Wilhelmstraße 97– en farlig adress?

Många utanför Tyskland ser en förändrad tysk finanspolitik som lösningen på deras egna problem, eurons och inte minst Europas ekonomiska kris. Det återstår att se vad dagens eftergift i Bryssel kommer att leda till. I krisens centrum hanteras den tyska finanspolitiken i en fastighet med en mycket dramatisk historia.

Dagen efter att Tyskland förlorade mot Italien i fotboll förlorade Tyskland också kampen i Bryssel mot Italien, Spanien och övriga Euroländer som ville ha en gemensam lösning på bankernas problem. Det kanske tuffaste kravet är dock att Tyskland ska släppa efter på de finansiella tyglarna och spendera mer. Först då kommer utvecklingen i Europa att vända. Tyskland borde höja lönerna och acceptera högre inflation eftersom Tyskland tjänat så mycket på Euron, heter det.

Der Spiegel ägnar veckans nummer åt att beskriva konsekvenserna av ett avskaffande av euron. Tidningen har sammanställt kommentarer från olika bedömare och målar upp ett minst sagt oroande scenario, inte minst för Tyskland. Arbetslösheten kommer att nå rekordnivåer.

Osäkerheten för alla affärsavtal som är framförhandlade i euro är enorm. Ska Tysklands affärspartners i utlandet kunna betala sina skulder med lire eller drachmer och till vilken kurs? Tyska företag har gjort direktinvesteringar på 90 miljarder euro i Spanien, Portugal, Grekland, Irland och Cypern i företag som omsatte över 200 miljarder euro år 2010. Schweiziska Credit Suisse uppskattar att om Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien skulle lämna euron skulle 29 europeiska banker få kreditförluster på 410 miljarder euro. Bara Deutsche Bank skulle tappa 35 miljarder euro enligt Credit Suisse.

Den Holländska banken ING räknar med att ett sammanbrott för euron skulle sänka BNP med 12 procent i euroområdet. BMW-chefen Norbert Reithofer ser ett sammanbrott för euron som en katastrof och fruktar för protektionism med tullar och andra hinder, t ex på miljöområdet, för att skydda inhemsk industri.

Merkel har dock kraftigt inhemskt stöd för sin hittills hårda linje. Nyligen presenterade SPD sitt kampanjmaterial inför kommande val och där saknas helt och hållet budskap om EU-frågor. Förmodligen görs bedömningen att Merkels linje har så starkt stöd hos tyska folket att det inte är någon idé att utmana på detta område. Det återstår att se vad den senaste eftergiften i Bryssel kommer att leda till.

Ottmar Issing före detta chefsekonom för ECB skrev häromdagen i Frankfurter Allgemeine Zeitung att förtroendet för euron är skadat eftersom ingångna avtal inte hålls. Tyskland ska hålla sina avtal och kräva detsamma av andra eftersom det är en av grundstenarna i valutaunionen. Tyskland skulle bara göra Europa en björntjänst om man gav efter för omvärldens tryck eftersom det skulle leda till högre räntekostnader, högre skatter och därmed även att tyskarna fjärmar sig bort från Europatanken.

Den mest sålda facklitterära boken i Tyskland var förra veckan ”Europa braucht den Euro nicht” av Thilo Sarrazin, en omstridd ekonom och f d SPD-senator. I en intervju i Wirtschaftswoche säger Sarrazin att vi nu ser konsekvenserna av att Europas politiker spelat bort fördelarna med euron. Hade jag varit grekisk finansminister 2009 hade jag sagt att ”insolvens är den bästa och renaste lösningen. Jag avstår gärna vidare internationella krediter eftersom jag inte kan betala några räntor.” Detta hade naturligtvis också betytt ett utträde ur Euron.

Det brukar hävdas att euron har gjort tysk export billigare men det är inte hela sanningen. Tyskland har gjort en intern devalvering sedan år 2000. I Tyskland har reallönerna sänkts med i snitt 4,5 procent samtidig som de ökat med sex procent i Eurozonen. Detta borde även fler länder kunna göra, hävdar tyska politiker.

I krisens centrum finns nu Tysklands finansministerium, Detlev-Rohwedder-Haus, i korsningen mellan Wilhelmstraße och Leipziger Straße. Finansministeriet har varit inhyst i denna byggnad sedan 1999. För de som oroar sig för att Tyskland skulle hysa tvivel om euron kanske det inger viss tröst i att det största konferensrummet i byggnaden idag heter euro-salen. I denna sal grundades för övrigt G20 samma år som finansministeriet flyttade hit från Bonn.

Fastigheten och adressen har dock en dramatisk och inte helt positiv historia. 1819 blev detta platsen för Preussens krigsministerium, en central plats för två europeiska krig.

Dagens byggnad uppfördes 1935 som ett av nazisternas främsta prestigebyggen, Herman Görings luftfartsministerium. Här planerades både anfallskriget mot Polen och luftkriget mot Storbritannien. Byggnaden ritades av Ernst Sagebiel och delar den estetik som utformades av Speer och Hitler i syfte att få besökare att känna sig små och betydelselösa. Det fanns 2100 rum, 6,8 km korridorer, 17 trapphus, fyra hissar och tre paternosterhissar. Trots att luftfartsministeriet var en av Berlins största byggnader och borde ha varit ett i högsta grad viktigt mål för de allierades bombning överlevde byggnaden i det närmaste helt oskadd kriget.

Efter kriget hamnade byggnaden i den sovjetiska ockupationszonen. 1945 till 1948 hade Sovjet sitt militära högkvarter i byggnaden och därefter blev den planekonomiskt centrum för den sovjetiska zonen. Den 7 oktober 1949 samlades för första gången Volksrat, föregångaren till DDRs Volkskammer, i fastigheten. Fram till 1989 var fastigheten ministerbyggnad.

Efter murens fall flyttade den nya myndigheten Treuhandanstalt in i fastigheten. Myndigheten hade till uppgift att se till att statlig eller s k folkägd egendom fick privata ägare. Den första chefen för myndigheten, Detlev-Rohwedder, som blev skjuten 1991, har gett fastigheten dess nuvarande namn.

När förbundsrepubliken flyttade huvudstaden från Bonn till Berlin diskuterades om man verkligen kunde använda en historiskt så belastad fastighet. Hans Eichel (SPD), den dåvarande finansministern hävdade att en sådan byggnad bara måste användas.

– Byggnadens arkitektur är en ständig uppmaning för medarbetarna till diskussion om den tyska historien, skriver Eichel i en bok om byggnaden

Idag huserar finansministeriet i denna byggnad och frågan är vilken betydelse denna belastade adress har för framtiden?

Tyskland har idag ett av världens mest komplicerade skattesystem, men kanske är ändå hemvist för finansministeriet, den mest fredliga roll denna byggnad någonsin haft. Låt oss hoppas att krisöverenskommelser i Bryssel inte öppnar upp för andra användningsområden för Wilhelmstraße 97, historien förskräcker.

Anders Ydstedt är entreprenör, författare och styrelsordförande för Svensk Tidskrift.