Winston Churchill
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
WINSTON CHURCHILL
Av professor GEORG ANDREN, Göteborg
WINSTON CHURCHILL gjorde sitt inträde i engelsk politik,
just som det nya seklet sett solen gå ned över det viktorianska tidevarvet. Han kunde haft tillfälle att njuta fredens och det engelska
societetslivets glädjeämnen, ty han tillhörde genom sin börd de
kretsar, för vilka alla engelska portar stodo öppna. Han var en
Churchill, en ättling till hertigen av Marlborough och en son till
det konservativa partiets förre ledare i underhuset, »finansministern utan en budget», lord Randolph Churchill. Men hans äventyrslystna blod hade fört honom ut i fyra krig – i trenne olika
världsdelar. Nu hade han kommit hem, omstrålad av den lustre,
som hög börd gav, och av den glans, som berömda äventyr och
dater kunde förläna. Dessa sistnämnda voro allt annat än vardagliga och en modern press och hans egna föredragsturneer hade
sörjt för deras publicitet. Särskilt flykten från fånglägret i Pretoria hade under ett av boerkrigets dystraste skeden givit engelsmännen en länge efterlängtad bild av brittisk företagsamhet och
brittisk lycka. Men den unge mannen hade också litterära framgångar bland sina föregåenden. Krig och briljanta böcker om krig
voro en icke föraktlig »double first class», om den också avsevärt
avvek från den kombination av latin och matematik, som var de
gamla universitetens.
När Churchill i kung Edvard VII:s första parlament och i seklets första session slog sig ned på en bemärkt plats på den konservativa majoritetens och den konservativa regeringens sida, som
en »honourable and gallant member», ännu icke mer än 26 år gammal, mottogs han helt visst med stora förhoppningar. De konservativa behövde förstärkning. De voro visserligen vid makten, men
deras framtidsutsikter syntes icke lovande. I spetsen för partiet
stod den gamle världskloke pessimisten Salisbury. Vid hans sida
fanns systersonen Arthur Balfour, mannen som tjusade alla, som
konimo honom nära, med sin glada älskvärdhet och sin fina dialektik, men som också hade ingivit respekt genom sin hårda hand·
607
Georg Andren
med irländare och sin snabba och säkra replikkonst i underhuset,
vars ledare han var. T. o. m. för den unga, liberalt ortodoxa Mary
Gladstone hade han varit King Arthur. Men hans filosofiska skepsis höjde honom alltför mycket över den stora massan. Framför
allt fanns där Joseph Chamberlain, den forne radikalen, nu den
imperialistiske kolonialministern, underhusets skarpaste debattör
och mest markanta personlighet. Men även hans stjärna var i
nedan, ty han var redan 65 år gammal och den propaganda för en
imperialistisk tullpolitik, som han snart skulle begynna, skulle
blott vinna ett halvhjärtat stöd från partiets majoritet och motstånd från andra delar därav.
Den unge Churchill ville lika litet som fadern göra en regelrätt
parlamentarisk karriär genom flit och renlärighet. Liksom denne
ville han forcera positionerna, driven av en stor ambition och ett
ungdomligt övermod. Om skuggor föllo över partiets väg var han
icke benägen att genom en alltför strikt observans av släktens
spanska valspråk från 1600-talet, »fiel pero desdichado», trogen och
olycklig, förstöra sin egen framtid.
Faderns meteorliknande bana i engelsk politik hade betecknats
av skarpa angrepp mot Gladstones ministär och försmädliga sidohugg mot det egna partiets respektabla medelmåttor. Den unge
Winston skulle snart pröva den sistnämnda metoden. Till den
liberala oppositionens oförställda skadeglädje riktar han ett angrepp mot försvarsministerns förslag till armereform, för att mot
detta hävda faderns krav på strängare ekonomi. »I am glad»,
säger han, »that the House has allowed me, after an interval of
fifteen years, to lift again the tattered flag of retrenchment and
economy – the tattered flag I found lying on a stricken field.»
Den angripne ministern gav ett icke ovärdigt svar. Han hoppades,
att den dag skulle komma, då Churchills omdöme skulle växa upp
till jämnhöjd med hans skicklighet, och förmodade att han en
gång skulle ångra, att han predikat imperialism utan villighet att
bära imperialismens bördor. I konservativa kretsar väckte Churchill farhågor för att hans öde skulle bli en tragisk upprepning
av faderns; i liberala cirklar hoppades man på en skicklig konvertit.
Men ännu var situationen icke mogen. Hans omdömesgillhet
ifrågasattes såväl av de konservativa, vars enfant terrible han var,
som av de liberala. »The want of judgment of the fellow is despairing, but there is a good deal of force in his oratory», säger den
608
Winston Churchill
gamle liberale ledaren Sir William Harcourt. Han torde icke ha
varit ensam om sin uppfattning. Winston Churchill syntes, med
den självkänsla som fyllde honom, närmast benägen att bryta sin
egen väg i engelsk politik. Hans fader hade försökt detsamma –
men den vägen hade blivit så kort. Churchill hade tillåtit sig ett
par mindre avsteg från den ortodoxa frihandelsläran, när Joseph
Chamberlain 1903 tog upp en imperialistisk tullpolitik på sitt program. Den fråga, som sålunda blev aktuell, fordrade ett svar, och
Churchill har aldrig varit sen att giva ett klart svar på en klar
fråga. Lord Randolph hade med »fair trade» som slagord propagerat en protektionistisk politik; Winston Churchill tog denna
gång bestämt parti för frihandeln, medan många av hans konservativa partikamrater föredrogo att sväva på målet. Men han visade ingen iver att brådstörtat bryta banden med sitt parti. I
brev till hertigen av Devonshire uttalar han (l sept. 1903) en önskan att så länge som möjligt uppskjuta den konflikt, som han tror
oundviklig. Men han begär av regeringen ett bestämt besked i
tullfrågan före mitten av oktober samma år. Och han gör ingen
hemlighet av att han väntar »a gigantic political landslide» som
resultat av regeringens tvetydiga hållning i tullfrågan och att han
själv är beredd att övergå till det liberala partiet. Han hade redan
länge varit synlig bland liberalismens intellektuella. Han kände
att strömmen höll på att vända sig och han ville vara med strömmen. Balfours dialektiskt skickliga tvetydighet kunde icke dölja
sprickan i det konservativa partiet. Churchills försök att vinna
hertigen av Devonshire för en återgång till det liberala parti, som
denne övergivit 1886, misslyckades emellertid. Churchill tog då ensam steget över till det liberala partiet. Hans fader hade med delvis radikala åsikter stannat kvar i det konservativa partiet och
detta förhållande hade bidragit till att ruinera hans karriär.
