Ledare; Korporativism i statsförvaltningen
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Korporativism 1 statsförvaltningen
I stort sett är de västeuropeiska demokratierna parlamentariskt instabila. Regeringsskiften med jämna mellanrum är regel, och Sverige utgör undantaget.
Det är sannolikt ingen tillfällighet att
just Sverige kommit att bli detta undantag. Mycket talar för att socialdemokratins unikt långa maktinnehav har ett direkt samband med det faktum att Sverige
är ett genomorganiserat samhälle. Ingenstans är organisationerna, främst de fackliga, så allomfattande, välorganiserade
och starka som just i vårt land. Och
ingenstans i västvärlden är de så integrerade i statsapparaten som här.
I huvudsak är de rent korporativa inslagen i svenskt samhällsliv av sent datum. Ännu på 1950-talet stod organisationerna – ehuru redan då inflytelserika
– fria från statsmakterna. Den s k Harpsundsdemokratin innebar förvisso uppgö-
relser vid sidan av det parlamentariska
livet men hade ändå klara begränsningar.
I dag är många organisationer med och
fullgör myndighetsfunktioner.
Många ämbetsverks styrelser är sammansatta av representanter för de stora
organisationerna. Ibland företräder de ett
direkt partsintresse, men ännu oftare finns
de – det gäller i synnerhet LO, TCO,
SACO/SR och SAF – med i egenskap
av ”allmänföreträdare”. När LO och
TCO är företrädda i exempelvis Universitetskanslersämbetets styrelse, är det inte
som representanter för personalen vid
universitet och högskolor. LO och TCO
anses snarare, i likhet med SACO/SR och
SAF, vara bärare av ”allmänintresset”.
Filosofin bakom detta kan te sig något
svårbegriplig men bygger på föreställ·
ningen att de stora organisationerna till·
sammans ”täcker in” alla väsentliga intressen i samhället. Genom att sammanföra en LO-ombudsman, en SAF-direk·
tör, en TCO-sekreterare, en SACO-representant osv med generaldirektören för ett
ämbetsverk och några andra, som företrä-
der viktiga intressenter (t ex andra ämbetsverk), får man en skara personer, so11
speglar samhället i stort och vilkas åsik
ter och intressen tillsammans kan bil
en relevant syntes. Dessutom- och det·
inte det minst viktiga – görs de stora ·
tressegrupperna härigenom medansvari
för besluten.
Är då detta en bra ordning?
Det beror självfallet på från vilk
synpunkt man ser det. stabilitet och k
tinuitet främjas. Under förutsättning
den interna demokratin inom organisa ·
nerna fungerar tillfredsställande, och
der förutsättning att de ges ett me ·
flytande som står i rimlig relation till
ras sakkunskap och betydelse i varje
skilt ärende, finns det knappast an!
ning till principiella invändningar.
har sannolikt varit av stort värde få
svensk arbetsmarknad att LO och S.
suttit med i AMS:s styrelse och ku
påverka arbetsmarknadspolitikens ko
ta utformning. Arbetsgivarnas och arbe
tagarnas organisationer har därigenom
vit medansvariga för fattade beslut
varit tvungna att i det dagliga arbe
handla i medvetande om detta anS\
Det finns ingen anledning att genere
kritisera detta inslag av korporativism i
statsförvaltningen eftersom det – rätt
bandhavt-innebär att man på förhand
kan undanröja irritationsanledningar,
missförstånd och missnöje.
Men den avgörande frågan är om detta instrument verkligen handhas på rätt
sätt. Ges t ex organisationerna inflytande
i proportion till sakkunskap, i förhållande
till hur mycket deras medlemmar berörs
av en viss fråga? Svaret är nej. Ty även
om alla de etablerade organisationerna är
bärare av legitima samhällsintressen, finns
det – för att travestera George Orwell
-de som är mer bärare än andra. I synnerhet LO ges regelmässigt en tyngd, som
ofta inte står i rimlig proportion till de
intressen organisationen har att företrä-
da. Att LO väger tungt i frågor som rör
tex arbetsmiljö är naturligt och riktigt.
Att LO skall väga tyngst också ifråga om
hur den högre utbildningen skall se ut i
framtiden, kan däremot inte ses som särskilt naturligt.
Rent horribelt blir det när LO:s remisssvar i frågor utan nämnvärd löntagaranknytning upphöjs till ”löntagarnas vilja”
och ges avgörande vikt.
På senare tid har en ny faktor kommit
med i spelet, nämligen TCO:s tydliga
försök att vinna ökat inflytande genom
att intaga samma ståndpunkt som LO.
Uträkningen tycks vara, att man skall bil- 53
da en oemotståndlig löntagarfront i alla
viktiga frågor och därmed i realiteten diktera de politiska besluten.
