Vilken är den samtida konservatismen?

Maktspel, helomvändningar och drivandet av frågor i strid med egna uppfattningar. Så kan svensk politik i dag lätt förenklat beskrivas. Det är svårt att finna statskonsten. Strategier väger tyngre än ideologier. Talas det om idéer gäller det ofta teorier om marknadsföring och kommunikation, inte om politiska idéer, skriver Per Selstam och Martin Tunström i förordet till Samtida röster om Konservatism.

Åsiktskorridoren är visserligen inte längre lika trång som tidigare och antalet politiska tabuämnen är färre. Att haka på opinioner är emellertid ofta viktigare än att skapa opinion. Allt mer sällan nämns ideologer och författare i det breda politiska trendkänsliga samtalet. Och i delningsjournalistikens kölvatten stimuleras ledarsidor som länge varit den upplysta idédebattens sista utpost att jaga klick och likes.

Men utanför de stora mediernas blickfång finns en intellektuell politisk debatt som mer handlar om policy än posering. Mer om politik än om procedur. Som så ofta förr är det i studentkretsar som kreativa tankar utvecklas. Där finns det akademiska samtalet, nyfikenheten och denna anda av att se det möjliga utan hänsyn till tvingande partipiskor eller räddhågsna presschefer.

”Jag röstar med liberalerna, men dinerar med de konservativa”, sade framlidne förre folkpartiledaren Per Ahlmark när han en gång talade för Föreningen Heimdal i Uppsala. Ahlmarks ord underströk det klimat som präglat samtalet i ”grottan” som föreningslokalen kallas. Konservativa idéer sitter i källarens väggar. Borgerlighetens alla politiska riktningar har dock varit företrädda, nyliberaler, socialliberaler, kristdemokrater och liberalkonservativa och även frisinnade har i föreningen funnit den intellektuella oasen. För en på nytt uppsplittrad borgerlighet är torg som detta viktigare än på många år.

Föreliggande skrift speglar ideologiskt sett denna upsaliensiska miljö. Vad har den nya generationens liberala och konservativa skribenter att säga?

När ordet konservativ förekommer i svensk politisk debatt sker det inte sällan med intentionen att fula ut en klassisk borgerlighet. Begreppet ”konservativt block” myntades av Sverigedemokraterna efter valet 2018 i syfte att ideologiskt sammanföra sig med Moderaterna och Kristdemokraterna. Begreppet blev sedan snabbt allmänt i syfte att väva samman vad som sågs som den legitima oppositionen med det antiliberala och radikalpopulistiska Sverigedemokraterna.

Tankefiguren fungerade inte minst eftersom det största borgerliga partiet under flera år hade tonat ned ideologiska begrepp som liberalism, konservatism och liberalkonservatism. Konservativa begrepp blev därmed lätta att kapa för andra även om också Nya Moderaternas politik under Fredrik Reinfeldt var långt mer konservativ än vad många tror. Misstron mot systemskiften, värnandet av institutioner och sociala skattesänkningar var tydliga delar av den ”reinfeldtska konservatismen”.

Samtidigt har i svensk debatt breda konservativa eller liberalkonservativa anslag ofta hamnat i skuggan av smala sakpolitiska konservativa symbolfrågor som inte sällan drivits av enskilda personer. I en vänster- mitten- och högerliberal hegemoni har inte sällan konservativa opinionsbildare förknippats med frågor och begrepp som för en bred allmänhet förefaller perifera eller i vart fall politiskt mindre betydelsefulla. Likaså har den politiska omvärderingen av frågor som försvar, polis, liksom begränsningen av migrationen alltför förenklat förknippats med konservativ ideologi.

Därmed har andra delar ur den konservativa idéströmningen närmast fått stå tillbaka. I Sverige har en stark statsindividualism sprungen ur föreställningen att gemenskaper är exkluderande och att medborgaren får sin frihet genom staten vuxit sig stark. När detta skrivs i samband med Coronapandemin ser emellertid allt fler värdet av ett vitalt civilsamhälle. De frivilliga gemenskapernas betydelse för personlig utveckling men också för den för samhället så betydelsefulla mellanmänskliga tilliten framhålls alltmer i en tid av fragmentisering och bristande sammanhållning.

