Visst leder hårdare straff till färre brott

Ett vanligt påstående i svensk kriminaldebatt är att hårdare straff inte skulle leda till färre brott. Gång på gång upprepar våra ledande kriminologer olika varianter av detta budskap, men forskningen säger någonting annat skriver Simon Westberg.

Professor Tove Pettersson har till exempel hävdat att: ”Vi vet generellt att strängare straff inte ger minskad brottslighet”. Professor Henrik Tham har hävdat att det inte går att hitta ”några positiva effekter [av hårdare straff] om man ser på saken i ett historiskt perspektiv eller jämför med andra länder”. Och professor Felipe Estrada har sagt att ”man ska inte vara alltför optimistisk, om man med längre fängelsestraff väntar sig en effekt på brottslighetens omfattning”.

Den ihärdigaste spridaren av detta påstående verkar dock vara professor Jerzy Sarnecki som ungefär vart annat år publicerar sig i någon av de stora svenska tidningarna med rubriker som: ”Längre straff ger inte färre brott”, ”Skärpta straff fel metod att minska brottsligheten” och ”Hårdare tag ger inte färre brott”.

Det intressanta med detta påstående är dock inte hur ofta det upprepas utan hur lite stöd det faktiskt har i empirisk forskning. Självfallet är det så att om polisen griper, lagför och låser in brottslingar som leder det till färre brott än om polisen är passiv inför brott, inte åtlar brottslingar eller snabbt släpper dem fria – och det är också ett återkommande resultat i forskningen.

Att lagföring av brottslingar inte skulle ha någon effekt på brottsligheten är en idé sprungen ur 70-talets marxistiskt färgade forskningsmiljöer där man såg brott som effekter av strukturer snarare än som omoraliska handlingar utförda av konkreta individer. Huruvida man straffar den enskilda brottslingen skulle därmed vara irrelevanta eftersom strukturen är kvar. Brottslingen betraktas i grunden inte som en egen moralisk agent.

Låt oss därför här och nu lägga kriminologernas svepande, tvärsäkra och felaktiga påståenden bakom oss. Det finns nämligen gott om studier som genom att använda experimentliknande metoder för att isolera effekten av just lagföring finner att längre fängelsestraff har en tydlig brottsförebyggande effekt.

Bland dessa finns tre studier som tittat på effekten av italienska fängelseamnestier på brottsligheten. Buonanno & Raphael (2013) visar att 2006 års omfattande amnesti innebar en substantiell ökning av brottsligheten. Barbarino & Mastrobuoni (2014) nådde samma slutsats genom att studera övriga amnestier under efterkrigstiden. Och Drago, Galbiati & Vertova (2009) kunde genom att använda data om brottslingarnas beteende efter 2006 års amnesti påvisa att hotet om att behöva avtjäna både det fängelsestraff man fått benådat och ett nytt straff vid framtida brott (i.e. hårdare straff för återfallsbrott) minskade återfallsbrottsligheten. Dessa tre studier påvisar alltså tillsammans både inkapaciterings- och avskräckningseffekter av längre straff.

På likartat sätt har Maurin & Ouss (2009) använt den franska bastiljdagsamnestin 1996 för att påvisa att detta beslut ökade återfallsrisken bland de som fick längst fängelsetid benådad. De båda forskarna tror att benådningarna gav brottslingarna bilden av att det inte fanns någon direkt koppling mellan det egna beteende och de straff de mottog ifrån samhället.

Att strängare straff för återfallsförbrytare minskar brottsligheten konstateras därtill i Vollard (2013). Genom att studerar det stegvisa införandet av 2001 års Nederländska straffreform, som möjliggjorde för lokala domstolar att döma kända återfallsförbrytare till väsentligt längre fängelsestraff, leder studien i bevis att straffskärpningen minskade antalet stölder med i genomsnitt 25 %. Därtill visar studien att brottsligheten föll som mest där flest återfallsförbrytare fick hårdare straff.

Detta resultat överensstämmer med Kessler & Levitt (1999) som fann att stängare straff för återfallsförbrytare minskade den grova brottsligheten med 20 %; Helland & Tabarrok (2007) som fann att den så kallade ”three strikes”-lagen minskade återfallsbrottsligheten bland de som dömts för två grova brott med en femtedel; och Iyengar (2008) som fann att samma lag minskade återfallen med 20 % för de som dömts för ett brott och 28 % för de som dömts för två brott.

Bland andra naturliga experiment finns Owens (2009) som genom att studera en straffsänkningsreform i Maryland 2001 påvisar att den genomsnittlige dömde brottslingen blev arresterad för flertalet brott under den period de under den tidigare lagen annars hade varit fängslade. Till denna grupp studier hör även Abrams (2012) som använder en skärpning av straffen för väpnat rån för att påvisa att motsvarande brottslighet därefter minskar och Bell, Jaitman & Machin (2011) som använder det faktum att upploppen i London 2011 straffades oväntat hårt för att påvisa en efterföljande avskräckande effekt.

Hit hör även den intressanta studien av Kuziemko (2012) som påvisar att längre fängelsestraff minskar mängden återfallsbrott, och att den brottsförebyggande effekt kan förstärkas om förtidsfrigivning är ett alternativ för fångar som visar gott uppförande och genomför sin rehabilitering.

Det är dock inte bara dessa experimentella studier som talar för att hårdare straff leder till färre brott. Även stora och metodologiskt mycket goda studier finner samma brottsförebyggande effekt av hårdare straff. Det är studier som Levitt (1996), Spelman (2000) och (2005). Dessa tre studier visar om antalet fängslade ökar med 10 % minskar brottsligheten med ca 2,5-4,5 % – och det är våldsbrotten som minskar mest! Det innebär alltså att god forskning pekar på att en fördubbling av antalet fängslade har potentialen att halvera våldsbrottsligheten.

Det bör dock sägas att det sannolikt finns en avtagande marginalnytta även för hårdare straff. Det vill säga att om man höjer en straffnivå ifrån 2 års fängelse till 4 års fängelse så får det sannolikt en hög effekt. Men om man istället höjer en straffnivå ifrån 30 års fängelse till 60 års fängelse så blir effekten sannolikt liten. På samma sätt så minskar marginaleffekten om mildare brott, så kallade vardagsbrott, börjar straffas med fängelse. Detta eftersom de personer som under en drakonisk ordning skulle börja fängslas för småföreteelser har låg återfallsrisk och därför inte behöver inkapaciteras. Det finns alltså en punkt där hårdare straff slutar ge märkbara effekter på brottsligheten utan framförallt bara ökar kriminalvårdskostnaderna.

Internationell forskning erbjuder således svagt policystöd för skärpta straff i amerikanska delstater som Texas där straffen redan är mycket höga. Men forskningen är desto mer intressant för länder Sverige som har relativt låga straff och en hög andel återfallsförbrytare.

Det finns också mycket som tyder på att fängelsestraffen i Sverige är just för korta. Tittar vi på de inblandade i de gängskjutningar som drabbat Sverige de senaste åren så är många av dem dömda för en lång rad grova brott bara de senaste åren. Många gånger har de också varit dömda till fängelse men eftersom straffen har varit så korta så har den brottsförebyggande effekten av deras inkapacitering blivit liten. De har snabbt kunnat återuppta sin kriminella livsstil.

Ring & Westfelt (2012) har funnit att ungefär hälften av männen och en tredjedel av kvinnorna återfaller i bevisad brottslighet inom tre år efter frigivning och genomsnittstiden till återfall är mindre än ett år.

Faktum är att Sverige har den näst lägsta andelen fängslade inom EU och att en fördubbling av antalet fängslade bara skulle placera oss kring den europeiska median. Något som alltså talar för att hårdare straff skulle kunna vara ett effektivt sätt att minska framförallt våldsbrotten i vårt land. (Eurostat, 2015)

De korta fängelsestraffen är dock inte bara ett problem ur brottsofferperspektivet. Det är också ett problem ur rehabilteringssynvinkel. Ett kristligt samhälle erbjuder nåd. Det ger inte upp om människor som valt brottslighetens bana utan eftersträvar att återanpassa dem till samhället – så att de kan realisera sin sanna potential. Ett lyckat rehabiliteringsarbete kräver dock att den kriminalvård som erbjuds i fängelserna faktiskt hinner starta upp och fullföljas för att det ska få effekt. Så är allt för sällan fallet. Påbörjad kriminalvård fullföljs inte eftersom brottsligheten snabbt avtjänat sitt straff.

Det faktum att ledande kriminologer uttalar sig så svepande och nedgörande om hårdare straff samtidigt som de rimligen måste känna till de uppmärksammade studierna som påvisar motsatsen tyder på att de befinner sig i en ideologisk filterbubbla. De sorterar bort forskning som inte stämmer överens med deras förutbestämda uppfattningar och följdeffekten blir att de ger en falsk bild av forskningsläget i offentligheten. En sådan filterbubblas existens vore ingenting unikt för kriminologerna, likartade tendenser finns även inom till exempel pedagogiken och genusvetenskapen, men det gör att alla påståenden ifrån svenska kriminologer måste tas cum grano salis.

Simon Westberg är Fil. Kand. i Statsvetenskap