Vladimir Lukic: Namn är betydelsefulla. För vissa är de en stridsfråga.

Folkrepubliken Kinas ”One China principle” dikterar att det endast finns en kinesisk stat, nämligen den som grundades 1949 av Kinas kommunistiska parti. Enligt kommunistpartiet är Republiken Kina – i folkmun kallat Taiwan – endast en av deras provinser, och skall av alla andra länder kallas ”Kinesiska Taipei”. Detta är en politik de har försökt att genomdriva med hårdare handskar för varje år som deras inflytande över den globala ekonomin och politiken ökat.

Taiwan, å sin sida, är den sista resten av den republik som förlorade det kinesiska inbördeskriget och vilka jagades bort från fastlandet 1949. De spårar sitt grundande till Sun Yat-sen, och indirekt också till Qingdynastins avskaffande 1911. Båda gör anspråk på den andres territorium, och fram till 1971 var det Taiwan som av FN erkändes som den statsbildning som representerade den kinesiska civilisationen vid de Förenta nationerna.

Sedan Xi Jinping tillträtt till makten har Folkrepubliken Kina tagit till allt hårdare medel för att pressa andra länder till att erkänna dem som det enda legitima Kina. Oftast har det gått bra – att sluta erkänna ett litet asiatiskt land i utbyte mot handelsavtal med världens folkrikaste land och näst största ekonomi är för de flesta ett enkelt val. Men varje despot visar sina sanna färger när de blir emotsagda. Litauen – det lilla baltiska landet som på fredlig väg blev självständigt från det (i likhet med Folkrepubliken Kina) kommunistiska Sovjetunionen – upplever just nu följderna av detta.

I efterdyningarna av halvledarbristen och av Tjeckiens blåsiga relation med Folkrepubliken Kina har Taiwan börjat närma sig Central- och Östeuropa. Detta har välkomnats som en reaktion mot Folkrepubliken Kinas despotiska beteende mot omvärlden, som för många politiker i Östeuropa säkerligen påminner om sovjettidens totalitarism. 2021 kulminerade konflikten i att Litauen drog sig ur 17+1-initiativet och satte upp ett taiwanesiskt konsulat i Vilnius.

Till en början verkade det som att Folkrepubliken Kina skulle bemöta detta på ett sansat sätt genom att avbryta diplomatiska kontakter med Litauen. Detta är var som förväntats och utlovats, och torde inte ha lett till någon förvåning. Detta var också var som först hände. Litauen kunde emellertid aldrig vänta sig vad som skulle hända sedan – ett fullskaligt, illegalt handelskrig.

Despotens ömmaste punkt är att bli motsagd och få sin auktoritet utmanad. Då faller den snälla masken och blottlägger den maktfullkomlighet som döljer sig bakom. Folkrepubliken Kina vägrade nöja sig med en enkel, formell reaktion. I stället avbröt de handelsrelationer med Litauen, vilket i sin tur ledde till att 20 000 flaskor litauisk rom blev strandsatta på väg till sina köpare i Kina. Taiwan köpte flaskorna så fort detta framkom, och har därefter beslutat om att investera över en miljard euro i Litauen som ett bevis på solidaritet.

I ett försök att pressa Litauen till att knäböja har Kina krävt att tyska och franska exporter till Kina inte får innehålla litauiska komponenter, och det har även varit tal om att kinesiska banker skulle förbjudas från att göra affärer i Baltikum. Utöver detta har kinesiska medier och politiker börjat smutskasta Litauen med grundlösa beskyllningar om rasism och antisemitism, och statliga Global Times kallade i november Litauen för ”just a mouse, or even a flea, under the feet of a fighting elephant” i en politisk ledare.

Till en början verkade pressen få effekt. Estland krackelerade först och proklamerade att de står bakom Folkrepubliken Kina. Litauens egen politiska ledning verkade vara nära på att kovända under den överväldigande maktdemonstrationen. Men många andra länder, inte minst vi i Sverige, har sedan tidigare erfarenhet av kommunistkinesisk hårdhänthet, vare sig det rör sig om att stå upp för Ai Weiwei eller att utstå smädelser från Kinas ambassadör.

Frankrike, Tyskland och Polen har stått på sig, och den 27e januari stämde EU Folkrepubliken Kina i WTO för illegalt handelskrig mot Litauen – och i förlängningen mot hela Europeiska unionen. Kina testar gränserna för vad de kan göra mot små länder och hur djupt de kan splittra västvärlden. Att inte stå bakom Litauen skulle sända signaler om ett splittrat Väst där Kina kan tvinga fram sin vilja genom översitteri och mobbing, och där handelsrelationer väger tyngre än politiska och sociala friheter.

Efter att under en tid framstå som en vänlig investerare och framåtskridande makt har Folkrepubliken Kina i allt högre grad låtit masken glida av. Dess självbild klarar inte av olydnad, och för varje gång den demokratiska världen låter kommunisternas påtryckningar passera kommer despotismen enbart att bli större. Därför är det värt att påminna oss själva om att demokratiska fri- och rättigheter inte vinner sig själva. De upprätthålls genom att konstant försvaras mot auktoritära krafter.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent och ekonom