Wanderlust som väcker känslor

Vad är det som gör att vissa bara inte kan sitta still? Är det välden som lockar – eller vardagen som avskräcker? Affärsresekorrespondenten skriver om offentliganställda med wanderlust.

Wanderlust är en stark vilja att resa och upptäcka världen. De som är drabbade ger gärna avkall på annat och jobbar som flitiga bävrar för att kunna lägga lite slantar och tid på att resa. Att resa till spännande platser, gärna långt bort, är en dröm för många.

Men, vad är det med resandet som lockar egentligen?

Sociologen Robert E Park menade för en hundra år sen att den oböjliga reslusten var en motreaktion mot rådande status och strukturer; andra efter honom ansåg att det snarare var ett sätt att visa självständighet och egenmakt. Psykologer har till viss del instämt och tror resandet och upptäckandet av nya kulturer och platser ger ett positivt självförverkligande och möjlighet att fly den tristess, skam eller depression som kan finnas hemmavid.

Sammanfattningsvis så visar alltså några teorier att vi reser för att framhäva oss själva och komma undan från jobbiga saker.

Är detta en anledning till varför få saker retar svensken så mycket som när offentliga tjänstemän eller politiker reser – och då helst lite flott – för andras pengar?

Senast i raden är infrastrukturministerns statssekreterare, som verkar ha en ovanligt stark wanderlust. Hans beteende väcker irritation med sina många och långa resor i business class, med sina lediga dagar på resmålet uppbärande traktamente och hotellrum, genom att åka till konferenser som blivit inställda och genom att detta verkar skett utan att hans arbetsgivare, ministern brytt sig.

Det är i grunden inget konstigt att en person som ska representera landet åker business class. Ska man gå direkt till ett möte från planet måste man vara en smula utvilad. Men regler är regler och ska följas; i fall där reglerna inte fungerar bör reglerna ändras. Enkelt, och väldigt svenskt.

Så, snarast är det nog de underliggande variablerna som svensken blir förbannad på i just det här fallet. Att ”unna sig” för andras pengar. Illa, inte minst i ett högskatteland. Det är självframhävande och det gillas inte i Sossesverige. Det är många som vill fly från tristess, men det får de flesta av oss göra för egna pengar.

Hade vi arbetat för samarbetsregeringen hade vi å andra sidan också längtat bort ibland. Och nu har han ju både tid – och Eurobonuspoäng.
Affärsresekorrespondenten