Visst gör det ont när bubblor brister

Nog kan man lita på Försvarsmakten – när det gäller att lösa sina egna uppgifter. Men brandbekämpning är inte en av dem. Inte heller snöröjning, fältkök eller campingverksamhet. Amanda Wollstad skriver om en en totalförsvarssyn som måste uppdateras.

– Jag litar inte på svenska Försvaret, om man får säga så.

Insatsledaren vid skogsbranden i Bengtsfors i Västra Götaland är missnöjd. När räddningstjänsten i lördags morse larmade försvarsmakten om branden och bad om hjälp med släckningen fick man höra att försvarsmakten skulle utreda möjligheterna att hjälpa till. I stället fick man assistans av från Norge, och redan vid lunchtid var branden – tack och lov – under kontroll.

Men insatsledaren är besviken. Det hade varit trevligt att se om man hade kunnat sköta saken inom landet, menar han, och på grund av torkan gäller det att ha hög beredskap i alla kommuner. Underförstått gäller det även Försvarsmakten.

Hans besvikelse är förståelig. Har man växt upp i totalförsvarets Sverige tror man gärna att försvarsmakten kan lösa det mesta som går snett. Det fanns alltid en värnpliktskull att tvinga ut att skotta snö, ett fältkök att låna, tält att ställa upp och fältsjukhus att aktivera. Det fanns helikoptrar att släcka bränder och söka efter försvunna med, bandvagnar att röja väg efter stormen och fartyg att leta förlista från.

Och nog är allt det där både trevligt och tryggt, men sedan länge också avsålt, avvecklat och destruerat.

Insatsledaren är knappast ensam om sin reaktion. När regeringen i höstas snabbt skulle skaka fram tio tusen sovplatser åt nyanlända migranter var det också försvarsmakten som skulle bes om hjälp. Efter noggrann inventering av förråden återkom myndigheten och kunde erbjuda sexhundra. Det var vad som fanns kvar att tält, sovsalar och skjutfält, och som inte användes i utbildning eller under övning.

Inte ens de ytters ansvariga själva har förstått att om man drar ner finansieringen till en tredjedel, från stadiga 3 procent av BNP i slutet på sjuttiotalet till knappa en idag, då kan man inte heller förvänta sig riktigt samma redundans i verksamheten.

Försvarsmakten har naturligtvis besvarat kritiken, och nog ville man hjälpa till. Men det fanns ingen full besättning just då. Det var lördag, även försvarsmaktsanställda är lediga ibland och allt man från myndighetens håll kan göra är att skicka ut en förfrågan om någon har möjlighet att ställa upp.

Någon beredskap finns inte, all sådan verksamhet sker frivilligt, i mån av tid och resurser. Det är ingenting man får betalt för, pengarna tas ur den redan ansträngda försvarsbudgeten. Civil räddningsverksamhet är helt enkelt inte en uppgift man är belagd med.

Försvarsmakten ska försvara Sverige. Värna våra gränser, vår frihet och vårt självbestämmande.

Visst hade det varit trevligt om de hade kunna rycka in även för att släcka bränder och annat som var möjligt under totalförsvarets dagar, men det är knappast en kärnuppgift. Och till och med kärnuppgifterna har man svårt att lösa idag.

Så länge försvarsmakten är underfinansierade bör de lägga all fokus på återuppbyggandet av försvaret av Sverige och svenska intressen. Så länge försvarsmakten är underdimensionerade bör det lägga allt fokus återuppbyggandet av försvaret av Sverige och svenska intressen.

Räddningstjänsten får, precis som migrationsverket, länsstyrelserna, landstingen, kommunerna och alla andra som börjar famla efter numret till närmaste regemente när saker går över styr, se till att själva planera för kriser och samhällsstörningar.

Har man under det senaste decenniet arbetat mot det relativt modesta målet att kunna försvara en del av Sverige från ett enskilt angrepp i en vecka, då ska vi kanske inte förvånas över att landets övriga myndigheter faktiskt får hitta ett sätta att lösa sina egna uppgifter.