Winston Churchill hade lärt av faderns misstag – och han tog
steget fullt och helt. Av den konservative frihandelsvännen blev
det plötsligt en radikal liberal. I maj 1904 slog han sig ned vid
Lloyd Georges sida på oppositionens bänkar. Så grundlades en
politisk förbindelse, som skulle vara i nära 20 år. I sitt första
större tal från den liberala regeringsbänken ej fullt två år senare
fäller han några ord, som kasta ett blixtljus över .motiven för
hans övergång: »It is the same in politics as it is in war. When
one crest line has been left, it is necessary to go to the next. To
halt half-way in the valley between is to court swift and certain
609
Georg Andren
destruction» (5 april 1906). Det passade honom icke att följa de
konservativa frihandelsvännerna till det obemärkta försvinnande,
som väntade dem vid nästa val. Man kan måhända tillägga, att
det ej heller tilltalade hans ungdomliga kynne att hålla till i
politikens tempererade zon, där det ännu finns klar och sval luft
omkring frågorna och där politiken icke bara är en äventyrlig och
spännande kamp utan framför allt ett allvarligt och sakligt avgörande.
Med det liberala partiet steg Churchill snabbt till makt och äreställen. När Campbell Bannerman i december 1905 gav England
en liberal regering blev Churchill vid 31 års ålder understatssekreterare för kolonierna, när Asquith 1908 rekonstruerade samma ministär blev han 34 år gammal handelsminister med plats i kabinettet. Två år senare var han inrikesminister och efter ännu ett
år marinminister. Vid 40 års ålder var han ledare för krigspartiet
i den engelska regeringen, en ledare med europeisk betydelse och
ryktbarhet långt utanför denna världsdels gränser. Indiskretioner och misstag till trots hade hans bana ständigt gått uppåt. Och
det hade skett i en ständig kamp om stora frågor och med betydande män. Fadern hade varit en de hänsynslösa invektivens
mästare. En ny tid krävde mildare seder även i debatten. Winston
Churchill, som tydligen hade fångats av den äldre parlamentsdiskussionens beräknande elegans och hänsynslösa personliga utfall, hade svårt att acceptera en ny tids mera affärsmässiga saklighet. Hans angrepp i flanken på den konservativa ledningen
hade varit en njutning för den liberala oppositionen. Hans frontangrepp från regeringsbänken mot den konservativa oppositionen
voro lika ungdomligt personliga. överhusets konservative ledare,
den gamle lord Lansdowne får en bredsida för sin »air of solemn
humbug», och Times får veta att den är mållös i sin indignation
över home rule och behöver tre spalter för att uttrycka sin mållöshet. Själv är han aldrig mållös. Från regeringsbänken och på
talarstolar ute i landet utvecklar han med brio och skicklighet den
radikala liberalismens program. Rågången mellan konservatism
och liberalism hade han klart överskridit; gränsen mellan liberalism och socialism är mera aktuell för honom.
Ett expansivt socialt program, sammanfattat i Lloyds ryktbara
budget för 1909, krävde besparingar på andra områden, och liksom
sin fader och i god överensstämmelse med sina nya pacifistiska
vänner ville Churchill låta sparsamheten gå ut över flottan. Till- 610
Winston Churchill
sammans med Lloyd George kämpar han 1909 tappert för detta
program, med mer eller mindre ärliga resignationshot. Plötsligt
går det emellertid upp för Churchill att det europeiska läget hotar
Englands gamla ställning, att de konservativas krav på engelska
rustningar har ett djupt berättigande, och han gör en överraskande vändning från pacifism till militarism. Den av Tyskland
framkallade Agadirkrisen förmår Lloyd George, som ansågs vara
fredspartiets ledare i det
l k k b. ”}} r•’~’~'””· ”” Till: •~,;1;.,,lf n7\JU\’AIII.-h~•·••• u. a!l”
enge s a a mettet, ti en —– .- — —- –
….-:.. -~\.-~1-:……….
förklaring i Mansion House:
ett åsidosättande av Englands intressen kunde icke
tillåtas; »peace at that price
would be a humiliation intolerable for a great country
like ours to endure» (21 juli
1911). Churchill kunde icke
undgå att känna vilken genklang dessa ord väckte hos
det engelska folket; med betecknande iver skulle han
gå längre än sin vän och
framför allt skulle han taga
de militära konsekvenserna
av sin nya syn. I ett memorandum lade han fram sina
åsikter rörande Englands
försvarsproblem. Någon tid
därefter får inrikesministeriet och amiralitetet byta
,:/;:–;.:::~,,\,
-”f )J~
—=-·,.-~~ ,_.ter””””-
-, ~-~· r,-,ric- J. l l
~~–··-·
l l l \ • \
l.,___
l .• l.
• • •A SEA·CHANGE.
T-.C…,.{IJh’,_,.~YOIJ’\”1: 11ADG VB LO\’~ YOii. l OIDlf’T WAMf ’l’U DO Il.'”
chefer; Churchill blir förste amiralitetslord. Englands pacifister
och Tysklands imperialister jubla – ty de veta ingenting om
Churchills nya kurs. Under opposition icke minst från Lloyd
George, vars sociala politik Churchill givit sitt kraftiga stöd,
lyckas Churchill till sist genomdriva ett upprustningsprogram i
fråga om flottan, som skulle förmå de konservativa att förlåta honom många äldre försyndelser. Samtidigt var han ivrigt verksam för den liberala regeringens sociala och konstitutionella reformförslag och stärkte därmed sin position i det liberala partiet.
