Vladimir Lukic: Islamismen är varken historisk eller framtiden

”När bröder slåss till döden är det en främling som ärver huset.” Så skrev författaren Chinua Achebe år 1958, och hans skarpa observationer om osämjan mellan afrikanska länder som borde ha varit allierade är tidlösa. Där Afrika som geopolitisk enhet börjar stabiliseras och finna sig själv och sin plats i världen, bryts dock andra enheter ner, och på få andra platser är det så tydligt som i Mellanöstern.

Från att ha bestått av en närmast enad front av muslimska och arabiska länder, med gemensamma utrikespolitiska avsikter och tydligt förenade av kultur, geografi och historia, har området sakta trasats sönder i Kalla krigets efterdyningar. Där 1900-talet såg gemensamma vägval, stora konflikter och likartade politiska utmaningar har 2000-talet, och särskilt de senaste tio åren, sett allt större klyftor växa fram på alla nivåer. För att förstå varför dessa länder nu slits isär är det dock viktigt att se tillbaka på vilka strukturer som håller på att gå sönder och varför de en gång växte fram. Utan en tillbakablick är det omöjligt att förstå kopplingarna mellan Förenade Arabemiraten och Israel, och varför Jemen är ett utmärkt exempel på Mellanösterns nya metamorfos.

I mångas ögon är den huvudsakliga boven i Mellanösterns politiska tragedi kolonialismen, och i synnerhet det arv som brittiska och franska gränsdragningar lämnat efter sig. Det är en inte helt oriktig beskrivning, och flera av de stora krutdurkarna i regionen – Västsahara, Israel och Irak – är i huvudsak kolonialismens arvedel. Många andra fenomen, så som Muslimska Brödraskapet och wahhabismens frammarsch, men även Daesh och socialistiska diktatorer, har däremot radikalt annorlunda ursprung. Deras betydelse för kontemporär politik är samtidigt mindre omtalad och större än vi tänker oss, och i ljuset av detta faller kolonialismen som analytiskt verktyg kort.

Storbritannien och Frankrike var långt ifrån de första kolonialmakterna i området, och deras uttåg var heller knappast det första. Sykes-Picotlinjen förklarar Syriens gränser, men knappast Turkiets relation till sina arabiska grannländer eller sektkonflikterna runt Medelhavets östkust. I stället finns det en annan händelse som väglett Mellanöstern långt mycket mer än västerländska administratörer: Atatürks avskaffande av kalifatet 1924.

Med en underskrift hade Mustafa Kemal Atatürk, den nya turkiska republikens förste president, suddat ut det kanske viktigaste och mest grundläggande kitt som hållit samman den muslimska världsordningen. Inte bara religionen, utan hela den muslimska världen som sociopolitisk struktur, föll samman över en natt. Sedan dess har ännu inget nytt kitt uppstått som kunnat fylla kalifatets roll.

Ur askan som var det totala sammanbrottet av Mellanösterns institutioner uppstod många försök att skapa ett nytt kitt. Socialisterna var tidigt ute, och under dem växte bland annat Egypten fram som kosmopolitiska, framåtskridande och visionära stater. Egypten var, samman med Indien och Jugoslavien, en av de grundande staterna i den Alliansfria rörelsen som vägrade välja sida under Kalla kriget, och försökte sig till och med på ett arabiskt nationsbygge samman med Syrien. Monarkisterna och de konservativa försökte också, särskilt i Iran och Saudiarabien, att bygga konstitutionella monarkier i europeisk tappning. Fiendskapen mot Israel höll dem alla enade mot en yttre fiende, och den mer eller mindre seriösa alliansen med USA gav dem en gemensam vän att samlas kring.

