Wallmark & Jonsson: Nato-ansökan är en ideologisk kursändring

Med Natomedlemskapet så förpassas nu till historieböckerna den socialdemokratiska idén om vad Sverige är. Aldrig mer ska vårt land visa sig oförmöget att välja mellan demokrati och diktatur. Det finns ingen ”tredje väg”. Det finns endast en färd framåt med allierade.

Med Natomedlemskapet har Sverige tagit ett historiskt beslut som kommer att bidra till att öka säkerheten i norra Europa. Det är bra för oss, för våra baltiska grannar och för hela försvaret av demokratin i vår del av världen. Det stärker den nordeuropeiska flanken och möjliggör fördjupat samarbete inte endast inom säkerhetspolitikens område i Norden, det nordiska-baltiska och tillsammans med länder som Polen, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien.

Men Socialdemokraternas slutgiltiga omsvängning är också något mer än enbart ett beslut med bäring för den militära säkerheten. Det är en ideologisk kursändring som i grund och botten handlar om vilka vi svenskar är, vill vara och hur vi ser på vår plats i världen. Betydelsen av Natomedlemskapet ska ur det avseendet inte underskattas.

Sedan andra världskriget har den gamla statsdevisen ”en svensk tiger” präglat inte bara svenska statens politik utan också i hög grad medborgarnas identitet. Idén har varit att Sverige genom alliansfriheten inte ska ta ställning mellan diktatur och demokrati och på så sätt trygga vår egen fred. Denna linje har understötts av det faktum att vi lyckades hålla oss utanför två världskrig, men också av Socialdemokraternas förda utrikespolitik.

Under hela efterkrigstiden arbetade S för att Sverige med bas i vad som beskrevs som den demokratiska socialismen skulle bilda ett globalt tredje block av alliansfria länder, mellan väst och Warszawapakten. Det byggde på undfallenhet mot det gränslösa förtrycket i Sovjet, stark antipati mot kapitalism och amerikanskt ledarskap samt skepticism gentemot europeisk integration. Och till det adderades även en stor dos av att betrakta sig som exceptionell. Så sent som för ett par veckor sedan kunde utrikesminister Ann Linde sitta i SVT:s Agenda och argumentera emot ett medlemskap med orden att Sverige därmed ”tydligare skulle ingå i väst”.

Medlet för denna politik var inte bara militär alliansfrihet, utan också en mycket expansiv biståndspolitik till ett antal militärt alliansfria afrikanska länder, och en övertro på Förenta Nationernas förmåga. Vid flera tillfällen slog denna ”tredje vägens politik” över i regelrätt planekonomi, som när Sverige på 70-talet blev en aktiv tillskyndare till Tanzanias förödande ekonomiska experiment.

När den moderatledda regeringen ledde Sverige in i EU 1995, och de facto övergav neutraliteten, var det ett tydligt tecken på att det fanns ett seriöst tvivel på denna statsdoktrin. Med Socialdemokraternas omsvängning i Nato-frågan tycks nu även fanbäraren för ”tredje vägens politik” ha tappat tron på den. Eller i vart fall av verkligheten tvingats göra det.

För Moderaternas del ska denna ideologiska seger verkligen inte underskattas. Vår idé om Sverige som en omistlig del av västvärlden – i ekonomisk, politisk och geostrategisk bemärkelse – har nu slutligen fått gehör av en bred majoritet av riksdagens partier. Kvar på kansligolvet på Sveavägen 68 ligger inte bara en Hultqvistdoktrinen, utan också ett halvt sekel av socialdemokratisk utrikespolitik, i spillror.

Därför är det nu viktigare än någonsin att Moderaterna och den borgerlighet som ledde Sverige in i Nato också pekar ut riktningen framåt. Inte bara för Natomedlemskapet utan för en utrikespolitik djupt förankrad i västvärldens gemensamma värderingar. Med Peter Hultqvist kvar vid rodret efter september riskerar Sverige att backa in i Nato. Det vore särskilt olyckligt när Sverige nu måste visa att vi vill bli en aktiv medlem och inte bara ta del av utan också addera till Natos gemensamma försvarsstrukturer.

Det handlar om att ha en plan för att bidra med kompetent militär och civil personal till Natos högkvarter i Bryssel och dess militära högkvarter i Mons. Men också att aktivt delta med trupp i Natos framskjutna baseringar i Europa och i marina insatser. Vi ska också under kommande ordförandeskapet första halvåret 2023 arbeta för att EU på bästa sett kompletterar Nato som en starkare geopolitisk aktör.

Natomedlemskapet är en vinst för Sveriges säkerhet, men också en seger för en liberalkonservativ idé om Sveriges trygga, värderingsmässiga plats i världen.

Hans Wallmark är utrikespolitisk talesperson och Pål Jonson är försvarspolitisk talesperson för Moderaterna