När den stora krisen kom sommaren 1914 var Churchills ställ- 611
Georg Andren
ning mycket stark. Bland ministärens imperialister var han den
främste – »with his best daemonic energy», säger John Morley.
Han skulle också förstå att driva England ut i kriget. När det
ödesdigra 12-slaget hade förklingat under hopplös väntan på Tysklands .svar på Englands ultimatum, såg Margot Asquith marinministern försvinna genom dörren »with a happy face». Men Englands flotta var världens mäktigaste – och den var redo. Den var
samlad till manöver, när stormmolnen började skocka sig, och den
blev på Churchills förslag icke demobiliserad. Edvard Grey ger
honom en välförtjänt eloge för denna sak och Churchill har själv
icke förringat förtjänsten av sitt ingripande.
Så började kriget. Det lämnade ingenting som det förut stod.
Asquith, Englands premier vid krigsutbrottet, blev störtad, med
bevarad moralisk integritet men med sin politiska auktoritet allvarligt skadad; han skulle sedan aldrig återkomma i en engelsk
ministär. Lloyd Georges anseende var i nedan, när kriget hotade;
han skulle efter kriget framstå som den engelska segerns organisatör. Churchills anseende hade nått sitt zenit, när kriget kom. Antwerpen och Gallipoli betydde svåra militära nederlag för England
och svåra politiska kriser för Churchill. Och dock hade han kanhända i bägge fallen letts av en riktig tanke, en tanke, som förfuskats i utförandet. Han har själv givit goda skäl för sin ståndpunkt.
Churchill har berättat åtskilliga episoder från sina politiska erfarenheter och militära äventyr under världskriget. Och i andra
engelska krigsböcker möter man Churchill i olika situationer och
bedömd från mycket olika synpunkter. Mest levande är kanske
dock en dagboksanteckning av Asquith från oktober 1914, publicerad i dennes Memories and Reflections. Aterkommen från Antwerpen kommer Churchill upp till Asquith och ber denne att icke
se alltför konventionellt på hans framtid. Han hade nu smakat
blod och som en tiger törstade han efter mera. Han ville så snart
som möjligt bli kvitt sin ministerpost, som gav honom föga att
göra, och få ett militärt kommando. Tanken på Kitcheners nya
präktiga armeer lämnade honom ingen ro. »Are these ’glittering
commands’ to be entrusted to ’dug-out trash’, bred on the obsolete
tactics of twenty-five years ago, ’mediocrities who have led a
sheltered life mouldering in military routine’, etc., etc.h Churchills tal, säger Asquith, var »a ceaseless cataract of invective and
appeal». Han förklarade »that a political career was nothing to
him in comparison with miltary glory», Man kan icke misstaga
612
Winston Churchill
sig om att invektiven gällde den engelska armens yrkesmilitärer,
som enligt Churchills mening sökte tillämpa regler, som för länge
f:!edan utformats på grundvalen av kolonialkrigens erfarenheter.
Tills vidare fick han emellertid stanna på sin post. Han skulle
emellertid komma i konflikt icke bara med vad han själv betraktade som gammal yrkesmässig slentrian utan också med den friska
syn, som representerades av hans gamle vän och medarbetare,
amiral Fisher. »How can I fight Tirpitz if every moment has to be
spent in watching Churchillh var ett betecknande ord av den
gamle amiralen i denna situation. Nederlaget vid Gallipoli gjorde
deras förhållande olidligt och Churchills ställning omöjlig (maj
1915). Han övertog ett föga betydande ämbete, men med bibehållande av sin plats i krigskabinettet. Balfour, hans gamle motståndare från seklets början, blev hans efterträdare i amiralitetet. Då
han efter någon tid fick lämna även krigskabinettet, övergav han
ministären och fick sitt befäl på västfronten (november 1915). Han
föll offer för det krig mellan militärer av facket och politiker,
som pågick inom den engelska statsstyrelsen under en stor del av
världskriget- och som ännu pågår. Och han ville icke kvarstå i
en »väl avlönad sysslolöshet», när så stora ting hände. Med ett
stort och framsynt tal försvarade han sin politik i underhuset och
avreste därefter som major till Frankrike. Denna rang hade han
uppnått redan 1902. Att han icke kunde få ett högre befäl var en
ny, svår besvikelse.
Den offentliga opinionen måste komma på avstånd från Gallipoli, innan Churchill på nytt kunde användas i en engelsk regering. Till sist, i juli 1917, vågar Lloyd George, hans vän i många
strider, taga in Churchill i kabinettet som ammunitionsminister.
Hans krigsprogram är nu att bekämpa u-båtarna och att f. ö. förhålla sig avvaktande till dess amerikanarnavorotillräckligt starka
på västfronten. Så hade även Churchill, sitt temperament till trots,
kommit fram till ett i huvudsak defensivt program.
Kriget går mot sitt slut – och till sist kan Churchills departement nedläggas. Han blir minister för lant- och luftförsvaret
(Hll9) och för kolonierna (1921). Den röda faran, aktualiserad i det
bolsjevikiska Rysslands expansion, är hans allt uppslukande intresse under dessa år. Hans visionära sinne såg på denna punkt
klarare än dagens framgångsrika realpolitiker. Men hans politik
och hans tal förstörde i grund hans förhållande till arbetarpartiet.
Samtidigt fick den liberala tanken och det liberala partiet en allt
613
43- 36G!l6. Sven8k Tidskrift 1986.
Georg Andren
mera prekär tillvaro, komprometterade genom Lloyd Georges
mångsträngade principlöshet. En stor propaganda kunde icke ersätta ett politiskt program, stora föregåenden kunde icke dölja
bristen på en aktuell politik. Churchills liberala parti lever vidare
i Lloyd Georges skugga och under koalitionsministärens beskydd.
I denna befinna sig också det konservativa partiets intellektuella
– medan partiets stora massa med stigande ovilja se ledarnas beHATS TH!T HAVE HELPED HE.
Jla. W1- CHV~IUWo (1..,..,M C.,_oal ……,.,. ,. VERY BIX:OIIIIfO-BllT Olf TliE SlJAU·
&ID~ AS USCAL.~
blandelse med Lloyd George.
