Vilken bar vill vi sitta på?

För att vara en så känd svensk författare är Per Hagmans produktion varken omfattande eller särskilt regelbunden, men det som publiceras gör avtryck konstaterar Peter J Olsson som läst nyutkomna ”Allas älskare, ingens älskling”.

Från debuten med ”Cigarett” 1991 med några romaner till under 90-talet så är ”Att komma hem ska vara en schlager” från 2004 en höjdpunkt, men den näst senaste – den tjocka kärleksromanen ”Vänner för livet” kom 2010.

Sju är senare kommer nu den självbiografiska romanen, tro inget annat än att det är en roman, ”Allas älskare, ingens älskling”.

Titeln presenterar innehållet. Det handlar om att se verkligheten från sin egen utgångspunkt, ensamma promenader, en flaska vin vid ett cafébord när någon text gås igenom – ensambarnet i en familj som ständigt flyttar runt hela världen.

I wikipedia står ”Per Hagman, född 12 oktober 1968 på Frösön i Jämtland” men finns en hembygd är det Västgötaslätten, och barndomsminnena inbegriper att se kejsar Bokassa i Centralafrikanska kejsardömet passera barndomshemmet i limousin eskorterad av 64 motorcykelpoliser – kanske på väg att posta ett vykort i den enda pålitliga brevlådan, den på den internationella flygplatsen.

Allas älskar, ingen älskling är titeln, i boken varieras temat: ”alltid tärna, aldrig brud”. Och kapitlen heter saker som ”Non serviam” och ”Hundarna på stranden”.

Melankoliskt, javisst, men han föredrar nästan ensamheten, föredrar kanske till och med melankolin.

Per Hagman är ingen kollektivets människa, varken privat eller politiskt.

Ett bärande tema i boken är den arabiska våren, och det märks hur den rycker med honom – kanske ger den ändå ett hopp om något bättre. Men precis som privata utflykter i kollektivet är också den arabiska våren dömd att sluta i någon sorts besvikelse.

Staten som räddare har aldrig varit Hagmans melodi. Han förkroppsligar nästan det sena 80-talets och 90-talets liberala, individualistiska, delvis privata våg. I boken träffar han Johan Norberg och äter middag på Siesta.

”Vi har inte setts på några år och jag uttrycker min beundran för kloka saker han skrivit, även om jag förstås retar honom för att han blivit lite väl välfärdsstatskramande på senare år.

Något som för oss in på alla de gamla figurerna från Frihetsfrontens svartklubb i början av nittiotalet.”

Och det för in på det andra temat i romanen. Barerna, främst den sunkiga Le Nautic i Nice, eller Nissa, eller Nizza, som han utreder vilket som är det rimligaste namnet.
Le Nautic befolkas av samhällets olycksbarn, nedgångna, emigranter, några uteliggare, och så Per Hagmans diktarjag som smälter väl in.

Kanske är detta ett budskap: Kaféet, baren, den oreglerade samtalsmarknaden, är kanske det minimum av socialförankring vi behöver innan vi går in på tyngre substanser som nära vänskap och kärleksrelationer. Uppenbarligen kan det leda till vänskap som ger anledning att träffas tjugofem år senare. Vilken bar vi hänger på definierar oss kanske nästan mer än något annat.

Hagmans politiska inställning recenseras välvilligt i Etc, medan Svenska Dagbladets recensent lever upp till den kultursidans linje och pikar honom för att han håller på kapitalismen.

Men han tycks ha gjort det igen: Bara släppa de böcker som ger avtryck.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne