Wallmark och Jonson: Den europeiska säkerhetsordningen har fallit

I Europa rasar ett krig. Lika svårt och grymt som under andra världskriget. Tragiskt nog i delvis samma områden. Då: Nazisterna som angrep Ukrainas Kiev. I dag: Den ryska federationen.

Sverige och Europa befinner sig därmed i det svåraste säkerhetspolitiska läget sedan 1945. Vi är nu inne i en tidsålder som kastar oss tillbaka till det som rådde innan 1945, då självständiga nationer med våld angrep varandra i Europa i syfte att öka sina maktanspråk.

Avståndet mellan Sverige och Ukraina är inte längre än 70 mil. Till Kaliningrad är det ännu kortare. Det är vårt omedelbara närområde. Hotbilden är påtaglig, inte bara vad gäller militära angrepp utan också cyberangrepp och desinformationskampanjer samt Putins lättsinniga tal om användande av massförstörelsevapen.

Sverige befinner sig i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge och vi ser redan konsekvenserna. Händelseutvecklingen är snabb varför också vi måste vara beredda att agera därefter.

Den 16 mars nåddes en överenskommelse i riksdagen om att redan i år tillföra ytterligare två miljarder kronor till det militära försvaret samt 800 miljoner till det civila. Till det kommer bemyndigande på nästan 31 miljarder vilket betyder att det svenska försvaret redan nu kan beställa materiel som krävs för att stå rustade inför alla eventualiteter. Dagen därpå, den 17 mars, inleddes så till sist de säkerhetspolitiska samtal som Moderaterna och andra partier efterfrågat sedan i december 2020 då en majoritet i riksdagen ställde sig bakom tanken på en svensk Natooption.

Slutsatsen från Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” håller och den upprepas nu av Försvarsmakten. Den är vägledande för den försvarspolitiska uppbyggnaden och den säkerhetspolitiska orienteringen i svår terräng.

Den gamla formuleringen som ständigt lyfts fram av Socialdemokraterna att ”vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i Europa” är i gungning. Nu torde verkligheten ha kommit ikapp även de mest idoga motståndarna till Nato? Nyligen sa Litauens utrikesminister Gabrielus Landsbergis i Ekots Lördagsintervju att svenskt medlemskap i försvarsalliansen tvärtom skulle bidra till ökad säkerhet runt Östersjön. Statsminister Magdalena Anderssons uttalande om att en svensk Nato-ansökan skulle destabilisera läget ytterligare håller helt enkelt inte.

Nato handlar om kollektivt självförsvar. Det består av länder som frivilligt gått samman och likt de tre musketörerna lovat ”alla för en, en för alla”. Mot ett gemensamt försvar står Ryssland som håller sig med en offensiv krigsmakt. Den invaderar och krigar i Ukraina, den ockuperar delar av Georgien och den finns på plats i Moldavien.

Svensk säkerhetspolitik måste förankras brett och med ett starkt stöd av riksdagen. Detta är särskilt viktigt för en historiskt svag regering som endast lutar sig mot 100 av riksdagens 349 mandat. Nyligen behandlades i riksdagen det säkerhetspolitiska motionsbetänkandet som landade i hela fem tillkännagivanden. Det är extraordinärt många och visar med all tydlighet att regeringen inte försäkrar sig om stöd och uppbackning utan istället agerar i eget intresse. I valet mellan Sveriges intresse och Socialdemokraternas intresse väljer man det sistnämnda.

Den europeiska säkerhetsordningen som vi känner den har fallit. Ryssland respekterar inte territoriell suveränitet eller länders rätt att själva avgöra sina säkerhetspolitiska vägval.

Det är emellertid trots allt välkommet att Socialdemokraterna nu ansluter sig det som Moderaterna, och andra partier, under lång tid verkat för – en ökning av försvarsutgifterna till två procent av BNP. Nu väntar vi bara på att Socialdemokraterna ansluter sig till Moderaternas mening att denna ökning ska vara genomförd till 2025.

Ingen hotar Ryssland. Ingen vill ha ryskt territorium. Men de ryska övergreppen ställer krav på en ny Rysslandspolitik i vilken vi måste förhålla oss till en aggressiv makt. En makt vars ledning inte tvekar inför att genomföra de mest avskyvärda och urskillningslösa attacker mot sjukhus, skolor och hela bostadskvarter.

Tiden är inne att göra viktiga säkerhetspolitiska vägval. Sådana som leder till ökad säkerhet för Sverige.

Hans Wallmark är utrikespolitisk talesperson (M) och Pål Jonson är försvarspolitisk talesperson (M). Båda är ledamöter av Försvarsberedningen och Säkerhetspolitiska analysgruppen.