Då framträder mr. Stanley
Baldwin och framtvingar på
Carlton Club en regimförändring (1922). Churchill får gå
tillsammans med »lycksökaren» Lloyd George och »lyckoriddaren» Birkenhead, därför
att en oförbrukad man med
karaktär lyckades betvinga
det konservativa partiet.
Churchill var nu en isolerad man. Han stod utanför
de traditionella partierna.
Men hans opposition mot
socialismen förenade honom
med de konservativa. Förgäves sökte han under nära
tvenne år efter en valkrets
och ett mandat. Ar 1924 besegrar han City och blir
Baldwins finansminister. Det
var hans åttonde ministerpost. Hans fader hade varit finansminister utan en budget; Winston Churchill skulle däremot få framlägga fem – inför ett underhus, som aldrig kunde lära sig att lita
på att finansministern verkligen var en finansman. Hans mest uppmärksammade åtgärd var kanske Englands återgång till guldmyntfoten,- på en standard, som var tillräckligt hög för att återställa
förtroendet till Englands penningmarknad men för hög för landets industri. Finansministern fick en svidande vidräkning i Keynes essay om »Mr. Churchills ekonomiska konsekvenser» och England fick en minskad utrikeshandel och en stigande arbetslöshet.
Till sist fick det också bära bördan av en arbetarpartiets ministär.
614
Winston Churchill
Det var svåra tider för Englands borgerliga. Men Churchill är
icke den, som kan förlora modet. Han var en av socialistregimens
skarpaste kritiker. Hade han under sin liberala period varit hjärtligt hatad av de konservativa, så var han nu lika uppriktigt avskydd av arbetarpartiet. Som en av de första propagerade han
upprättandet av en nationell samlingsministär och en snar vädjan
till valmanskåren. Han förstod att strömmen ånyo höll på att
vända sig. Ar 1922 hade han
l~ommit för sent – ty han
hade glömt Baldwin. Denna
gång var han tidigt ute –
men när den nationella samlingsregeringen kom till stånd
fanns där ingen plats för
Churchill. Baldwin visste, att
Churchill var farlig både
utanför och innanför en regering. När Churchill nu ställdes utanför, så berodde det
kanske också därpå att bundsförvanterna med liberala och
socialistiska föregåenden
hade svårt att förlika sig med
tanken på Churchill som en
kollega. För några var han
besvärlig, för andra var han
kanske blott för stor. Snart
skulle han också uppträda
som regeringens opponent i
MR. CHURCHILL AND FRIEND.
1\’1nro1<. ”WE RAVE BOTO: MADE BISTOBY AND WE HAVE. DOTil WRI1TEN IT. LET
l’S EXCU.\NGE BEAOOBlR.”
N’/’rDt/nc,t/ J, ft~,;,iuiou
•f tlu 1′,•/”hton o/l’tln• h
den indiska författningsfrågan, som en varnare för Tysklands avsikter och som en kritiker av ministärens dröjande försvarspolitik.
Men regeringens ledare ha samtidigt varit angelägna att icke
bryta med den mäktige opponenten; tanken att han skulle inträda
i densamma har ej sällan vunnit spridning och tilltro. Tanken
torde åtminstone ha haft den effekten, att den mildrat den kritik
och försvagat de framstötar, som den engelska debattens prins
Rupert riktat mot regeringen och dess politik.
De ej alltför många år, då Churchill varit befriad – och säkerligen mycket ofrivilligt befriad – från ministeriella mödor, ha
icke varit utan sina uppgifter. När han icke varit i tillfälle att
615
Georg Andren
göra historia har han skrivit historia som få av sina samtida.
Hans krigsböcker nådde sin kulmen i det stora arbetet om världskrisen, ett märkligt dokument från en märklig tid. Men även böckerna om fadern (1906) och om den förste hertigen av Marlborough
(1933 f.) äro betydande verk, som ingen kan komma förbi, som sysslar med de tider, som i dem behandlas. Böckernas hjältar, medlemmar av släkten Churchill, ha båda verkat i hög grad eggande
på hans egen karriär. Dessa verk ha icke kunnat skada Churchills
politiska anseende, ty kulturella intressen och litterära förtjänster
ha i England aldrig betraktats som bevis för praktisk politisk oduglighet. Av Englands premiärministrar under det sista seklet är det
blott ett fåtal, som ej förr eller senare avslöjat sig som författare.
Om en så innehållsrik historia, en så mångskiftande karriär, en
så mångsidig begåvning och en så stridbar karaktär som Churchills måste omdömena givetvis bliva i hög grad skiftande. Och
en slutgiltig dom skall väl aldrig fällas. Icke utan skäl skulle
Churchill kunna göra anspråk på att vara en stor krigare, en stor
politiker, en stor författare och en stor talare. Friska äventyr,
händelser av världshistorisk vikt och betydande böcker utmärka
den väg, där Churchill dragit fram. Men hans rika fantasi, som
ofta tillåtit honom att se längre och se bättre än sina samtida
på händelsernas kommande utveckling, har understundom spelat honom spratt, som belackarna icke försummat att framhålla. Och hans inträngande skarpsinne, som hjälpt honom i
många situationer, har även det sina faror, ty det teoretiskt riktiga är icke alltid möjligt att utföra. Redan i ungdomens lekar
fick han pröva detta. Han fann en gång sina förföljare vid bägge
ändarna av den bro, på vilken han tänkte taga sig över. Han
sökte kasta sig över till ett träd, misslyckades i detta och fick i
flera månader böta för sin djärva oförsiktighet. Den mycket unge
Churchill, som f. ö. så litet föregriper den kommande mannen, har
på denna punkt visat mannens art. Olyckshändelserna i Churchills
liv äro just av detta slag. Kanhända ha de mest träffande
orden om Churchill sagts av Bonar Law. I en svår stund för
Churchill – då denne lämnat Asquiths ministär för att taga ett
lägre befäl i Frankrike – yttrade den konservative ledaren om
den fallne politikern: »He has the defects of his qualities, and, as
his qualities are large, the shadow which they throw is fairly large
also. But I say deliberately that in mental power and vital force
he is one of the foremost men in our country.»
616
Av professor GEORG ANDREN, Göteborg
WINSTON CHURCHILL gjorde sitt inträde i engelsk politik,
just som det nya seklet sett solen gå ned över det viktorianska tidevarvet. Han kunde haft tillfälle att njuta fredens och det engelska
societetslivets glädjeämnen, ty han tillhörde genom sin börd de
kretsar, för vilka alla engelska portar stodo öppna. Han var en
Churchill, en ättling till hertigen av Marlborough och en son till
det konservativa partiets förre ledare i underhuset, »finansministern utan en budget», lord Randolph Churchill. Men hans äventyrslystna blod hade fört honom ut i fyra krig – i trenne olika
världsdelar. Nu hade han kommit hem, omstrålad av den lustre,
som hög börd gav, och av den glans, som berömda äventyr och
dater kunde förläna. Dessa sistnämnda voro allt annat än vardagliga och en modern press och hans egna föredragsturneer hade
sörjt för deras publicitet. Särskilt flykten från fånglägret i Pretoria hade under ett av boerkrigets dystraste skeden givit engelsmännen en länge efterlängtad bild av brittisk företagsamhet och
brittisk lycka. Men den unge mannen hade också litterära framgångar bland sina föregåenden. Krig och briljanta böcker om krig
voro en icke föraktlig »double first class», om den också avsevärt
avvek från den kombination av latin och matematik, som var de
gamla universitetens.
När Churchill i kung Edvard VII:s första parlament och i seklets första session slog sig ned på en bemärkt plats på den konservativa majoritetens och den konservativa regeringens sida, som
en »honourable and gallant member», ännu icke mer än 26 år gammal, mottogs han helt visst med stora förhoppningar. De konservativa behövde förstärkning. De voro visserligen vid makten, men
deras framtidsutsikter syntes icke lovande. I spetsen för partiet
stod den gamle världskloke pessimisten Salisbury. Vid hans sida
fanns systersonen Arthur Balfour, mannen som tjusade alla, som
konimo honom nära, med sin glada älskvärdhet och sin fina dialektik, men som också hade ingivit respekt genom sin hårda hand·
607
Georg Andren
med irländare och sin snabba och säkra replikkonst i underhuset,
vars ledare han var. T. o. m. för den unga, liberalt ortodoxa Mary
Gladstone hade han varit King Arthur. Men hans filosofiska skepsis höjde honom alltför mycket över den stora massan. Framför
allt fanns där Joseph Chamberlain, den forne radikalen, nu den
imperialistiske kolonialministern, underhusets skarpaste debattör
och mest markanta personlighet. Men även hans stjärna var i
nedan, ty han var redan 65 år gammal och den propaganda för en
imperialistisk tullpolitik, som han snart skulle begynna, skulle
blott vinna ett halvhjärtat stöd från partiets majoritet och motstånd från andra delar därav.
Den unge Churchill ville lika litet som fadern göra en regelrätt
parlamentarisk karriär genom flit och renlärighet. Liksom denne
ville han forcera positionerna, driven av en stor ambition och ett
ungdomligt övermod. Om skuggor föllo över partiets väg var han
icke benägen att genom en alltför strikt observans av släktens
spanska valspråk från 1600-talet, »fiel pero desdichado», trogen och
olycklig, förstöra sin egen framtid.
Faderns meteorliknande bana i engelsk politik hade betecknats
av skarpa angrepp mot Gladstones ministär och försmädliga sidohugg mot det egna partiets respektabla medelmåttor. Den unge
Winston skulle snart pröva den sistnämnda metoden. Till den
liberala oppositionens oförställda skadeglädje riktar han ett angrepp mot försvarsministerns förslag till armereform, för att mot
detta hävda faderns krav på strängare ekonomi. »I am glad»,
säger han, »that the House has allowed me, after an interval of
fifteen years, to lift again the tattered flag of retrenchment and
economy – the tattered flag I found lying on a stricken field.»
Den angripne ministern gav ett icke ovärdigt svar. Han hoppades,
att den dag skulle komma, då Churchills omdöme skulle växa upp
till jämnhöjd med hans skicklighet, och förmodade att han en
gång skulle ångra, att han predikat imperialism utan villighet att
bära imperialismens bördor. I konservativa kretsar väckte Churchill farhågor för att hans öde skulle bli en tragisk upprepning
av faderns; i liberala cirklar hoppades man på en skicklig konvertit.
Men ännu var situationen icke mogen. Hans omdömesgillhet
ifrågasattes såväl av de konservativa, vars enfant terrible han var,
som av de liberala. »The want of judgment of the fellow is despairing, but there is a good deal of force in his oratory», säger den
608
Winston Churchill
gamle liberale ledaren Sir William Harcourt. Han torde icke ha
varit ensam om sin uppfattning. Winston Churchill syntes, med
den självkänsla som fyllde honom, närmast benägen att bryta sin
egen väg i engelsk politik. Hans fader hade försökt detsamma –
men den vägen hade blivit så kort. Churchill hade tillåtit sig ett
par mindre avsteg från den ortodoxa frihandelsläran, när Joseph
Chamberlain 1903 tog upp en imperialistisk tullpolitik på sitt program. Den fråga, som sålunda blev aktuell, fordrade ett svar, och
Churchill har aldrig varit sen att giva ett klart svar på en klar
fråga. Lord Randolph hade med »fair trade» som slagord propagerat en protektionistisk politik; Winston Churchill tog denna
gång bestämt parti för frihandeln, medan många av hans konservativa partikamrater föredrogo att sväva på målet. Men han visade ingen iver att brådstörtat bryta banden med sitt parti. I
brev till hertigen av Devonshire uttalar han (l sept. 1903) en önskan att så länge som möjligt uppskjuta den konflikt, som han tror
oundviklig. Men han begär av regeringen ett bestämt besked i
tullfrågan före mitten av oktober samma år. Och han gör ingen
hemlighet av att han väntar »a gigantic political landslide» som
resultat av regeringens tvetydiga hållning i tullfrågan och att han
själv är beredd att övergå till det liberala partiet. Han hade redan
länge varit synlig bland liberalismens intellektuella. Han kände
att strömmen höll på att vända sig och han ville vara med strömmen. Balfours dialektiskt skickliga tvetydighet kunde icke dölja
sprickan i det konservativa partiet. Churchills försök att vinna
hertigen av Devonshire för en återgång till det liberala parti, som
denne övergivit 1886, misslyckades emellertid. Churchill tog då ensam steget över till det liberala partiet. Hans fader hade med delvis radikala åsikter stannat kvar i det konservativa partiet och
detta förhållande hade bidragit till att ruinera hans karriär.