Den som vill se skillnaden mellan dagens och dåtidens Mellanöstern kan med fördel studera Gamal Abdel Nassers tal från 1956, där han för Egyptens parlament skämtsamt berättar om hans försök att kompromissa med islamisterna. När han berättar att Muslimska Brödraskapet, i utbyte mot sitt samarbete, ville ha slöjkrav på kvinnor hörs en av parlamentarikerna ropa ”Låt honom bära den då!”. Skrattsalvorna haglar, och Nasser själv kan knappt avsluta sin anekdot utan att dra på smilbanden. Oavsett vilken väg de enskilda länderna tog – socialism, nationalism, konstitutionell monarki – var framsteg, modernisering och öppenhet de huvudsakligen gemensamma nämnarna. Beiruts gayklubbar, flickskolorna i Riyadh och Afghanistans ”Hippie trail” är tre fenomen som idag endast utgör en bortglömd fotnot i historieböckerna, men som fram till 70-talet utgjorde symboler för Mellanösterns första vägval.

Det här är dock inte en samling anekdoter för att minna om den gamla goda tiden. Många som talar om tiden då Bagdad var en spännande metropol och Iran fullt av moderna, arbetande kvinnor utan slöja gör det endast för att klaga, och betänker inte de vidare konsekvenserna och händelseutvecklingen som föregick eller följde på denna gamla, goda tid. För när kolonialismen föll och Mellanösterns olika länder skulle välja väg försvann inte de auktoritära, islamistiska och reaktionära krafterna.

De imamer, filosofer, diktare och politiker som under osmanska rikets sista årtionden skapade en vision om islam och det muslimska samhället gick inte upp i rök. Den som vill läsa kusliga prediktioner om vad som komma skulle kan läsa Hassan al-Banna, eller Ruhollah Khomeinis tidiga texter. Dessa människor bidade sin tid – ofta i självvald exil – och från slutet av 70-talet skulle deras idéer spira och gro likt ogräs genom asfalten. Mellanösterns första vägval mot modernitet och frihet resulterade i blod och eld, och det andra vägvalet mot den sena järnåldern har vi levt med sedan dess.

Splittringarna skedde inte samtidigt, snabbt eller enhetligt. Dynamiken mellan länderna var och är än idag komplex, och vissa tog längre tid på sig medan andra rusade framåt som pionjärer. I vissa länder reformerades den postkoloniala visionen bort till oigenkännlighet, medan andra länder greps av masspsykos och gick under i närmast apokalyptiska revolutioner. Det finns dock ett antal tillfällen och processer som står ut och som visar vart regionen var på väg. Ett antal tragedier där en vision dog.

Sexdagarskriget, inbördeskriget i Libanon, radikaliseringen av Marocko, Iran och Saudiarabien, den politiska avrättningen av ett sekulärt Pakistan. På ett symboliskt plan representerar dessa, i tur och ordning, sönderfallet av: Utrikespolitisk stolthet och socialistisk samhörighet, parlamentarism och institutionell stabilitet, konstitutionell monarki, samt den sekulära nationen och liberala demokratin.

Vad som är viktigt att se här är att den islamistiska visionen om ett samhälle som förkastar modernitet och strävar efter att emulera den sena järnålderns klansamhällen inte är en regel eller något som alls är historiskt förknippad med Mellanöstern eller den muslimska världen. Visionen är litet mer än hundra år gammal, grundad på radikala tolkningar av en världsordning som aldrig egentligen funnits i modern, arabisk skrud. Den faktiska politiken har knappt implementerats i femtio år, och tragedin den lett till är ofattbar. Islamism som en form av politisk fundamentalism och extremism är inte ett gammalt fenomen, och heller inte hälsosamt för regionen. För varje år som islamisternas grepp om Mellanöstern hårdnat har länderna i regionen, och även deras folk, glidit längre ifrån varandra och sitt gemensamma kulturella arv.

Men även islamismen har visat sig vara ett misslyckat vägval. Den hårda, fundamentalistiska radikalkonservatismen ledde inte till välstånd. Den ledde inte till frihet, stolthet eller trygghet. Varje land som omfamnat den islamistiska visionen har nått vägs ände, och det finns endast två sätt att gå vidare: Konstant krig mot hela världen, som hos Daesh, Afghanistan och Iran, eller att sakta förkasta den islamistiska visionen och inse att alla svar inte står att finna i moderna omtolkningar av medeltida straffrätt. Lejonparten av världens muslimska länder står här, inför sitt tredje vägval, och lutar åt att prova något nytt. Inget har varit en större pionjär i detta än de Förenade Arabemiraten (UAE).

