Vill vi verkligen vara världens jämlikaste land?

Världens jämlikaste land? Det stämmer kanske för Sverige om man ser till år 1980, vilket lundahistorikern Erik Bengtsson gör i boken med samma titel (Arkiv förlag, Lund 2020). Men är detta verkligen något eftersträvansvärt, frågar sig Anders Ydstedt.

Den så kallade Jämlikhetskommissionen, liksom Socialdemokraternas rapport ”Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa”, utgår också båda från 1980 som jämförelseår i debatten om klyftor. Men 1980 var inget bra år för svensk ekonomi. Hög inflation åt upp löneökningar och Sverige hade betydande strukturella problem som möttes med devalveringar istället för reformer. Även om inkomstfördelningen har närmat sig andra länders är Sverige ett av världens jämlikaste länder.

Ibland framhålls Sveriges jämlikhet och demokratiska utveckling som bondedriven med en lång tradition från sockenstämmor och fria självägande bönder. Erik Bengtsson går igenom inkomst och förmögenheter från mitten av 1700-talet fram till 1980 och för fram en annan bild.

Från 1750-1850 ökade befolkningen från 1,8 till 3,5 miljoner. Antalet som försörjde sig på lönearbete ökade med detta och efter 1850 förändrades Sverige ännu snabbare. Det fanns således en stor grupp som inte ägde vare sig gård eller rörelse. Bengtsson beskriver detta med både statistik, litterärt och med olika anekdoter och hävdar att Sverige utvecklades långsammare än andra länder när det gäller industrialisering, urbanisering och demokratisering. Utvecklingen under 1900-talet blev därför enligt Bengtsson en motreaktion mot detta. En stark socialdemokrati och fackföreningsrörelse drev en stark ekonomisk utjämningspolitik med höga skatter på arbete och kapital och införde arbetsmarknadsregleringar som ökade löneinkomsternas andel.

Till sin hjälp fick socialdemokratin den starka svenska statsapparaten som byggts upp sedan århundraden. Sverige hade större ”statskapacitet” än andra länder att kartlägga och registrera befolkningen samt driva igenom omfattande regleringar. För övrigt samma statskapacitet som är förutsättningen för den statsindividualism som Lars Trädgårdh brukar tala om. Bengtssons tes är att det var politiska beslut som ledde fram till 1980 och därmed underförstått att inget därmed hindrar oss att göra detsamma igen.

Denna tes går emot den omtalade teori kring vad som skapat ekonomisk utjämning historiskt som förts fram av Stanfordprofessorn Walter Scheidel. I boken The Great Leveler (2017) beskriver Scheidel inkomstfördelning och ägande över årtusenden och kommer fram till att det finns fyra faktorer, jämlikhetens fyra ryttare, som jämnar ut ägande; pandemi, krig, revolution och failed state. Sverige har sluppit krig under 1900-talet och pandemins effekter på jämlikheten återstår ännu att se. Den svenska utvecklingen under 1900-talet passar således inte in i modellen om jämlikhetens fyra ryttare. Jag tenderar att hålla med Bengtsson om att det politik låg bakom den svenska utvecklingen – men det betyder inte att det var bra vare sig då eller framöver.

Sverige är idag ett långt rikare land med helt andra resurser. BNP per capita har i reala termer ökat med 80 procent och de som vurmar för 1980 års ginikoefficient skulle nog knappast vilja återvända till dåtidens levnadsstandard. Reformer som har stärkt kopplingen mellan ansträngning och belöning har varit avgörande för att svensk ekonomi har växt.

Spinnet från regeringen och LO är nu att klyftorna ökar dramatiskt på grund av ökad rikedom. LO och regeringen ser framgångsrika entreprenörer. Det som syns i statistiken är dock den ökande gruppen nyanlända med svag eller ingen anknytning till arbetsmarknaden. En reflektion efter att ha läst Erik Bengtssons bok är hur den starka befolkningstillväxten från 1750 och framåt skapade ett dåtida utanförskap och att vi nu är på väg mot att åter skapa ett sådant. Nyligen uppskattades utanförskapet, som personer på heltid är borta från arbetsmarknaden, till cirka 800.000. Det kommer att krävas stora tillväxtreformer för att skapa så många arbetstillfällen. Att drömma sig tillbaka till den politik som empiriskt visat att den sänker tillväxt och välstånd är knappast rätt väg.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift