Wilhelm Agrell; Strategiska realiteter
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
WILHELM AGRELL:
strategiska realiteter
Under 60- och 70-talen preciserades och institutionaliserades
den svenska alliansfriheten till
det som vi i dag känner som
neutralitetspolitiken. Tanken var
att en svensk neutralitetsförklaring i en framtida konflikt skulle
uppfattas om trovärdig och att
Sverige skulle kunna stå utanför
en väpnad konflikt.
Den löpande preciseringen
och tillämpningen av de självpåtagna begränsningarna har i
hög grad kommit att styras av
pragmatiska och dagspolitiska
överväganden.
Tanken bakom ett svenskt
”tolkningsföreträde” i fråga om
neutralitetspolitikens trovärdighet är tilltalande men torde inte
återspegla maktpolitiska realiteter.
Wilhelm Agrell är freds- och
konfliktforskare i Lund.
S
yftet med denna artikel är att diskutera i vilken utsträckning Sveriges
relationer till EG är kopplade till
riskerna för att landet dras in i en framtida
väpnad konflikt. Det måste påpekas att
det som här behandlas endastutgör en del
av ett större problemkomplex som gäller
om och hur en svensk aktiv utrikespolitik
och svensk suveränitet kan kombineras
med EG:s avsikter i fråga om gemensamt
politiskt beslutsfattande och agerande.
Strävan att minska riskerna för att dras
in i en väpnad konflikt måste betecknas
som kärnan i den svenska alliansfria politiken och därmed även i ”neutralitetsargumentet” från svensk sida beträffande relationerna till EG. Är det så att en alltför
nära knytning till ett politiskt och ekonomiskt integrerat Europa kan leda till att
den svenska alliansfriheten mister sin trovärdighet och att vi därmed ökar riskerna
för att dras in i en väpnad konflikt? Eller
är det istället så att neutralitetsargumentet
mera återspeglar våra egna föreställningar om lämpliga gränser för Sveriges agerande på en rad områden däribland EGfrågan?
Diskussionen är gammal
Det kan inledningsvis konstateras att denna diskussion kring alliansfrihetens eller
neutralitetens gränser inte är ny utan
tvärtom och ofta har utgjort ledmotivet i
de starkt ideologiskt laddade interna tvisterna kring Sveriges förhållanden till omvärlden. Det gällde politiken gentemot
Nationernas förbund på 1920-talet,
Ålandsplanen strax före andra världskriget, Finlandshjälpen och de tyska transiteringskraven under krigsåren och det
skandinaviska försvarsförbundet och
medlemskapet i FN åren efter kriget. Under 1970- och 80-talet är det, förutom
relationerna till EG, främst frågor om
vapenexport och beroenden av utländsk
militär och civil teknologi som diskuterats
i dessa termer.
Det kan också konstateras att det inte
finns några givna svar på frågan om alliansfrihetens och neutralitetens gränser.
Var dessa gränser går i de specifika fallen
vet man endast sedan den politiska linjen
havererat och där detta haveri entydigt
kan bindas till att man på svensk sida uppDet finns inte några givna svar på
frågan om alliansfrihetens och neutralitetens gränser.
trätt på ett sådant sätt att tilltron till en
neutralitetsförklaring underminerats.
Diskussionen blir därför med nödvändighet hypotetisk.
Folkrätten anger inte några särskilt
klara regler av vad som krävs av en statför
att dess neutralitetsförklaring i en konflikt
skall vara giltig och regler eller allmän
praxis för vad som skall anses vara ett trovärdigt agerande i fredstid saknas helt.
Trovärdighet är här ett relativt begrepp
som inte bara eller ens huvudsakligen är
beroende av den alliansfria statens intentioner och agerande utan framför allt av
vilka intressen omgivande makter har och
vad de följaktligen väljer att tolerera.
Inga ”trovärdighetspoäng”
Historiskt finns det inte mycket stöd för
tanken att stormakter skulle göra någon
slags totalvärdering av den alliansfria statens ”trovärdighetspoäng” på olika områden och låta detta bestämma vilket age- 217
rande man skall välja i en kris eller krigssituation. Snarare är det genomgående
mönstret att stormakters agerande i dessa
situationer styrts av geo-strategiska överväganden där det är den alliansfries territorium, luftrum eller territorialvatten som
är det intressanta, inte politiken och dess
eventuella brist på trovärdighet. Många av
Europas småstater fick under världskrigen erfara vådan av att ligga på fel ställe
med fel grannar vid fel tillfälle. Sverige
räddades, så som senare forskning kunnat
visa, i allt väsentligt av att vi hamnade
”rätt” i dessa sammanhang och av att de
krigförande ändå fick vad de ville ha genom svenska eftergifter.
Både den tyska och den sovjetiska propagandan utnyttjade emellertid smidigt
den politiska svaghet som låg i de neutrala
staternas önskan att få sin politik att framstå som trovärdig i de krigförandes ögon.
De neutrala kunde med Goebbels terminologi ”terroriseras”, med hot och desinformation skulle deras regeringar mjukas
upp och förmås till eftergifter. Den sovjetiska politiken under efterkrigstiden
· har, inte minst gentemot Sverige, framgångsrikt spelat på den mottaglighet för
påtryckningar som ligger i just en trovärdighetsbaserad neutralitetspolitik. Sovjetiska utspel och presskampanjer om svenska kontakter västerut och svenska ”militärers och högerkretsars” målmedvetna
sabotage av de goda grannrelationerna
har effektivt kunnat få det svenska politiska och diplomatiska agerandet på defensiven.
Självpåtagna begränsningar
Under 1960- och 70-talet preciserades
och institutionaliserades den svenska al- – ~ —~-
218
liansfriheten till det som vi i dag känner
som neutralitetspolitiken. Tanken bakom
detta var att inte bara alliansfriheten, utan
också ett konsekvent och målmedvetet
politiskt agerande skulle säkerställa må-
let, att en svensk neutralitetsförklaring i
en framtida konflikt uppfattades som trovärdig och att Sverige kunde stå utanför
en väpnad konflikt. Det går att bakom det
svenska agerandet kring neutralitetspolitiken iaktta en påtaglig strävan att åstadkomma en situation där inte bara politiken som sådan blivit allmänt acceperad
utan också den svenska definitionen av
vilka förhållanden politikens trovärdighet
berodde på. En viktigt del av neutralitetspolitiken var således ett antal självdefinierade självpåtagna begränsningar i Sveriges politiska och militära agerande i
fredstid. 1970 års försvarsutredning lade
fram en sådan katalog över självpåtagna
begränsningar. Hit räknades olika former
av militärt samarbete, militära beroendeförhållanden och standardisering av utrustning, men också utrikespolitiskt sam- , arbete och ekonomiska beroendeförhållanden.
Praktisk tillämpning
Det är intressant att se hur dessa självpå-
tagna begräsningar i praktiken kommit att
hanteras. 1974 var regeringen beredd att
ingå ett samarbetsavtal med fyra NATOländer kring export Viggen, ett avtal som
skulle satt förbudet mot export tillländer
i krig ur kraft. Man kan säga att den politiska logiken bakom detta agerande var
densamma som bakom senare samarbetsavtal med Australien och Indien; utan
denna avtalskonstruktion skulle inte Sverige ha en chans i konkurrensen med andra länders leverantörer. Det framstår här,
liksom exempelvis i frågor som rör tillgång till amerikansk högteknologi, som
om den löpande preciseringen och tilllämpningen av de självpåtagna begränsningarna i hög grad kommit att styras av
pragmatiska och dagspolitiska övervä-
ganden.
I själva verket torde man kunna hävda
att det i första hand är kopplingar på det
militära och militärtekniska området som
kan ha någon relevans för frågan om
Sverige kan komma att dras in ien väpnad
konflikt eller ej. De växande ekonomiska
beroendeförhållandena utgör visserligen
ett svårhanterligt säkerhetspolitiskt problem men knappast i just detta sammanDet finns inget historiskt stöd för
tanken att stormakter skulle göra
någon slags totalvärdering av den
alliansfria statens ”trovärdighetspoäng”.
hang. De omfattande ömsesidiga ekonomiska beroendena mellan de två tyska
staterna illusterar att ekonomiska band
inte nödvändigtvis har någon koppling till
trovärdigheten i det väpnade agerandet i
en krisstituation. Relationerna till EG
framstår – mot bakgrund av de omfattande och svårhanterliga problemen kring de
militärtekniska beroendena – inte som
det primära området för självpåtagna begränsningar.
Större strategiska sammanhang
Den strategiska utvecklingen i och kring
det nordiska området det senaste decenniet pekar dessutom tämligen entydigt på
att grundfrågan, Sveriges möjligheter att
stå utanför en väpnad konflikt, i allt vä-
sentligt också i dag bestäms av andra faktorer än hur den sammanlagda trovärdigheten i vår politiska linje värderas av
supermakterna. I ett framtida krig är det
sannolikt att kontrollen över den skandinaviska halvön av geostrategiska skäl
kommer att vara av stor betydelse för bå-
da parter. Det är härifrån den sovjetiska
”ubåtsbastionen” kring Murmansk, flygoch marinbaserna i Baltikum och kommunikationslederna genom Polen kan
hotas. Det är också härifrån kontrollen
över Norska havet kan avgöras.
Risken är stor att vi lägger ner stor
möda på självdefinierade begränsningar som omvärlden egentligen
inte fäster någon större vikt vid, medan vi kanske bortser från det som
verkligen är avgörande.
De ständiga förberedelserna inför en
väpnad konflikt styrs av denna typ av
överväganden, där den militärtekniska utvecklingen leder till att operationer planeras över allt större områden. Nationsgränser och småstaters politik blir därmed ännu mindre relevanta än under andra
världskriget. För Sovjetunionen innebär
målet att kontrollera den skandinaviska
halvön och flyg- och marinbaserna i Norge att en operation också med stor sannolikhet skulle innefatta Sverige. Den fortlö-
pande sovjetiska undervattensverksamheten mot Sverige och de därmed sammanhängande krigsförberedelserna måste betraktas ur detta perspektiv, som ett
element i ett större strategiskt sammanhang där den svenska politiken och dess
219
samlade ”trovärdighetspoäng” inte är den
avgörande faktorn.
Praxis awiker från principerna
En politik som fixeras vid självpåtagna
begräsningar innehåller således flera fallgropar. Den första är att de praktiska
dagspolitiska övervägandena leder till att
man inte förmår leva upp till de intentioner man själv ställt upp. Praxis kommer
därmed att på sikt avvika från principerna, ett förhållande som naturligtvis omvärlden inregistrerar och vid lägligt tillfälle kan vända emot oss. Den grop vi här
knuffas ner i har vi grävt alldeles själva.
Men det kanske också är så att vi grävt på
fel ställe. Tanken bakom ett svenskt ”tolkningsföreträde” i fråga om neutralitetspolitikens trovärdighet är tilltalande men
torde inte återspegla maktpoHtiska realiteter. Istället är risken stor att vi lägger ner
stor möda på självdefinierade begränsningar som omvärlden egentligen inte fäster någon större vikt vid, medan vi kanske
bortser från det som verkligen är avgörande.
Man kan också vända på problemet
och ställa sig frågan om det inte i själva
-verket är trovärdigheten i alliansförpliktelser som kan ställas ifråga, om inte trovärdigheten är helt förkrossande för att
ett litet alliansfritt land av nationell egennytta självklart kommer att försöka hålla
sig utanför krigets malström så länge det
överhuvudtaget är möjligt.
Slutligen vilar hela trovärdighetsfixeringen på premissen att krigsrisken för
Sveriges vidkommande bestäms av vårt
egna politiska agerande, medan det historiska mönstret tydligt visar att det i själva
verket är andra bevekelsegrunder som
220
styr stormakters överväganden en
väpnad konfrontation.
***
Det går inte att bortse från att neutraliteten i den svenska politiska föreställningsvärlden kommit att fungera som en besvärjelse som både begränsat det intellektuella debattutrymmet kring viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor och effektivt kunnat ·utnyttjats i taktiskt syfte.
Med hänvisning till neutraliteten kan obehagliga ställningstaganden undvikas, förslag som av andra skäl är oönskade torpederas och politiska motståndare brännmärkas.
Det är därför svårt att undgå intrycket
att neutralitetsargumentet använts på just
detta sätt i EG-frågan. Denna fråga är
som i Danmark, Norge eller Storbritannien utomordentligt komplicerad, ideologiskt laddad och konfliktfylld. De svenska
socialdemokraterna har här, genom att
utnyttja neutralitetsargumentet, hittills
undvikit en uppslitande politisk strid
kring EG-frågan i hela dess vidd, en strid
som mycket väl skulle kunna splittra partiet. Det förefaller också som om neutralitetsargumentet, i vart fall hittills, närmast
varit en fördel i Sveriges förhandlingar
med EG. Den svenska linjen har varit
given på förhand och inte varit politiskt
förhandlingsbar. Att neutralitetsargumentet i sak inte framstår som särdeles
starkt har därför kanske inte så stor betydelse i den politiska verklighet där EGfrågan hanteras.
strategiska realiteter
Under 60- och 70-talen preciserades och institutionaliserades
den svenska alliansfriheten till
det som vi i dag känner som
neutralitetspolitiken. Tanken var
att en svensk neutralitetsförklaring i en framtida konflikt skulle
uppfattas om trovärdig och att
Sverige skulle kunna stå utanför
en väpnad konflikt.