Winston Churchill hade lärt av faderns misstag – och han tog
steget fullt och helt. Av den konservative frihandelsvännen blev
det plötsligt en radikal liberal. I maj 1904 slog han sig ned vid
Lloyd Georges sida på oppositionens bänkar. Så grundlades en
politisk förbindelse, som skulle vara i nära 20 år. I sitt första
större tal från den liberala regeringsbänken ej fullt två år senare
fäller han några ord, som kasta ett blixtljus över .motiven för
hans övergång: »It is the same in politics as it is in war. When
one crest line has been left, it is necessary to go to the next. To
halt half-way in the valley between is to court swift and certain
609
Georg Andren
destruction» (5 april 1906). Det passade honom icke att följa de
konservativa frihandelsvännerna till det obemärkta försvinnande,
som väntade dem vid nästa val. Man kan måhända tillägga, att
det ej heller tilltalade hans ungdomliga kynne att hålla till i
politikens tempererade zon, där det ännu finns klar och sval luft
omkring frågorna och där politiken icke bara är en äventyrlig och
spännande kamp utan framför allt ett allvarligt och sakligt avgörande.
Med det liberala partiet steg Churchill snabbt till makt och äreställen. När Campbell Bannerman i december 1905 gav England
en liberal regering blev Churchill vid 31 års ålder understatssekreterare för kolonierna, när Asquith 1908 rekonstruerade samma ministär blev han 34 år gammal handelsminister med plats i kabinettet. Två år senare var han inrikesminister och efter ännu ett
år marinminister. Vid 40 års ålder var han ledare för krigspartiet
i den engelska regeringen, en ledare med europeisk betydelse och
ryktbarhet långt utanför denna världsdels gränser. Indiskretioner och misstag till trots hade hans bana ständigt gått uppåt. Och
det hade skett i en ständig kamp om stora frågor och med betydande män. Fadern hade varit en de hänsynslösa invektivens
mästare. En ny tid krävde mildare seder även i debatten. Winston
Churchill, som tydligen hade fångats av den äldre parlamentsdiskussionens beräknande elegans och hänsynslösa personliga utfall, hade svårt att acceptera en ny tids mera affärsmässiga saklighet. Hans angrepp i flanken på den konservativa ledningen
hade varit en njutning för den liberala oppositionen. Hans frontangrepp från regeringsbänken mot den konservativa oppositionen
voro lika ungdomligt personliga. överhusets konservative ledare,
den gamle lord Lansdowne får en bredsida för sin »air of solemn
humbug», och Times får veta att den är mållös i sin indignation
över home rule och behöver tre spalter för att uttrycka sin mållöshet. Själv är han aldrig mållös. Från regeringsbänken och på
talarstolar ute i landet utvecklar han med brio och skicklighet den
radikala liberalismens program. Rågången mellan konservatism
och liberalism hade han klart överskridit; gränsen mellan liberalism och socialism är mera aktuell för honom.
Ett expansivt socialt program, sammanfattat i Lloyds ryktbara
budget för 1909, krävde besparingar på andra områden, och liksom
sin fader och i god överensstämmelse med sina nya pacifistiska
vänner ville Churchill låta sparsamheten gå ut över flottan. Till- 610
Winston Churchill
sammans med Lloyd George kämpar han 1909 tappert för detta
program, med mer eller mindre ärliga resignationshot. Plötsligt
går det emellertid upp för Churchill att det europeiska läget hotar
Englands gamla ställning, att de konservativas krav på engelska
rustningar har ett djupt berättigande, och han gör en överraskande vändning från pacifism till militarism. Den av Tyskland
framkallade Agadirkrisen förmår Lloyd George, som ansågs vara
fredspartiets ledare i det
l k k b. ”}} r•’~’~'””· ”” Till: •~,;1;.,,lf n7\JU\’AIII.-h~•·••• u. a!l”
enge s a a mettet, ti en —– .- — —- –
….-:.. -~\.-~1-:……….
förklaring i Mansion House:
ett åsidosättande av Englands intressen kunde icke
tillåtas; »peace at that price
would be a humiliation intolerable for a great country
like ours to endure» (21 juli
1911). Churchill kunde icke
undgå att känna vilken genklang dessa ord väckte hos
det engelska folket; med betecknande iver skulle han
gå längre än sin vän och
framför allt skulle han taga
de militära konsekvenserna
av sin nya syn. I ett memorandum lade han fram sina
åsikter rörande Englands
försvarsproblem. Någon tid
därefter får inrikesministeriet och amiralitetet byta
,:/;:–;.:::~,,\,
-”f )J~
—=-·,.-~~ ,_.ter””””-
-, ~-~· r,-,ric- J. l l
~~–··-·
l l l \ • \
l.,___
l .• l.
• • •A SEA·CHANGE.
T-.C…,.{IJh’,_,.~YOIJ’\”1: 11ADG VB LO\’~ YOii. l OIDlf’T WAMf ’l’U DO Il.'”
chefer; Churchill blir förste amiralitetslord. Englands pacifister
och Tysklands imperialister jubla – ty de veta ingenting om
Churchills nya kurs. Under opposition icke minst från Lloyd
George, vars sociala politik Churchill givit sitt kraftiga stöd,
lyckas Churchill till sist genomdriva ett upprustningsprogram i
fråga om flottan, som skulle förmå de konservativa att förlåta honom många äldre försyndelser. Samtidigt var han ivrigt verksam för den liberala regeringens sociala och konstitutionella reformförslag och stärkte därmed sin position i det liberala partiet.
