Westerbergs nyttiga påminnelse

Inför mitt första riksdagsval fick jag brev från Bengt Westerberg.* Han hade då varit partiledare för Folkpartiet i fem år och haft ett framgångsval 1985 som sin debut. Tre år senare gick det inte lika bra, men 1991 bildade de borgerliga partierna regering med Westerberg som vice statsminister och socialminister. Ytterligare tre år senare blev det valförlust och Ingvar Carlsson avvisade propåerna om att bilda blocköverskridande regering. Folkpartiet fick Maria Leissner som ny partiledare i början av 1995.

Så kan den politiska karriären sammanfattas. I boken Westerbergeffekten – socialliberala reflektioner (Fri Tanke) ges läsaren en mer utförlig beskrivning. Ett problem med en påläst och uttalat socialliberal skribent är den tydliga övertygelsen om att personen har läst J.S. Mill och sedan resonerat sig fram till vad som är den optimala storleken för välfärdsstaten. Det blir – trots den ödmjuka ingången – aldrig riktigt spänstigt och till slut också ganska fantasilöst. Samtidigt har Westerberg en position som den som vill kunna förändra och förbättra välfärden måste kunna utmana. Han är ingen trött socialdemokratisk nostalgiker som inte orkar minnas hur eländigt det var fram till 1990-talet med monopol, byråkrati, maktlöshet inom den välfärd som enbart mättes utifrån hur många miljarder i skattepengar som spenderades. Han var en förkämpe för förändring och förnyelse och har kvar sin nyfikenhet.

Några ord om själva boken innan vi går in på analysen av resonemang och förslag. Redan i förordet skriver Bengt Westerberg att det är barnbarnens eventuella intresse som varit drivkraften att skriva, ett skäl så gott som något. Problemet är att biografier bör innehålla lite smaskiga personkonflikter eller åtminstone svåra dilemman inför beslut. Den här boken saknar sådant innehåll. Problemen har självklara lösningar, åtminstone för den som står stadigt i en socialliberal politisk tradition och därför kan ägna sig åt social ingenjörskonst utan att se det som en inskränkning av individens frihet. Westerbergs styrka som politiker var övertygelsen om att människor som oförskyllt har det svårt förtjänar stöd från det offentliga, det gjorde att han klarade av att driva en linje för mer valfrihet och uppluckring av monopol. Det är också en svaghet, eftersom han inte förmår att se bortom den skattefinansierade välfärden, trots att han givetvis är medveten om att människor tenderar att ta hand om och vara frivilligt solidarisk med varandra, särskilt inom familjen.

Det är såklart otacksamt att skriva historia över framgångar som ligger så pass långt tillbaka i tiden att de blivit det nya normala. Att människor med svåra funktionshinder ska kunna ha assistans är i sig inte ifrågasatt, inte heller att föräldrar ska kunna välja barnomsorg åt sina barn. Eller att du som medborgare inte längre ”tillhör landstinget”. Med tiden uppstår nya problem, och nu är det fusk och överutnyttjande inom LSS, vinst i välfärden (som är samhällets pris för att bli av med ineffektivitet) och naturligtvis hur finansieringen ska vara utformad i ett samhälle med höga skatter och där Bengt Westerberg upprepar att ”det måste löna sig att arbeta”, men inte riktigt tycks vara benägen att dra slutsatsen att Sverige även efter värnskattens avskaffande befinner sig en bit från det idealet. Att i samma bok ha en klargörande beskrivning av skattekilarnas elände och hävda att skattetrycket nog kan behöva höjas framöver för att klara av demografiska utmaningar visar att även en reflekterande och klok person kan landa tryggt i självmotsägelser.

Som Mattias Svensson nyligen skrev klokt i Smedjan, så har den delen av vården som är helt privat också varit den där effektiviteten ökat och kostnaderna minskat. Personer som betalar själva är i allmänhet duktigare på att prioritera och ransonera än aldrig så välmenande sjukvårdspolitiker som ska definiera behoven hos andra.

Den stora nackdelen med offentligt finansierad välfärd är att den stryper den information som annars förmedlas från konsumenter till företag om vilka varor och tjänster som bör tillhandahållas på marknaden. Först med sådan kommersiellt betingad återkoppling är det möjligt att verkligen få kunskap om ett företag eller en organisation gör rätt saker och gör dem på rätt sätt. Det ligger en systematisk fantasilöshet i att inte ens kunna föreställa sig att en massa människor skulle kunna lösa olika problem om det bara vore tillåtet att lösa dem, och om det var något värt för en själv att bidra. Men en sådan pluralistisk ansats står i strid med välfärdsstatens generella anspråk och högstämda ord om ”lika villkor”.

När den första glödlampan uppfunnits, hade inte alla jämlik belysning. När den första bilen tillverkats, fördelades inte transportmedel efter behov. När den första platta TV:n lanserades, hade vi inte TV-apparater på lika villkor. Så hur tror vi att innovationer inom offentlig välfärd ska kunna ske? Om det gick att önska sig det perfekta tillståndet och omedelbart nå det genom ett fullmäktigebeslut, så vore det givetvis inget problem. Men i verkligheten behövs det olika försök och ofta en hel del misslyckanden innan en ny tjänst kan etablera sig som något självklart för alla.

Bengt Westerberg ska onekligen ha en stor eloge för sitt arbete med att bryta de förkvävande monopolen inom välfärden. Man hade önskat att han kunnat fortsätta på det spåret i stället för att bli en person som omfamnar en välfärd som bygger på höga skatter, vilket fortsatt dämpar innovationstakten. Ändå är det uppenbart att det inte går att ignorera hans resonemang om välfärden. Går det att kombinera en välfärd som möjliggör fler innovationer och bättre bemötande, utan att den uppfattas som ojämlik i negativ mening? Vad är svaret på frågan: ”Vad händer med den som inte har råd?”. Om inte svaret ska bli höjd skatt, måste svaret bli något annat. Är det mer av privatiseringar men med offentlig finansiering? Vilka incitament till förbättringar kommer att ske om människor själva får ta större ansvar för de tjänster som de efterfrågar? Finns det nackdelar med sådana reformer och hur vårdas de politiskt i efterhand så att vi inte får populister som Shekarabi som vill rasera grunden för pensionssystemet.

Det är nämligen detta som blir framtidens viktiga diskussion. Den politiska striden om valfrihet för medborgarna har Bengt Westerberg för länge sedan vunnit. Nu är det dags för andra att ta vid om välfärden ska kunna möta morgondagens förväntningar.

Patrik Strömer är skribent och Generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen

*Brevet var alltså en del av valkampanjen och tryckt i massupplaga till förstagångsväljarna. I brevet stod att jag borde rösta på Folkpartiet.