UAE:s öppning mot Israel är olik alla andras. Där tidigare brott mot Khartoumresolutionen – ingen fred, inget erkännande, inga förhandlingar med Israel – har kommit högst motvilligt har UAE frivilligt inlett olika samarbeten med Israel. De kräver att hotell i Dubai ska erbjuda kosheralternativ, de planerar järnvägar till Haifa, och de samarbetar för att minska Irans inflytande i regionen. Tillsammans med Israel ställer UAE islamismen och pan-arabismen på ända, och utmanar det status quo i vilket Jemen fortfarande biter sig fast.

Sokotra, en ö utanför Afrikas horn i samma storlek som Gotland, utgör en liknande nyckel till handelslederna i regionen som Gotland gör i Östersjön. Ön tillhör rent juridiskt Jemen, ett bergigt land i sydligaste Arabien som under nästan hela efterkrigstiden befunnit sig i konflikt med sig självt och mellan de olika visionerna om hur nationen ska byggas. Arabisk socialism, nationalism, monarkism och islamism – till och med det förmuslimska klansamhället, till vilket religionen får anpassa sig, är delar i det jemenitiska maktspelet. I ett sådant kaos kommer främmande makter ofrånkomligen att blanda sig – och så har också hänt. Nästan alla regionens ekonomiska makter har vid ett eller annat tillfälle gett sig in i Jemens konflikter, inte minst på grund av Jemens strategiska placering vid Bab el-Mandebsundet.

Här har emiratierna sett en öppning. De bygger flygbaser, mutar politiker och tystar opposition på Sokotra. Det är en av de mest bisarra annekteringarna av främmande territorium sedan förra seklet, både på grund av metoderna och på grund av vilka som valt att genomföra denna operation. Det bor 60 000 människor på ön – och upp till 90 000 emiratiska soldater ryktas befinna sig där. Hamnarna på ön, som sedan 2018 renoverats av UAE, har färjerutter till just emiraten – inte Jemen. Passkontrollerna och migrationssystemen har helt kopplats bort från central jemenitisk styrning, och folkbokföringen görs av emiratiska byråkrater. Det har sedan 2018 ryktats att UAE avser hålla en folkomröstning för att formellt annektera ön – men så har inte skett ännu. Av alla händelser att döma verkar UAE helt enkelt ha tagit den utan att fråga och utan att säga någonting.

Kombinationen av hård makt mot Jemen och en mjuk linje mot Israel är unik i hur väl den slagit ut hittills. Emiratiernas nya vägval har väckt misstänksamhet och närmast konspiratoriska anklagelser om israeliskt inflytande. Men sådana reaktioner är milda och tandlösa jämfört med vad de hade varit för trettio år sedan, när det palestinska vetot inom israelpolitiken ännu vägde tungt. I stället accepteras sakta detta vägval mot politisk och ekonomisk liberalisering, mot regional sammanhållning och mot ett förkastande av den islamistiska samhällsordningen. Världen förändras, och Mellanöstern kanske mer än någon annan plats. Emiratierna känner av det, andra arabländer likaså. Framför allt känns det av i länder som Jemen och Pakistan, vars vägran att leva i det nuvarande århundradet resulterar i att de styckas upp av sina grannar.

Det är nu ett halvsekel sedan Mellanöstern i synnerhet och den muslimska världen i allmänhet dök ner i islamismens avgrundsdjupa hål. Extremismen skapade endast tragedi och lidande och har lett till en återvändsgränd. Den politiska ordning som för oss ter sig huggen i sten är själva verket ett politiskt experiment som inte burit frukt. Ytterligheterna som förkroppsligas av Förenade Arabemiraten som framåtblickande och försiktigt reformvänligt å ena sidan, och Jemen som djupt splittrat och inåtvänt å andra sidan, börjar framträda allt tydligare. Kanske, men bara kanske, kommer friheten att segra den här gången.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent och ekonom