En parallell tendens är hur man inom en bred debatt om den svenska statsförvaltningen blickar mot den traditionella ämbetsmannaandan och betonar begrepp som oväld, ansvar och tillit efter år av både socialdemokratisk politisering och liberal marknadsstyrning. Betoningen av professionernas auktoritet, ämbetsmännens, lärarnas likväl som juristernas och journalisternas, är också det konservativa svaret på populismens utmaningar.

För radikala populister är detta grupper som förvanskar demokratin. Folket ställs mot ”eliten”. Och bara populisterna är den rättmätiga uttolkaren av folkviljan. Självständiga ämbetsmän och oberoende institutioner förädlar i själva verket demokratin. Bryts denna maktdelning ned väntar ett politikervälde och en långtgående utvidgning av den politiska maktens gränser. Här vänder sig samhällsaktörer till konservativa svar, även om de aldrig skulle ta ordet ”konservativ” i sin mun.

Det finns konservativa perspektiv, svar som sällan haft avsändare, på en rad samhällsproblem. I miljöfrågan kan principer som förvaltarskap ställas mot den liberala intressemänniskans framstegsoptimism. Ansvaret för nästa generation ställs mot den liberala hållningen att ännu icke födda saknar rättigheter. Ifråga om utbildning och skola betonas snarare bildning och innehåll än driftsformer. I bostadspolitiken understryks självägandets positiva konsekvenser. Och i svensk kontext har skribenter och debattörer med mer konservativa idéer länge uppmärksammat konfliktlinjer som i dag hamnat allt närmare politikens centrum, såsom den så kallade stad-land konflikten. Frågor om djurhållning, skogsbruk och rovdjur relateras i dag till såväl en traditionell vänster-högerkonflikt som till de mer trendiga identitetspolitiska motsättningarna.

Ordet liberal håller i svensk debatt på att få en ny innebörd, även detta som ett resultat av Januariöverenskommelsen. Liberal är lika med upplyst, i motsats till så kallade traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar. Även liberal används såtillvida för att defensivt ta ställning mot något annat.

Den inomliberala debatten finns på landets ledarsidor där de liberala pressorganen går åt olika håll. Men den breda intellektuella liberala debatten som historiskt präglats av så många skarpa skribenter och akademiker är svår att finna. De jobbiga frågorna ställs inte längre. Principerna vägs inte mot varandra. Och det liberala idépartiet har paradoxalt nog blivit mer av ett intresseparti. Denna skrifts ambition är att bredda också den liberala debatten. För i denna kontext kallar liberaler och konservativa varandra för vänner. Och begreppet liberalkonservativ är ingen idéhistorisk anomali utan en politisk idé som är levande här och nu.

Vi vill som redaktörer emellertid rikta ett varningens ord till läsaren: I föreliggande antologi finns ingen som helst ambition att ge några heltäckande perspektiv på en modern konservativ eller liberalkonservativ berättelse. Söker man det kommer man obönhörligen att bli besviken. Däremot vill vi med texterna visa hur kanske för Sverige oväntade politiska perspektiv odlas av en ny generation borgerliga debattörer.

Avslutningsvis vill vi som redaktörer rikta ett särskilt tack till styrelsen för Arvid Lindmans 60-års fond vilken genom ett generöst bidrag möjliggjort denna skrift. Vi vill särskilt uppmärksamma och tacka Lars Niklasson, adjungerad biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, som givit bokens yngre skribenter mycket god innehållslig handledning vilket varit av stor vikt för bokens utgivande. Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria samt universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap, och Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör vid Sydöstran har båda bidragit med sina perspektiv och kunskaper i texter som bidrar till att sätta författare och åsikter i sina sammanhang. Svensk Tidskrift ger ut boken som ett led i förlagets ideologiprojekt. Till er alla säger vi tack!

Per Selstam är chefredaktör för SNB och Martin Tunström är politisk chefredaktör för Barometern