Vindarna vänder snabbt inför ett EU-val

Analysen visar på att de stora etablerade potentiellt statsbärande partierna har svårt att behålla sina rikspolitiska sympatisörer i EU-val oberoende av vilka politiska vindar som för tillfället är förhärskande. Samtidigt verkar det svårt för uppstickarna att omsätta framgångar från EU-valet i rikspolitiken. Vad innebär det inför den 26 maj? Örjan Hultåker blickar bakåt för att kunna se framåt.

Störst uppmärksamhet i 2014 års val till EU-parlamentet fick Moderaternas svaga valresultat. I Svenska Dagbladet löd rubriken ”Katastrofval – Moderaterna i chock”. I en analys skrev Göran Eriksson, ”Det kommer att krävas enorma insatser för att rehabilitera partiorganisationen inför september.” Andra tidningar instämmer med rubriker som ”Fiaskoval för Moderaterna” och ”M rasar”.

Många skriver om olika slags vindar. Bland dem som avläser riktningen på vindarnas udde fanns tidigare moderata frontpersoner. Förre partiledaren Ulf Adelsohn sade enligt GöteborgsPosten ”att hans parti borde ha lyft fram de stora framtidsfrågorna, klimathotet.” Partiets tidigare chefsstrateg Per Schlingman såg, enligt samma tidning, ”en tydlig signal om att det ’politiska systemet’ måste se på frågan om kvinnors rättigheter på ett nytt sätt.”

Det talades och skrevs om vänstervindar som blåst förbi Socialdemokraterna.

Den största förändringen jämfört med EU-valet 2009 var att Moderaterna minskade med 5,1 procentenheter från 18,8 till 13,7 procent. En annan stor förlorare var 2009 års stora segrare Piratpartiet som nästan raderades ut, ned 4,9 procentenheter från 7,1 till 2,2 procent. Även Folkpartiet gick kraftigt bakåt från 13,6 procent till 9,9 procent.

Störst vinnare var Sverigedemokraterna som nästan tredubblade röstandelen från 3,3 procent 2009 till 9,7 procent 2014. EU-parlamentsvalet innebar också klara framgångar för Miljöpartiet som ökade 4,4 procentenheter från 11,0 till 15,4 procent liksom för Feministiskt initiativ som ökade 3,3 procentenheter från 2,2 till 5,5 procent.

Centerpartiet (6,5 procent), Vänsterpartiet (6,3 procent) samt Kristdemokraterna (5,9 procent) kunde i EU-valet notera ökningar om mellan 0,6 och 1,2 procentenheter.

Tillsammans ökade de rödgröna partierna, inklusive Feministiskt initiativ, med 8,1. Före valet ingick Piratpartiet i den gröna EU-gruppen, det vill säga i samma parlamentsgrupp som det svenska Miljöpartiet. Om Piratpartiet räknas in i det rödgröna blocket blev ökningen ”endast” 3,2 procentenheter. De tre uttalat socialistiska partierna (S, V och Fi) ökade tillsammans med 3,7 enheter.

Det är inte ovanligt med stora förändringar i val till Europaparlamentet. I 2009 års EU-val minskade Vänsterpartiet med 7,1 procentenheter. Stora vinnare det året var Miljöpartiet och Folkpartiet som ökade med 5,0 respektive 3,7 procentenheter.

År 2009 gick det nystartade Piratpartiet från ingenting till 7,1 procent samtidigt som 2004 års stora vinnare Junilistan minskade 10,9 procentenheter från 14,5 till 3,6 procent.

Bilden av Moderaternas stora förlust år 2014 framstod än tydligare när utgången av EU-valet 2014 jämfördes med 2010 års riksdagsval. Vid den jämförelsen framstod även Socialdemokraterna som en stor förlorare i 2014 års EU-val

Oberoende av om EU-valet 2014 jämfördes med föregående EU-val eller 2010 års riksdagsval så framstod Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som stora vinnare.

Intressant är att Folkpartiet framstod som en vinnare när partiets röstsiffror i 2014 års EU-val jämfördes med 2010 års riksdagsval samtidigt som partiet uppfattades som en förlorare vid jämförelser med 2009 års EU-val. Frågan är vilket tidsperspektiv som har störst förklaringsvärde.

När det gäller Moderaterna förstärks bilden av ett katastrofval av att partiet förlorade platsen som näst största parti till Miljöpartiet. Positionen som näst största parti hade varit reserverad för Moderaterna sedan riksdagsvalet 1979, då den erövrades från Centerpartiet.