Den löpande preciseringen
och tillämpningen av de självpåtagna begränsningarna har i
hög grad kommit att styras av
pragmatiska och dagspolitiska
överväganden.
Tanken bakom ett svenskt
”tolkningsföreträde” i fråga om
neutralitetspolitikens trovärdighet är tilltalande men torde inte
återspegla maktpolitiska realiteter.
Wilhelm Agrell är freds- och
konfliktforskare i Lund.
S
yftet med denna artikel är att diskutera i vilken utsträckning Sveriges
relationer till EG är kopplade till
riskerna för att landet dras in i en framtida
väpnad konflikt. Det måste påpekas att
det som här behandlas endastutgör en del
av ett större problemkomplex som gäller
om och hur en svensk aktiv utrikespolitik
och svensk suveränitet kan kombineras
med EG:s avsikter i fråga om gemensamt
politiskt beslutsfattande och agerande.
Strävan att minska riskerna för att dras
in i en väpnad konflikt måste betecknas
som kärnan i den svenska alliansfria politiken och därmed även i ”neutralitetsargumentet” från svensk sida beträffande relationerna till EG. Är det så att en alltför
nära knytning till ett politiskt och ekonomiskt integrerat Europa kan leda till att
den svenska alliansfriheten mister sin trovärdighet och att vi därmed ökar riskerna
för att dras in i en väpnad konflikt? Eller
är det istället så att neutralitetsargumentet
mera återspeglar våra egna föreställningar om lämpliga gränser för Sveriges agerande på en rad områden däribland EGfrågan?
Diskussionen är gammal
Det kan inledningsvis konstateras att denna diskussion kring alliansfrihetens eller
neutralitetens gränser inte är ny utan
tvärtom och ofta har utgjort ledmotivet i
de starkt ideologiskt laddade interna tvisterna kring Sveriges förhållanden till omvärlden. Det gällde politiken gentemot
Nationernas förbund på 1920-talet,
Ålandsplanen strax före andra världskriget, Finlandshjälpen och de tyska transiteringskraven under krigsåren och det
skandinaviska försvarsförbundet och
medlemskapet i FN åren efter kriget. Under 1970- och 80-talet är det, förutom
relationerna till EG, främst frågor om
vapenexport och beroenden av utländsk
militär och civil teknologi som diskuterats
i dessa termer.
Det kan också konstateras att det inte
finns några givna svar på frågan om alliansfrihetens och neutralitetens gränser.
Var dessa gränser går i de specifika fallen
vet man endast sedan den politiska linjen
havererat och där detta haveri entydigt
kan bindas till att man på svensk sida uppDet finns inte några givna svar på
frågan om alliansfrihetens och neutralitetens gränser.
trätt på ett sådant sätt att tilltron till en
neutralitetsförklaring underminerats.
Diskussionen blir därför med nödvändighet hypotetisk.
Folkrätten anger inte några särskilt
klara regler av vad som krävs av en statför
att dess neutralitetsförklaring i en konflikt
skall vara giltig och regler eller allmän
praxis för vad som skall anses vara ett trovärdigt agerande i fredstid saknas helt.
Trovärdighet är här ett relativt begrepp
som inte bara eller ens huvudsakligen är
beroende av den alliansfria statens intentioner och agerande utan framför allt av
vilka intressen omgivande makter har och
vad de följaktligen väljer att tolerera.
Inga ”trovärdighetspoäng”
Historiskt finns det inte mycket stöd för
tanken att stormakter skulle göra någon
slags totalvärdering av den alliansfria statens ”trovärdighetspoäng” på olika områden och låta detta bestämma vilket age- 217
rande man skall välja i en kris eller krigssituation. Snarare är det genomgående
mönstret att stormakters agerande i dessa
situationer styrts av geo-strategiska överväganden där det är den alliansfries territorium, luftrum eller territorialvatten som
är det intressanta, inte politiken och dess
eventuella brist på trovärdighet. Många av
Europas småstater fick under världskrigen erfara vådan av att ligga på fel ställe
med fel grannar vid fel tillfälle. Sverige
räddades, så som senare forskning kunnat
visa, i allt väsentligt av att vi hamnade
”rätt” i dessa sammanhang och av att de
krigförande ändå fick vad de ville ha genom svenska eftergifter.
