Vill Grekland öppna pandoras ask?

Götz Aly
Hitlers Volksstaat, Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus
S. Fischer 2005

Ett första, inte helt oväntat, utspel från den nya grekiska regeringen var att åter väcka liv i historien om att Tyskland inte ännu betalt tillbaka hela sin krigsskuld till Grekland.

Helt riktigt är att nazityskland vid sidan om alla andra fruktansvärda brott mot mänskligheten även plundrade ockuperade länder. Plundringen finansierade kriget och var en del i nationalsocialisternas populistiska ekonomiska politik, att med alla medel hålla tyskarna på hemmafronten försörjda åtminstone med varor på någon annans bekostnad.

Den ekonomiska plundringen gick till på flera sätt. Ockuperade länder tvingades själva betala för de tyska ockupationskostnaderna. Tyskarna manipulerade dessutom växelkursen så att det skulle bli billigare för ockupationsstyrkorna men även för tyska företag att köpa upp varor, till exempel skrevs den tjeckiska kronan ned med en tredjedel efter den tyska inmarschen vilket snabbt tömde landet på varor. Tyskland exporterade också sin inflation genom att betala sina ockupationsstyrkor rundligt men med en särskild valuta som inte var konvertibel mot riksmark (RM). Soldaterna fick sin lön via sedelpressarna och de ockuperade länderna fick betala dem inflation.

Standardverket för de som vill läsa mer om nationalsocialismens ekonomiska politik är ”Hitlers Volksstaat” av historikern Götz Aly (finns även i svensk upplaga som jag dock inte läst). I ett kapitel beskriver Aly den nu åter aktuella frågan om Tysklands krigsskuld till Grekland i ett vidare perspektiv. Aly har även i ett antal artiklar i tyska media kommenterat det senaste grekiska utspelet.

Situationen var speciell i Grekland. Landet hade en svag ekonomi med stort behov av import av viktiga varor. Tyskarna hade därför svårt att få sin plundringspolitik att fungera på samma sätt i Grekland som i andra länder. För att undvika hyperinflation använde tyskarna plundrade tillgångar för stödköp av Drachmer. Detta gjorde att en del av de plundrade tillgångarna i Grekland de facto blev kvar i landet men bytte ägare.

Ett exempel som Aly skriver om är guldet från Thessaloniki. Våren 1943 tömdes Thessaloniki på sin stora judiska befolkning, de flesta deporterades till förintelseläger. Länge spreds historien att de tillgångar som stals från judarna i Thessaloniki utgjorde en enorm guldskatt som fanns gömd på havsbotten någonstans. Så sent som 1971 utlovades en belöning till den som kunde hitta den bortrövade ”skatten” från Thessaloniki. Vare sig Tyskland eller Grekland valde att berätta vad som egentligen skedde. I dag vet man att de minst 12 ton guld som stals i Thessaloniki huvudsakligen gick till Aten för stödköp av valuta och andra värdepapper. Aly beskriver i detalj hur dessa transaktioner gick till. Och på den plats som under århundraden utgjort den judiska begravningsplatsen ligger i dag Thessalonikis universitet.

Det nu aktuella utspelet handlar om ett tyskt tvångslån som togs upp i den grekiska nationalbanken 1942 på 476 miljoner RM, i dagens penningvärde skulle vara värt ungefär elva miljarder dollar. Rättsläget för detta tvångslån är inte helt klart. Är det en del av krigsföringen vilket är Tysklands uppfattning så är frågan dock redan avgjord. Efter kriget beslöts nämligen att skadeståndsfrågan skulle avgöras den dag då ett slutligt fredsavtal slöts. Detta skedde först 1990 efter DDRs sammanbrott då de fyra segrarmakterna kom överens om ett avtal som ersatte ett slutligt fredsavtal, och därmed blev det inget av med mer tyskt skadestånd till Grekland.

Är det däremot att betrakta som ett vanligt lån är saken kanske annorlunda. Götz Aly menar att frågan även då är komplicerad. Tvångslånet finns dokumenterat i en ekonomisk slutrapport som gjordes av tyska myndigheter efter att brittiska styrkor befriat Grekland hösten 1944. Rapporten är daterad 12 april 1945 och är på över 251 sidor och finns i dag i det tyska riksarkivet. Enligt denna rapport uppgår Tysklands restskuld till Grekland till just 476 miljoner RM men detta belopp skulle sedan räknas av mot till exempel import av livsmedel med mera och för stödköp av drachmer. Någon fullständig sammanställning av importen och stödköp blev aldrig gjord i det kaos som rådde vid krigsslutet men det gjordes en uppskattning på att dessa uppgick till ca 300 miljoner RM. Eftersom Tyskland försökte hålla denna typ av affärer borta från den tyska hemmamarknaden för att undvika inflation har affärerna sannolikt gjorts med andra länder i närområdet såsom Bulgarien, Rumänien, Serbien och Ungern. Det betyder enligt Aly att en eventuell avräkning i dag ska ske med dessa länder och inte med Tyskland.

Man kan inte nog återkomma till nationalsocialismens brott mot mänskligheten. Att däremot väcka liv i historien om eventuella skuldsedlar från kriget vore att åter öppna upp en Pandoras ask av konflikter som vi tack och lov lyckats överbrygga, inte minst tack vare EU. I det här fallet handlar det inte bara om Grekland och Tyskland utan i så fall om många fler länder.

Relationerna mellan Aten och Berlin må vara ansträngda men i dag handlar det om att få greklands ekonomi att fungera. Engångsbetalningar och nödlån är inte lösningen. Bild Zeitungs förslag att Tyskland borde få en grekisk ö i pant för nödlån är lika dumt som Syrizas försök att kräva 476 RM av Berlin. Allt detta tar fokus från Greklands behov i dag av att stärka sina institutioner för att trygga villkoren för investeringar och tillväxt samt få skattesystemet att fungera. Die Welt skrev häromdagen att Grekland är EUs politiskt stabilaste land. Att oavsett höger eller vänsterstyre kommer behovet av nödlån lika regelbundet och ofta. Låt oss hoppas på en positiv förändring av detta.

Anders Ydstedt är rådgivare till företag och organisationer och styrelseordförande för Svensk Tidskrift.

Läs mer:
Recension av Hitlers folkstat av Torbjörn Kvist