:: KRÖNIKA ::
AMORAL, ONANI OCH ATT BLI SEDD
ANN-SOFIE DAHL OM...
när neutraliteten räddade liv
I Danmark har 60-årsminnet av flykten över Öresund, när danska judar fick en fristad undan nazismen på den skånska sidan av Sundet, fått mycket uppmärksamhet under hösten.
I Sverige har det knappt ens nämnts med ett ord.
Det är märkligt; detta var ju ett av få tillfällen när den svenska neutralitetspolitiken, som under andra världskriget för det mesta var neutral enbart till namnet, tjänade ett gott syfte och räddade liv. Flykten över Öresund har vi svenskar faktiskt anledning att vara stolta över.
Den svenska neutraliteten innebar att det fanns en fristad för dem som var tvungna att fly. Utan den hade danska judar och motståndsmän helt enkelt inte haft någonstans att ta vägen.
Tack vare den kunde omkring 6.400 danska judar räddas undan nazismens klor. De drygt 400 som inte hann undan i tid kom istället till koncentrationslägret Theresienstadt.
Bortsett från de tragiska undantagen är hösten 1943 en solskenshistoria mitt under krigets alla fasor. När den tyske tjänstemannen Georg Ferdinand Duckwitz hörde talas om de förestående planerna att deportera danska judar till koncentrationsläger var det inledningen på några veckor av intensivt räddningsarbete.
Duckwitz var den förste i en rad av hjältar. Andra var de danska fiskare som utsatte sig för faran att forsla judarna över Öresund (vilket en del i och för sig lär ha tagit ordentligt betalt för).
Också i sverige fanns det gott om människor som visserligen inte satte sina liv på spel, men ändå ska berömmas för allt de gjorde för att hjälpa alla dem som i all hast fått lämna sina hem, vänner och kanske familjer.
En sådan var tulltjänstemannen i Höganäs Gunnar Nilsson, som för egna pengar helt sonika köpte delar av den danska fiskeflottan så att den kom i svensk ägo och därmed inte kunde beslagtas av tyskarna. Efter kriget återgick båtarna till dansk ägo.
Nästan märkligast av allt var emellertid att allt detta skedde med den svenska regeringens samtycke, vilket få svenskar nog känner till.
Duckwitz kontaktade nämligen statsminister Per Albin Hansson, som gick med på att ge judarna en fristad – om tyskarna gav sitt samtycke. Det gjorde de givetvis inte, utan struntade högaktningsfullt i brevet från Stockholm.
Då framställde den svenska regeringen istället en förfrågan till Berlin om det skulle gå för sig att ta emot de judiska barnen – och då reagerade nazisterna minsann. Hur kunde svenskarna få för sig något så idiotiskt? Att rädda judiska barn skulle ju spoliera hela det nazistiska projektet, dvs att utrota det judiska folket!
Enligt boken ”Rescue in Denmark” av Harold Flender ska den danske Nobelpristagaren Niels Bohr därefter personligen ha kontaktat kung Gustaf V, som i sin tur såg till att flyktingmottagningen blev av. Andra källor antyder att kontakter mellan socialdemokrater i Stockholm och Köpenhamn underlättade projektet. Exakt hur det gick till är en uppgift för landets historiker.
Men varför öppnade då Sverige sin gräns hösten 1943, trots att vi därigenom riskerade att dra på oss Tysklands ilska? En viktig förklaring är att året var 1943, att krigslyckan hade svängt till tyskarnas nackdel, och med den även svensk neutralitet. Norska judar hade några år tidigare nekats inträde i Sverige.
Över till den svenska tryggheten kom i alla fall merparten av de danska judarna. Och när kriget var slut väntade ännu en solskenshistoria, för kvar i Danmark hade vänner och bekanta skött om deras lägenheter och butiker under judarnas frånvaro.
Flyktingmottagandet hösten 1943 är ett argument för svensk neutralitet. Men det är och förblir det absolut enda, både då och senare.
Ann-Sofie Dahl är docent i statsvetenskap, vice ordförande i Svenska Atlantkommittén och bosatt i Köpenhamn.