Frågan är dock om det främst är miljö- och vänstervindar som förklarar utgången av 2014 års val till EU-parlamentet. Miljöpartiet gick framåt liksom Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet men det gjorde även Sverigedemokraterna och det senare kan varken förklaras av miljö- eller vänstervindar. En annan förklaring kan vara att vindarna blåste bort från etablissemanget i svensk politik, vilket kan förklara de svaga valresultaten för både Moderaterna och Socialdemokraterna.

Det är ingen tvekan om att både Moderaterna och Socialdemokraterna klarade sig dåligt i 2014 års EU-val. De båda största partierna, vars partiledare var troliga statsministerkandidater efter den kommande höstens riksdagsval, lyckades tillsammans bara attrahera drygt var tredje röst (37,9 procent). En första fråga är om detta var unikt för just 2014 års EU-val eller om man har kunnat se samma svaghetstendenser för de potentiella statsbärande partierna också i tidigare EU-val.

För att kunna bedöma om ett valresultat är överraskande och/eller unikt måste man fastställa en jämförelsetidpunkt. I synnerhet Moderaterna men även Socialdemokraterna klarade sig dåligt i 2014 års EU-val, men berodde det på en dålig valrörelse eller fanns det andra orsaker till att partierna plötsligt tappade? Eller fanns det specifika egenskaper i ett EU-val som gör att de största statsbärande etablissemangspartierna alltid klarar sig dåligt?

För att kunna göra den analysen görs en jämförelse mellan utfallet i EU-valet och de stora rikspolitiska partisympatimätningar som Statistiska centralbyrån (SCB) gör i maj varje år. I de rikspolitiska partisympatierna vid tidpunkten för EU-valet kan man avläsa partiernas allmänna popularitet vid tidpunkten för EU-valet och se om valresultatet avviker från den populariteten.

Sedan riksdagsvalet 2010 och fram till EU-valet 2014 hade Moderaterna tappat i popularitet. I riksdagsvalet 2010 var det 30,1 procent som röstade på partiet och i SCB:s partisympatimätning från maj 2014 var det bara 22,7 procent som svarade att de skulle rösta på Moderaterna ”om det varit val idag”.

För att studera vad som är specifikt för EU-val är partisympatierna i maj under valåren en mer ändamålsenlig utgångspunkt än resultaten i tidigare val som inträffat flera år tidigare.

För att finna ett mönster av vad som är specifikt för EU-valen jämförs Moderaternas och Socialdemokraternas röstandel med hur många som uppger för SCB i maj samma år att de skulle ha röstat på de partierna om det varit riksdagsval idag. Den jämförelsen görs för EU-valen 1999, 2004, 2009 och 2014.

I nedanstående graf redovisas kvoten mellan röstandel i EU-valen och hur många som vid samma tidpunkt skulle ha röstat på partierna om det hade varit riksdagsval idag, det vill säga procent EU-röster/procent i SCB:s partisympatimätning.

En kvot över 1 visar att ett parti klarar sig bättre i EU-valet än i partisympatierna för riksdagsval vid samma tidpunkt. En kvot under 1 visar att partiet klarar sig sämre i EU-valet än i partisympatimätningen.

Under hela den undersökta tidsperioden av fyra val till EU-parlamentet har Socialdemokraterna varit ett etablerat potentiellt statsbärande parti. Vid alla fyra valen har partiet också klarat sig sämre i EU-val än i SCB:s partisympatimätningar vid samma tidpunkter. Partiet har vid alla fyra valen förlorat ungefär en tredjedel av sitt rikspolitiska stöd i EU-valen. Andel rikspolitiska sympatier som behållits i EU-valen har varierat mellan som högst 71 procent och som lägst 65 procent. Det finns ingen tidsmässig trend.

I början av perioden 1999 och 2004 lyckades Moderaterna behålla cirka 80 procent av de rikspolitiska sympatierna i EU-valen. I de båda senaste valen 2009 och 2014 lyckades partiet bara behålla ungefär två av tre rikspolitiska sympatisörer i EU-valet, det vill säga ungefär samma andel som Socialdemokraterna lyckades behålla.

I början av undersökningsperioden var Moderaterna ett stort parti vars partiledare var den närmast självklare borgerliga statsministerkandidaten, men partiet var inte lika starkt etablerat och potentiellt statsbärande som Socialdemokraterna. I 2009 och 2014 år EU-val innehade Moderaterna statsministerrollen och var minst lika etablerat och statsbärande som Socialdemokraterna. Partiet lyckades därför behålla en lägre andel av sympatisörerna i EU-valet än vad Socialdemokraterna gjorde.

