Vladimir Lukic: En tanke om rök och om eld

”Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den”, lyder ett klassiskt ordspråk. Jag vill dock hävda att detta endast är halva ordspråket. Den andra halvan bör lyda ”Den som lär av historien är dömd att undervisa i den”.

När jag avnjutit diverse likörer i den balkanska 35-gradershettan har ovan nämnda ordspråk ofta tyngt mitt sinne. Hela södra Europa, men i synnerhet västra Balkan, är ett område där historiens vingslag i allra högsta grad känns levande och relevanta. Men inte bara gällande de breda historicistiska penseldragen som många av lathet hänger sig åt.

Ett exempel på levande historia är skorstenarna i kvarteret. Från 1968-rörelsens upprinnelse och fram till kriget karakteriserades stora delar av Jugoslavien av optimism, ekonomiskt välstånd och politiska framgångar. Andra världskriget, som rivit upp djupa sår grannar emellan, kändes långt borta. Handelsrelationerna med Kalla Krigets alla parter var livligare än någonsin, och kommunismens misskötsel av statsfinanserna hade ännu inte blottlagts för världen. Framför allt hade de sex åren mellan 68-rörelsen och grundlagsändringen 1974, i kombination med en åldrande och svagare Tito, lett till ett ovanligt mjukt och överseende kommunistparti. Vissa vågade rentav drömma om en demokratisk socialism.

Optimismen ledde till ökat husägande och till uppgradering av befintliga hus. I den här situationen var somliga framsynta. De mindes tidigare generationers kriser och krig, och de hade tysta betänkligheter kring kommunismens förmåga att skapa varaktig fred och trygghet.

Jugoslavien, som i många avseenden var bland de minst extrema och mest tillåtande kommunistiska regimerna för sin tid, var ändock en enpartistat med ytterst begränsad transparens. De som var framsynta och sökte förändra systemet hade tre vägar att gå. Man kunde skaffa en partibok och bli en osynlig kugge i ett politiskt system som varken önskade eller gav plats för reformer underifrån. Man kunde också ägna sig åt olaglig aktivism och hamna i fängelse. Men för de flesta kvarstod tysta protester och små, privata motståndshandlingar. Dessa tysta demonstranter såg till att under om- och tillbyggnationerna också renovera sina skorstenar.

Många andra skrattade åt dem. Vad ska du med en skorsten till när allt färre eldar, sade de. Vet du inte att spis och värme elektrifieras och att den moderna världen står för dörren? Den som anser att Francis Fukuyama var banbrytande 1992 kunde i valfri jugoslavisk kafana på 80-talet höra hur han blott plagierade medelklassens optimism.

Sedan kollapsade systemet. Inflationen dödade ekonomin, grannar blev dödsfiender och nationalistisk masspsykos brände ner ett land som var på gränsen till fredlig reform. De som var förutseende fick plötsligt användning för sina skorstenar när vintern slog till och gasledningarna gapade tomma.

Än idag har de statliga miljonprogrammen knappt skorstenar över huvud taget, medan villaområdena är fulla av sylar som genomborrar havet av sneda tak. Soten minner om en skepsis mot staten, och om hur den lilla människans framsynthet blir hennes räddning när systemet inte längre är en framgångssaga.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent och ekonom