Både den tyska och den sovjetiska propagandan utnyttjade emellertid smidigt
den politiska svaghet som låg i de neutrala
staternas önskan att få sin politik att framstå som trovärdig i de krigförandes ögon.
De neutrala kunde med Goebbels terminologi ”terroriseras”, med hot och desinformation skulle deras regeringar mjukas
upp och förmås till eftergifter. Den sovjetiska politiken under efterkrigstiden
· har, inte minst gentemot Sverige, framgångsrikt spelat på den mottaglighet för
påtryckningar som ligger i just en trovärdighetsbaserad neutralitetspolitik. Sovjetiska utspel och presskampanjer om svenska kontakter västerut och svenska ”militärers och högerkretsars” målmedvetna
sabotage av de goda grannrelationerna
har effektivt kunnat få det svenska politiska och diplomatiska agerandet på defensiven.
Självpåtagna begränsningar
Under 1960- och 70-talet preciserades
och institutionaliserades den svenska al- – ~ —~-
218
liansfriheten till det som vi i dag känner
som neutralitetspolitiken. Tanken bakom
detta var att inte bara alliansfriheten, utan
också ett konsekvent och målmedvetet
politiskt agerande skulle säkerställa må-
let, att en svensk neutralitetsförklaring i
en framtida konflikt uppfattades som trovärdig och att Sverige kunde stå utanför
en väpnad konflikt. Det går att bakom det
svenska agerandet kring neutralitetspolitiken iaktta en påtaglig strävan att åstadkomma en situation där inte bara politiken som sådan blivit allmänt acceperad
utan också den svenska definitionen av
vilka förhållanden politikens trovärdighet
berodde på. En viktigt del av neutralitetspolitiken var således ett antal självdefinierade självpåtagna begränsningar i Sveriges politiska och militära agerande i
fredstid. 1970 års försvarsutredning lade
fram en sådan katalog över självpåtagna
begränsningar. Hit räknades olika former
av militärt samarbete, militära beroendeförhållanden och standardisering av utrustning, men också utrikespolitiskt sam- , arbete och ekonomiska beroendeförhållanden.
Praktisk tillämpning
Det är intressant att se hur dessa självpå-
tagna begräsningar i praktiken kommit att
hanteras. 1974 var regeringen beredd att
ingå ett samarbetsavtal med fyra NATOländer kring export Viggen, ett avtal som
skulle satt förbudet mot export tillländer
i krig ur kraft. Man kan säga att den politiska logiken bakom detta agerande var
densamma som bakom senare samarbetsavtal med Australien och Indien; utan
denna avtalskonstruktion skulle inte Sverige ha en chans i konkurrensen med andra länders leverantörer. Det framstår här,
liksom exempelvis i frågor som rör tillgång till amerikansk högteknologi, som
om den löpande preciseringen och tilllämpningen av de självpåtagna begränsningarna i hög grad kommit att styras av
pragmatiska och dagspolitiska övervä-
ganden.
I själva verket torde man kunna hävda
att det i första hand är kopplingar på det
militära och militärtekniska området som
kan ha någon relevans för frågan om
Sverige kan komma att dras in ien väpnad
konflikt eller ej. De växande ekonomiska
beroendeförhållandena utgör visserligen
ett svårhanterligt säkerhetspolitiskt problem men knappast i just detta sammanDet finns inget historiskt stöd för
tanken att stormakter skulle göra
någon slags totalvärdering av den
alliansfria statens ”trovärdighetspoäng”.
hang. De omfattande ömsesidiga ekonomiska beroendena mellan de två tyska
staterna illusterar att ekonomiska band
inte nödvändigtvis har någon koppling till
trovärdigheten i det väpnade agerandet i
en krisstituation. Relationerna till EG
framstår – mot bakgrund av de omfattande och svårhanterliga problemen kring de
militärtekniska beroendena – inte som
det primära området för självpåtagna begränsningar.
