid namn: Riksdagsledamoten Walburga Habsburg Douglas som arbetat för att få henne utsläppt och utrikesminister Carl Bildt som hävdades hålla Ryssland vaket med allt sitt twittrande. Hennes tack och visade erkänsla säger något om hur viktigt det är med just utbyte och visad politisk närvaro. Det kan göras på många sätt och fronter. Och det bör göras.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och vice president i Nordiska rådet.