När den stora krisen kom sommaren 1914 var Churchills ställ- 611
Georg Andren
ning mycket stark. Bland ministärens imperialister var han den
främste – »with his best daemonic energy», säger John Morley.
Han skulle också förstå att driva England ut i kriget. När det
ödesdigra 12-slaget hade förklingat under hopplös väntan på Tysklands .svar på Englands ultimatum, såg Margot Asquith marinministern försvinna genom dörren »with a happy face». Men Englands flotta var världens mäktigaste – och den var redo. Den var
samlad till manöver, när stormmolnen började skocka sig, och den
blev på Churchills förslag icke demobiliserad. Edvard Grey ger
honom en välförtjänt eloge för denna sak och Churchill har själv
icke förringat förtjänsten av sitt ingripande.
Så började kriget. Det lämnade ingenting som det förut stod.
Asquith, Englands premier vid krigsutbrottet, blev störtad, med
bevarad moralisk integritet men med sin politiska auktoritet allvarligt skadad; han skulle sedan aldrig återkomma i en engelsk
ministär. Lloyd Georges anseende var i nedan, när kriget hotade;
han skulle efter kriget framstå som den engelska segerns organisatör. Churchills anseende hade nått sitt zenit, när kriget kom. Antwerpen och Gallipoli betydde svåra militära nederlag för England
och svåra politiska kriser för Churchill. Och dock hade han kanhända i bägge fallen letts av en riktig tanke, en tanke, som förfuskats i utförandet. Han har själv givit goda skäl för sin ståndpunkt.
Churchill har berättat åtskilliga episoder från sina politiska erfarenheter och militära äventyr under världskriget. Och i andra
engelska krigsböcker möter man Churchill i olika situationer och
bedömd från mycket olika synpunkter. Mest levande är kanske
dock en dagboksanteckning av Asquith från oktober 1914, publicerad i dennes Memories and Reflections. Aterkommen från Antwerpen kommer Churchill upp till Asquith och ber denne att icke
se alltför konventionellt på hans framtid. Han hade nu smakat
blod och som en tiger törstade han efter mera. Han ville så snart
som möjligt bli kvitt sin ministerpost, som gav honom föga att
göra, och få ett militärt kommando. Tanken på Kitcheners nya
präktiga armeer lämnade honom ingen ro. »Are these ’glittering
commands’ to be entrusted to ’dug-out trash’, bred on the obsolete
tactics of twenty-five years ago, ’mediocrities who have led a
sheltered life mouldering in military routine’, etc., etc.h Churchills tal, säger Asquith, var »a ceaseless cataract of invective and
appeal». Han förklarade »that a political career was nothing to
him in comparison with miltary glory», Man kan icke misstaga
612
Winston Churchill
sig om att invektiven gällde den engelska armens yrkesmilitärer,
som enligt Churchills mening sökte tillämpa regler, som för länge
f:!edan utformats på grundvalen av kolonialkrigens erfarenheter.
Tills vidare fick han emellertid stanna på sin post. Han skulle
emellertid komma i konflikt icke bara med vad han själv betraktade som gammal yrkesmässig slentrian utan också med den friska
syn, som representerades av hans gamle vän och medarbetare,
amiral Fisher. »How can I fight Tirpitz if every moment has to be
spent in watching Churchillh var ett betecknande ord av den
gamle amiralen i denna situation. Nederlaget vid Gallipoli gjorde
deras förhållande olidligt och Churchills ställning omöjlig (maj
1915). Han övertog ett föga betydande ämbete, men med bibehållande av sin plats i krigskabinettet. Balfour, hans gamle motståndare från seklets början, blev hans efterträdare i amiralitetet. Då
han efter någon tid fick lämna även krigskabinettet, övergav han
ministären och fick sitt befäl på västfronten (november 1915). Han
föll offer för det krig mellan militärer av facket och politiker,
som pågick inom den engelska statsstyrelsen under en stor del av
världskriget- och som ännu pågår. Och han ville icke kvarstå i
en »väl avlönad sysslolöshet», när så stora ting hände. Med ett
stort och framsynt tal försvarade han sin politik i underhuset och
avreste därefter som major till Frankrike. Denna rang hade han
uppnått redan 1902. Att han icke kunde få ett högre befäl var en
ny, svår besvikelse.
Den offentliga opinionen måste komma på avstånd från Gallipoli, innan Churchill på nytt kunde användas i en engelsk regering. Till sist, i juli 1917, vågar Lloyd George, hans vän i många
strider, taga in Churchill i kabinettet som ammunitionsminister.
Hans krigsprogram är nu att bekämpa u-båtarna och att f. ö. förhålla sig avvaktande till dess amerikanarnavorotillräckligt starka
på västfronten. Så hade även Churchill, sitt temperament till trots,
kommit fram till ett i huvudsak defensivt program.
Kriget går mot sitt slut – och till sist kan Churchills departement nedläggas. Han blir minister för lant- och luftförsvaret
(Hll9) och för kolonierna (1921). Den röda faran, aktualiserad i det
bolsjevikiska Rysslands expansion, är hans allt uppslukande intresse under dessa år. Hans visionära sinne såg på denna punkt
klarare än dagens framgångsrika realpolitiker. Men hans politik
och hans tal förstörde i grund hans förhållande till arbetarpartiet.
Samtidigt fick den liberala tanken och det liberala partiet en allt
613
43- 36G!l6. Sven8k Tidskrift 1986.
Georg Andren
mera prekär tillvaro, komprometterade genom Lloyd Georges
mångsträngade principlöshet. En stor propaganda kunde icke ersätta ett politiskt program, stora föregåenden kunde icke dölja
bristen på en aktuell politik. Churchills liberala parti lever vidare
i Lloyd Georges skugga och under koalitionsministärens beskydd.
I denna befinna sig också det konservativa partiets intellektuella
– medan partiets stora massa med stigande ovilja se ledarnas beHATS TH!T HAVE HELPED HE.
Jla. W1- CHV~IUWo (1..,..,M C.,_oal ……,.,. ,. VERY BIX:OIIIIfO-BllT Olf TliE SlJAU·
&ID~ AS USCAL.~
blandelse med Lloyd George.
