Vladimir Lukic: Snabba ryck utan varaktig förändring

Det stora namnet i serbisk politik har i snart tio år hetat Aleksandar Vucic. En man som seglade upp i rampljuset under nationalistisk flagg på 90-talet för att tillbringa 00-talet med att mjuka upp sina åsikter och mogna politiskt. Sedan 2014 har han grundat sin dominans på neutralitet i utrikespolitiken, stabilitet i inrikespolitiken och en långsam men strid ström av ekonomiska framgångar. På söndag söker han öka sin makt över landet och dess institutioner ytterligare genom ett nyval.

Varslet är extremt kort – endast fyra veckor – och motkandidaterna är nästintill skräddarsydda för att förlora. Nyvalet berör såväl presidentposten som parlamentets stolar, och Vucic hoppas på att genom detta befästa sin maktposition i ytterligare fyra år. Slår det ut som han hoppas kommer han att gå till historien som en av landets längst sittande ledare.

Presidentvalet, som sker enligt plan fem år efter det förra, står primärt mellan Vucic och Zdravko Ponos, kandidaten för liberalkonservativa Narodna Stranka. Sannolikheten är stor att Vucic kommer att vinna det här valet, då hans motståndare inte ens når 30% av rösterna i valundersökningarna.

Parlamentsvalet är ett överraskande nyval, där det senaste hölls 2020 och gav Vucics koalition 198 av parlamentets 250 stolar. Mot varandra står Vucics eget populistiska SNS och det socialistiska SPS under Ivica Dacic, samt även ett par mindre partier som antingen har snäva frågor eller kvoterade minoritetsplatser. Även här ser SNS och Vucic ut att gå mot valseger.

Frågan är då varför nyval står på tapeten när Vucic har en så pass tryggad ställning. Svaret står att finna i två faktorer. För det första har Vucic för närvarande en mycket fördelaktig kampanjposition. Han syns överallt som en del av sitt växande inflytande över mediesektorn och sin framträdande position inom den politiska sfären. Kampanjen skriver nästintill sig själv, och hans popuslism dominerar den politiska mitten.

För det andra ligger det i systemets natur att i positioner av makt försöka antingen öka antalet platser eller förlänga sin tid i majoritet. Utan ett nyval riskerar han en svårare valrörelse som måste genomföras senast 2024. Vinner han nyvalet har han säkrat makten till åtminstone 2026.

Nyval är dock riskfyllda affärer, som sågs efter Theresa Mays beslut att utlysa nyval i Storbritannien 2017. Kritiken mot Vucic och de problem hans makt fört med sig är varken obetydlig eller oberättigad. Pandemihanteringen har präglats av grov underrapportering av dödsfall och hårda restriktioner. Miljöpolitiken har helt fått stå åt sidan, och Novi Sad är än idag den största staden utmed Donau som saknar ett ordentligt reningsverk. Demokratin har urholkats och yttrandefriheten hotats genom allt större avlyssning och övervakning. Risken Vucic tar är att alla hans autokratiska drag får väljarna att snuva honom på makten på samma sätt som Boris Tadic förlorade presidentposten 2012.

För att kunna lyckas måste oppositionen kapitalisera på frustrationen kring pandemin och demokratin, samt även lova stark tillväxt och en stadig hand vid rodret. De måste kunna jonglera Serbiens utrikespolitik gentemot världens stormakter, samtidigt som Kosovo och Republika Srpska måste hanteras med finkänsla. De måste motarbeta en populism som i gemene mans ögon verkar vara rätt och rimlig, i en tid då populismen är som mest på modet.

Å andra sidan finns det mycket som talar för Vucic. Hans tid som regerings- och därefter statschef har karakteriserats av en hård neutralitetspolitik, där militärt samarbete med Ryssland och ekonomiska avtal med Kina och Turkiet har varvats med stora EU-vänliga reformer. Så även gällande kriget i Ukraina – Serbien är troligen den närmaste ryska allierade som tagit öppen politisk ställning mot aggressionen, samtidigt som de inte infört några ekonomiska sanktioner.

Den 16 januari vann Vucic en folkomröstning om domstolsreformer som bättre ska matcha Europeiska unionens krav, vilket indikerar att han stor på god fot med opinionen. Hans EU-vänliga politik har lett till större transparens och stärkta institutioner, vilket är hans starkaste opinionsmässiga kort efter decennier av korruption och misskötsel. Slutligen har han frusit priserna på el och drivmedel i samband med kriget i Ukraina, vilket knappast lär vara en nackdel för hans kampanj.

Det är ett val med kort varsel, men ett val som inte lär förändra så mycket. Risken är kalkylerad, och det som återstår att se är hur duktig den nuvarande ledningen är på matematik.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent och ekonom