Wälkom to Knohult

Foto: PA Svensson

Svensk film strålar av sommarglädje när statsmedia kablar ut inspelningsscener från den senaste uppgraderingen av den gamla folkhjälten, Nisse på Åsen. Kjell Bergkvist spelar Åsa-Nisse och Mikael Segerström gör Klabbarparn, Ann Petrén och Sissela Kyle porträtterar Eulalia respektive Kristin. Men så går solen i moln när först demonregissören Roy Andersson och senare nyhetsmagasinet Fokus går till attack mot nyinspelningen. Motivet är att Nisses skapare, Stig Cederholm, född 1905, tjänstegjorde i tyska Waffen SS, det väpnade SS, före 1942, i Ukraina och i Norge. Ja, det är betydligt värre än så, han deltog även i det spanska inbördeskriget – på Francos sida. Man kan se indignationen, svenskt filmkapital bränns på en gammal fascists framgångar. Det är lätt att ryckas med.

Men även om Stig Cederholm odlade osunda politiska åsikter så kan man knappast påstå att han lät det skina igenom hos sin mest kommersiellt gångbara skapelse. Det enda Åsa Nisse må ha gemensamt med nazismen är väl populismen. Den sedan 1980 avlidne Cederholm kan här snarare liknas med Ingvar Kamprad och hans nazistiska förflutna. Åsa Nisse däremot, han är fortfarande den hugade småkapitalisten med huvudet på skaft.

Då är det betydligt värre med filmen P&B från 1983, i regi av Hans Alfredsson och med Stellan Skarsgård som Carl-Johan Pettersson och Allan Edwall som Joseph Bendel. Denna småputtriga skröna om två listiga luffare som blir framgångsrika på sina affärsidéer, men som därefter kommer på bättre tankar, är trots nödvändiga ändringar påtagligt lik förlagan, Petterson och Bendel från 1933. Allt efter en roman av Waldemar Hammenhög.

I Hans Alfredssons version är Bendel från Grekland, men en lurig jäkel ändå. I regissören Per-Axel Branners original är samme karaktär av ”allmänt östeuropeisk härkomst” och porträtterats av skådespelaren Semmy Friedman. Filmen väckte mycket stor uppmärksamhet i Tyskland 1935 och självaste Joseph Goebbels utsåg den till en av hans absoluta favoriter. Nazisterna sa det man i Sverige alltid förnekat, att Bendel var en svartväxlande jude som lurade den oskyldige Pettersson in i storkapitalets fördärv, innan han fann sanningen och inrättade sig i folkhavet. Väl medveten om idéns fläckade förflutna valde man ändå i början av 1980-talet att göra en nyinspelning med endast ett fåtal ändringar.

Det kommer mera. Amerikanska och tyska källor uppger även Söderkåkar som ett typexempel på antisemitisk svensk film från 1930-talet. Vi talar alltså dels om Gideon Wahlbergs gamla folklustspel, som filmatiserades första gången 1932 av regissören Weyler Hildebrand, samt om det faktum att det utanför Sveriges gränser finns en inte bara antisemitisk, utan även en rent rasistisk ådra i gammal svensk pilsnerfilm. Söderkåkar filmatiserades åter 1970, nu av Sveriges Television. Det är denna tv-serie i sex delar som vi minns bäst. Arne Källerud som ståndaktig murarbas, Gunn Wållgren som hans hustru och Monica Zetterlund som husan Malin. Den girige procentaren Josefsson (Manne Grünberger) är här nedtonad, men är fortfarande inte bara ute efter de hederliga arbetarnas pengar, utan även den blonda och sköna Maj-Britt. I Hildebrands gamla film utrustade man skådespelaren Wictor Hagman med en ordentlig, ”etnisk” näsa för att porträttera direktör David Josefsson.

Exemplen på direkta anspelningar på den girige juden är många och märkligt påtagliga från denna epok i svensk film. Ändå lämnas den ifred av den svenska kultureliten. Istället går man till attack mot en finurlig smålänning som i sig knappast har något med vare sig antisemitism eller författarens politiska åsikter att göra. Man kan säga att Åsa Nisses 1950-tal borde lärt sig något av världshistorien, medan luffaren Pettersson, eller murarmästaren Jansson fann sig i sin tid. Visst, men det är en dålig undanflykt. Snarare handlar det om de utländska krafternas påflugna vilja att sätta samman 1930-talets svenska filmvåg med framväxandet av det likaledes svenska folkhemmet, något som gick parallellt med den folkstat som nazisterna byggde i Tyskland. Det är tabu, det skall vi inte tala om, det är ett kulturarv vi inte vill veta av. Tryggare då att ge sig på en solklar nassekrigare.

Det går alldeles utmärkt att bränna Stig Cederblom på bål, hans minne förtjänar kanske det, men varför då inte göra upp med hela byket istället för att sila myggen och släppa igenom kamelen?

Torbjörn Kvist har arbetat med film och TV i Baltikum. Han skriver också politiska thrillers, läs mer om hans böcker här.