Vid alla de fyra EU-valen mellan 1999 och 2014 har Socialdemokraterna varit ungefär lika starka i SCB:s partisympatimätning för maj; sympatierna har varierat mellan som högst 37,7 procent i maj 2004 och som lägst 35,3 procent i maj 2014.

Moderaternas partisympatier har däremot varierat kraftigt i SCB:s mätningar. Partiets sympatisörer var som flest i maj 2009 (29,9 procent) och som lägst i maj 2014 (21,6 procent). Trots de stora variationerna i partisympatier har mönstret för andel behållna röster bestått.

Analysen förändrar inte bilden av att Moderaterna i EU-valet minskade kraftigt jämfört med både föregående riksdagsval och föregående EU-val. Men det finns en konstant mellan partisympatier och EU-röster varför Moderaternas förluster i EU-valet förklaras av partiets allmänt minskade popularitet och inte av något nytt i 2014 års EU-val. För dem som kände till de historiska kvoterna mellan rikspolitiska sympatier och EU-val behövde Moderaternas valresultat inte vara någon överraskning.

Eftersom valresultat är ett nollsummespel som alltid adderar till 100 procent så ger de stora partiernas låga kvoter en möjlighet för andra partier att lyckas i EU-valen. Det blir utrymme för de små riksdagspartierna men också för icke riksdagspartier som Junilistan 1999, Piratpartiet 2004 och Feministiskt initiativ 2014. Tidigare års nya EU-partier har dock haft svårt att klara sig efterföljande EU-val och har heller inte lyckats ta sig in i riksdagen.

Analysen visar på att de stora etablerade potentiellt statsbärande partierna har svårt att behålla sina rikspolitiska sympatisörer i EU-val oberoende av vilka politiska vindar som för tillfället är förhärskande. De etablerade potentiellt statsbärande partiernas svårigheter ger utrymme för olika förhärskande trender att få stort utrymme och ge kraftigt utslag i valresultat.

År 2014 var det flera vindar som lyckades i konkurrensen om det utrymmet. En miljövind som lyfte Miljöpartiet, en högervind som lyfte Sverigedemokraterna samt en vänstervind och feministisk vind som lyfte Feministiskt initiativ i konkurrens om det utrymmet som lämnats av de etablerade potentiellt statsbärande partierna.

De ovan beskrivna kvoterna gäller en specifik tidsperiod och de etablerade potentiella statsbärande partierna under denna period. Hur kvoterna kommer att se ut i framtiden med dessa eller andra partier i samma roll beror på hur partierna agerar i rollen som potentiella statsbärande partier, på det allmänna samhällsklimatet och om det finns några alternativ att rösta på.

Tre månader efter 2014 års EU-val var det Business as Usual. De stora framgångarna för de icke potentiellt statsbärande partierna bar inte ända in i riksdagsvalet. Vindarna hade mojnat och segrarna i EU-valet var tillbaka på avsevärt lägre stöd från valmanskåren. Miljöpartiet fick betydligt lägre andel av rösterna i riksdagsvalet än i EU-valet och Feministiskt initiativ klarade inte riksdagsspärren. Socialdemokraterna och Moderaterna hade återtagit sina dominerande roller.

I mars 2014 var det bara små avvikelser i SKOP:s väljarbarometrar för den svenska rikspolitiken och inför EU-valet. EU-sympatierna var i huvudsak desamma som de för den svenska rikspolitiken. I mars syntes bara en antydan till det ”förlustval” som skulle komma för Moderaterna och Socialdemokraterna i maj månads EU-val.

Redan i mars fanns det dock en tydlig avisering om att det skulle gå bra för Miljöpartiet. Att Sverigedemokraterna låg lägre i EU-barometern för mars 2014 var i linje med att Sd brukar få högre partisympatier i rikspolitiken än i barometrar inför andra val som till exempel kommunpolitiken.

Läget i mars 2019 har stora likheter med läget samma månad 2014. Det finns en svag antydan till att det eventuellt kan gå dåligt för Socialdemokraterna som är det statsbärande regeringspartiet.

Ännu går det inte att avfärda den typ av ”överraskningar” som skett i samband med tidigare EU-val. Det finns fortfarande tidsutdräkt för att väljarna skall vilja ”straffa” något av de stora etablerade riksdagspartierna.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare för SKOP