Större strategiska sammanhang
Den strategiska utvecklingen i och kring
det nordiska området det senaste decenniet pekar dessutom tämligen entydigt på
att grundfrågan, Sveriges möjligheter att
stå utanför en väpnad konflikt, i allt vä-
sentligt också i dag bestäms av andra faktorer än hur den sammanlagda trovärdigheten i vår politiska linje värderas av
supermakterna. I ett framtida krig är det
sannolikt att kontrollen över den skandinaviska halvön av geostrategiska skäl
kommer att vara av stor betydelse för bå-
da parter. Det är härifrån den sovjetiska
”ubåtsbastionen” kring Murmansk, flygoch marinbaserna i Baltikum och kommunikationslederna genom Polen kan
hotas. Det är också härifrån kontrollen
över Norska havet kan avgöras.
Risken är stor att vi lägger ner stor
möda på självdefinierade begränsningar som omvärlden egentligen
inte fäster någon större vikt vid, medan vi kanske bortser från det som
verkligen är avgörande.
De ständiga förberedelserna inför en
väpnad konflikt styrs av denna typ av
överväganden, där den militärtekniska utvecklingen leder till att operationer planeras över allt större områden. Nationsgränser och småstaters politik blir därmed ännu mindre relevanta än under andra
världskriget. För Sovjetunionen innebär
målet att kontrollera den skandinaviska
halvön och flyg- och marinbaserna i Norge att en operation också med stor sannolikhet skulle innefatta Sverige. Den fortlö-
pande sovjetiska undervattensverksamheten mot Sverige och de därmed sammanhängande krigsförberedelserna måste betraktas ur detta perspektiv, som ett
element i ett större strategiskt sammanhang där den svenska politiken och dess
219
samlade ”trovärdighetspoäng” inte är den
avgörande faktorn.
Praxis awiker från principerna
En politik som fixeras vid självpåtagna
begräsningar innehåller således flera fallgropar. Den första är att de praktiska
dagspolitiska övervägandena leder till att
man inte förmår leva upp till de intentioner man själv ställt upp. Praxis kommer
därmed att på sikt avvika från principerna, ett förhållande som naturligtvis omvärlden inregistrerar och vid lägligt tillfälle kan vända emot oss. Den grop vi här
knuffas ner i har vi grävt alldeles själva.
Men det kanske också är så att vi grävt på
fel ställe. Tanken bakom ett svenskt ”tolkningsföreträde” i fråga om neutralitetspolitikens trovärdighet är tilltalande men
torde inte återspegla maktpoHtiska realiteter. Istället är risken stor att vi lägger ner
stor möda på självdefinierade begränsningar som omvärlden egentligen inte fäster någon större vikt vid, medan vi kanske
bortser från det som verkligen är avgörande.
Man kan också vända på problemet
och ställa sig frågan om det inte i själva
-verket är trovärdigheten i alliansförpliktelser som kan ställas ifråga, om inte trovärdigheten är helt förkrossande för att
ett litet alliansfritt land av nationell egennytta självklart kommer att försöka hålla
sig utanför krigets malström så länge det
överhuvudtaget är möjligt.
Slutligen vilar hela trovärdighetsfixeringen på premissen att krigsrisken för
Sveriges vidkommande bestäms av vårt
egna politiska agerande, medan det historiska mönstret tydligt visar att det i själva
verket är andra bevekelsegrunder som
220
styr stormakters överväganden en
väpnad konfrontation.
***
Det går inte att bortse från att neutraliteten i den svenska politiska föreställningsvärlden kommit att fungera som en besvärjelse som både begränsat det intellektuella debattutrymmet kring viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor och effektivt kunnat ·utnyttjats i taktiskt syfte.
Med hänvisning till neutraliteten kan obehagliga ställningstaganden undvikas, förslag som av andra skäl är oönskade torpederas och politiska motståndare brännmärkas.
Det är därför svårt att undgå intrycket
att neutralitetsargumentet använts på just
detta sätt i EG-frågan. Denna fråga är
som i Danmark, Norge eller Storbritannien utomordentligt komplicerad, ideologiskt laddad och konfliktfylld. De svenska
socialdemokraterna har här, genom att
utnyttja neutralitetsargumentet, hittills
undvikit en uppslitande politisk strid
kring EG-frågan i hela dess vidd, en strid
som mycket väl skulle kunna splittra partiet. Det förefaller också som om neutralitetsargumentet, i vart fall hittills, närmast
varit en fördel i Sveriges förhandlingar
med EG. Den svenska linjen har varit
given på förhand och inte varit politiskt
förhandlingsbar. Att neutralitetsargumentet i sak inte framstår som särdeles
starkt har därför kanske inte så stor betydelse i den politiska verklighet där EGfrågan hanteras.