Då framträder mr. Stanley
Baldwin och framtvingar på
Carlton Club en regimförändring (1922). Churchill får gå
tillsammans med »lycksökaren» Lloyd George och »lyckoriddaren» Birkenhead, därför
att en oförbrukad man med
karaktär lyckades betvinga
det konservativa partiet.
Churchill var nu en isolerad man. Han stod utanför
de traditionella partierna.
Men hans opposition mot
socialismen förenade honom
med de konservativa. Förgäves sökte han under nära
tvenne år efter en valkrets
och ett mandat. Ar 1924 besegrar han City och blir
Baldwins finansminister. Det
var hans åttonde ministerpost. Hans fader hade varit finansminister utan en budget; Winston Churchill skulle däremot få framlägga fem – inför ett underhus, som aldrig kunde lära sig att lita
på att finansministern verkligen var en finansman. Hans mest uppmärksammade åtgärd var kanske Englands återgång till guldmyntfoten,- på en standard, som var tillräckligt hög för att återställa
förtroendet till Englands penningmarknad men för hög för landets industri. Finansministern fick en svidande vidräkning i Keynes essay om »Mr. Churchills ekonomiska konsekvenser» och England fick en minskad utrikeshandel och en stigande arbetslöshet.
Till sist fick det också bära bördan av en arbetarpartiets ministär.
614
Winston Churchill
Det var svåra tider för Englands borgerliga. Men Churchill är
icke den, som kan förlora modet. Han var en av socialistregimens
skarpaste kritiker. Hade han under sin liberala period varit hjärtligt hatad av de konservativa, så var han nu lika uppriktigt avskydd av arbetarpartiet. Som en av de första propagerade han
upprättandet av en nationell samlingsministär och en snar vädjan
till valmanskåren. Han förstod att strömmen ånyo höll på att
vända sig. Ar 1922 hade han
l~ommit för sent – ty han
hade glömt Baldwin. Denna
gång var han tidigt ute –
men när den nationella samlingsregeringen kom till stånd
fanns där ingen plats för
Churchill. Baldwin visste, att
Churchill var farlig både
utanför och innanför en regering. När Churchill nu ställdes utanför, så berodde det
kanske också därpå att bundsförvanterna med liberala och
socialistiska föregåenden
hade svårt att förlika sig med
tanken på Churchill som en
kollega. För några var han
besvärlig, för andra var han
kanske blott för stor. Snart
skulle han också uppträda
som regeringens opponent i
MR. CHURCHILL AND FRIEND.
1\’1nro1<. ”WE RAVE BOTO: MADE BISTOBY AND WE HAVE. DOTil WRI1TEN IT. LET
l’S EXCU.\NGE BEAOOBlR.”
N’/’rDt/nc,t/ J, ft~,;,iuiou
•f tlu 1′,•/”hton o/l’tln• h
den indiska författningsfrågan, som en varnare för Tysklands avsikter och som en kritiker av ministärens dröjande försvarspolitik.
Men regeringens ledare ha samtidigt varit angelägna att icke
bryta med den mäktige opponenten; tanken att han skulle inträda
i densamma har ej sällan vunnit spridning och tilltro. Tanken
torde åtminstone ha haft den effekten, att den mildrat den kritik
och försvagat de framstötar, som den engelska debattens prins
Rupert riktat mot regeringen och dess politik.
De ej alltför många år, då Churchill varit befriad – och säkerligen mycket ofrivilligt befriad – från ministeriella mödor, ha
icke varit utan sina uppgifter. När han icke varit i tillfälle att
615
Georg Andren
göra historia har han skrivit historia som få av sina samtida.
Hans krigsböcker nådde sin kulmen i det stora arbetet om världskrisen, ett märkligt dokument från en märklig tid. Men även böckerna om fadern (1906) och om den förste hertigen av Marlborough
(1933 f.) äro betydande verk, som ingen kan komma förbi, som sysslar med de tider, som i dem behandlas. Böckernas hjältar, medlemmar av släkten Churchill, ha båda verkat i hög grad eggande
på hans egen karriär. Dessa verk ha icke kunnat skada Churchills
politiska anseende, ty kulturella intressen och litterära förtjänster
ha i England aldrig betraktats som bevis för praktisk politisk oduglighet. Av Englands premiärministrar under det sista seklet är det
blott ett fåtal, som ej förr eller senare avslöjat sig som författare.
Om en så innehållsrik historia, en så mångskiftande karriär, en
så mångsidig begåvning och en så stridbar karaktär som Churchills måste omdömena givetvis bliva i hög grad skiftande. Och
en slutgiltig dom skall väl aldrig fällas. Icke utan skäl skulle
Churchill kunna göra anspråk på att vara en stor krigare, en stor
politiker, en stor författare och en stor talare. Friska äventyr,
händelser av världshistorisk vikt och betydande böcker utmärka
den väg, där Churchill dragit fram. Men hans rika fantasi, som
ofta tillåtit honom att se längre och se bättre än sina samtida
på händelsernas kommande utveckling, har understundom spelat honom spratt, som belackarna icke försummat att framhålla. Och hans inträngande skarpsinne, som hjälpt honom i
många situationer, har även det sina faror, ty det teoretiskt riktiga är icke alltid möjligt att utföra. Redan i ungdomens lekar
fick han pröva detta. Han fann en gång sina förföljare vid bägge
ändarna av den bro, på vilken han tänkte taga sig över. Han
sökte kasta sig över till ett träd, misslyckades i detta och fick i
flera månader böta för sin djärva oförsiktighet. Den mycket unge
Churchill, som f. ö. så litet föregriper den kommande mannen, har
på denna punkt visat mannens art. Olyckshändelserna i Churchills
liv äro just av detta slag. Kanhända ha de mest träffande
orden om Churchill sagts av Bonar Law. I en svår stund för
Churchill – då denne lämnat Asquiths ministär för att taga ett
lägre befäl i Frankrike – yttrade den konservative ledaren om
den fallne politikern: »He has the defects of his qualities, and, as
his qualities are large, the shadow which they throw is fairly large
also. But I say deliberately that in mental power and vital force
he is one of the foremost men in our country.»
616