Vill vi ha en annan värld?

Maria Wetterstrand
Den nya gröna vågen
Forum 2010

Under rubriken ”En annan värld är möjlig” samlades millennieskiftets antiglobaliseringsrörelse. Det var bara det att de hade svårt att förklara vad som var så dåligt med den värld vi redan levde i, och med hur utvecklingen hade gått de senaste decennierna. Det var delvis därför den sedan imploderade. Vi levde redan i den bästa av världar, skulle man panglossiskt kunna uttrycka det. I alla fall bättre än någon annan vi tidigare sett. Antiglobalisterna var bara missnöjda så där i största allmänhet, visade det sig.

Samma inställning finner man i Maria Wetterstrands bok Den nya gröna vågen. Ett missnöje med tingens ordning, men som främst grundas på en känsla av olust. Och så klimatet, förstås. Men när Miljöpartiet grundades år 1981 fanns inte ens IPCC, som bildades samma år som Wetterstrand gick med i partiet (1988). Då var miljöhoten några andra. Under det hela ligger alltså ett missnöje som kan riktas lite vart som helst. Argumenten varierar, ingreppen är konstanta. Konsekvensen är alltid minskad mänsklig frihet.

Med detta vill jag säga att ekologismen är en ideologi som alla andra, inte någon neutral faktabaserad analytisk inställning, utan en filosofiskt motiverad syn på människan och samhället som delas av ytterst få, långt färre än den halvannan miljon som tänker rösta på Miljöpartiet.

Den främsta fundering jag hade med mig när jag satte labbarna i Wetterstrands bok var hur mycket substantiell grund för kärleken mellan latteliberaler och miljöpartister det egentligen finns, bortom det rent estetiska syskonskapet?

Svaret är: en del, men inte mycket.

Språkrörets bok är ett sömnpiller till upprabbling av påstått miljövänliga lagar, uppfinningar och frivilliga åtgärder. Till viss del hyllas som sig bör entreprenören, den som tar sig för saker och ting och får saker att hända. Tekniska framsteg lyfts också faktiskt fram. Men till allra största delen handlar det om pekpinnar – inte sällan i storlek av kalifornisk redwood.
För hela boken är fylld av uttryck som ”satsa” i betydelsen göra av med andra människors pengar, ”besluta” i betydelsen bestämma över andra människor, ”inte tillåta” i betydelsen minska människors makt och ”måste” i betydelsen tvinga människor.

Wetterstrand vill egentligen inte bara påverka människors vanor och livsstil à la nudge – hon vill stöpa om hela samhället. Det är en radikalt ekologistiskt motiverad omvandling som är minst lika skrämmande som den klasskampsmotiverade motsvarigheten. Det är bara det att vi i borgerligheten inte reagerar lika ryggradsmässigt på den gröna faran som på den röda.

Ett ben i det hela är en gör-det-självvurm, som i sin extrema form drar undan benen för den specialisering som förklarar merparten av skillnaden i livskvalitet mellan 1800- och 2000-talet. Wetterstrand skriver om sin gamla farmor, och glömmer att de svenskar som idag lappar sina jeans, odlar sina egna grönsaker och kokar sin egen sylt gör det för att de trivs med det. Wetterstrands farmor, för att inte tala om dennas farmor, gjorde det för att hon inte hade något val.

Det är så lätt att sitta i en bekväm närförort till Stockholm och rasa mot konsumtionssamhället. Men det är konsumtionen som gör att vi kan fortsatt förvänta oss minst lika stora förbättringar i livskvalitet som vi upplevt de senaste 200 åren. Att förvägra våra barnbarns barnbarn detta, är som att 1800-talsmänniskan skulle sagt stopp och belägg när ångloket kom. Då hade vi alla suttit där utan el och vatten, ätit gröt tre gånger om dagen och badat en gång i månaden. Den genomsnittliga livslängden i Sverige i mitten av 1800-talet var 48 år, vilket är i nivå med snittet för dagens Afrika söder om Sahara. Det konstiga är att Wetterstrand skriver några passager om fattiga länder, men utan att reflektera över orsaken till skillnaden i utvecklingsnivå.

Utveckling är summan av miljontals människors frivilliga handlingar. Det är lätt att glömma bort. Det finns ingen storstilad plan som formar exakt hur vi ska leva, utan människor reagerar på tusentals olika signaler och ger uttryck för sina preferenser. Resultatet är oförutsägbart. Det är denna brist på central kontroll som Wetterstrand, precis som den röda motsvarigheten, inte kan stå ut med.

Den nya gröna vågen har också drag av floskelbingo, full med uttryck som faller för det gamla nonsenstricket att sätta inte framför en sats för att se om den innehåller något av värde. Den som inte vill ta ansvar, lära för framtiden eller agera gemensamt räcker upp en hand.

Till detta ska läggas det estetiskt motbjudande tilltalet, som har drag av tungotalande pingstvänner i hallelujaextas, en flåshurtig rättrådighet som påminner om det falska leendet när hycklande nackskottsnostalgiker talar om solidaritet. Det är en slags fysisk 1984-värld, ett von oben-perspektiv baserat på en vantrivsel med att människor envisas med att göra felaktiga val.

För innerst inne handlar det om att de inte gillar, inte står ut med och inte tänker tillåta min livsstil. Missförstå mig rätt. Jag har ingen bil. Men jag är baske mig inte redo att ge upp rätten att ha en. I Maria Wetterstrands drömvärld finns det dock mycket få privatägda fordon. Och det är inte bilen hon är emot, utan den individuella mobiliteten.

Jag vill nu inte påstå att Wetterstrand är odemokratisk, men den centralstyrda utopism hon drömmer om har tydliga drag av såväl myrdalsk folkhemsfascism som av diverse totalitära regimer till höger och vänster, där människan har setts som ett verktyg och ibland som ett problem. Det är en sörgårdsreaktionär grundattityd som bär ett visst släktskap med Sverigedemokraternas dito.

Kort sagt, det är obegripligt hur Wetterstrand har lyckats bli framställd som något slags storstadsliberal, i alla fall om man med liberalism menar frånvaro av offentligt tvång.
Låt mig återkomma till Voltaire: Låt oss odla vår trädgård. Javisst, varför inte? Men det vill jag göra på eget bevåg. Inte för att Maria Wetterstrand säger det.

Fredrik Segerfeldt är företagare och fri skribent. Han bloggar på www.metrobloggen.se/segerfeldt.