Strategin, som förefaller vara inspirerad av TCO-S-ordföranden John Östlund, är säkert välvald. Regeringen har
bäddat det illa för sig, genom att i så
många sammanhang hänvisa till att den
har de stora löntagarorganisationerna
med sig. Tidigare har löntagaropinionen
i vissa frågor varit regeringen till stor
hjälp i striden mot de borgerliga partierna. Men det faktum, att LO och TCO
många gånger hamnat på olika ståndpunkter, har också givit regeringen relativt stor handlingfrihet. Hur stor blir
denna med en konsekvent sammanhållen
löntagarfront i alla viktiga frågor? I realiteten kommer konstellationen LO-TCO
att i en rad fall diktera de politiska besluten.
En sådan utveckling innebär att den
parlamentariska demokratin delvis sätts
ur spel. De reella maktcentra kommer att
ligga utanför demokratisk kontroll, och
principen ”en man, en röst” kommer inte
längre att gälla. Samtliga politiska partier
borde ägna detta förhållande uppmärksamhet. En utveckling i den riktningen
kan självfallet inte pågå någon längre tid
utan att få förödande konsekvenser för
den parlamentariska demokratin.
I stort sett är de västeuropeiska demokratierna parlamentariskt instabila. Regeringsskiften med jämna mellanrum är regel, och Sverige utgör undantaget.
Det är sannolikt ingen tillfällighet att
just Sverige kommit att bli detta undantag. Mycket talar för att socialdemokratins unikt långa maktinnehav har ett direkt samband med det faktum att Sverige
är ett genomorganiserat samhälle. Ingenstans är organisationerna, främst de fackliga, så allomfattande, välorganiserade
och starka som just i vårt land. Och
ingenstans i västvärlden är de så integrerade i statsapparaten som här.
I huvudsak är de rent korporativa inslagen i svenskt samhällsliv av sent datum. Ännu på 1950-talet stod organisationerna – ehuru redan då inflytelserika
– fria från statsmakterna. Den s k Harpsundsdemokratin innebar förvisso uppgö-
relser vid sidan av det parlamentariska
livet men hade ändå klara begränsningar.
I dag är många organisationer med och
fullgör myndighetsfunktioner.
Många ämbetsverks styrelser är sammansatta av representanter för de stora
organisationerna. Ibland företräder de ett
direkt partsintresse, men ännu oftare finns
de – det gäller i synnerhet LO, TCO,
SACO/SR och SAF – med i egenskap
av ”allmänföreträdare”. När LO och
TCO är företrädda i exempelvis Universitetskanslersämbetets styrelse, är det inte
som representanter för personalen vid
universitet och högskolor. LO och TCO
anses snarare, i likhet med SACO/SR och
SAF, vara bärare av ”allmänintresset”.
Filosofin bakom detta kan te sig något
svårbegriplig men bygger på föreställ·
ningen att de stora organisationerna till·
sammans ”täcker in” alla väsentliga intressen i samhället. Genom att sammanföra en LO-ombudsman, en SAF-direk·
tör, en TCO-sekreterare, en SACO-representant osv med generaldirektören för ett
ämbetsverk och några andra, som företrä-
der viktiga intressenter (t ex andra ämbetsverk), får man en skara personer, so11
speglar samhället i stort och vilkas åsik
ter och intressen tillsammans kan bil
en relevant syntes. Dessutom- och det·
inte det minst viktiga – görs de stora ·
tressegrupperna härigenom medansvari
för besluten.
Är då detta en bra ordning?
Det beror självfallet på från vilk
synpunkt man ser det. stabilitet och k
tinuitet främjas. Under förutsättning
den interna demokratin inom organisa ·
nerna fungerar tillfredsställande, och
der förutsättning att de ges ett me ·
flytande som står i rimlig relation till
ras sakkunskap och betydelse i varje
skilt ärende, finns det knappast an!
ning till principiella invändningar.
har sannolikt varit av stort värde få
svensk arbetsmarknad att LO och S.
suttit med i AMS:s styrelse och ku
påverka arbetsmarknadspolitikens ko
ta utformning. Arbetsgivarnas och arbe
tagarnas organisationer har därigenom
vit medansvariga för fattade beslut
varit tvungna att i det dagliga arbe
handla i medvetande om detta anS\
Det finns ingen anledning att genere
kritisera detta inslag av korporativism i
statsförvaltningen eftersom det – rätt
bandhavt-innebär att man på förhand
kan undanröja irritationsanledningar,
missförstånd och missnöje.
Men den avgörande frågan är om detta instrument verkligen handhas på rätt
sätt. Ges t ex organisationerna inflytande
i proportion till sakkunskap, i förhållande
till hur mycket deras medlemmar berörs
av en viss fråga? Svaret är nej. Ty även
om alla de etablerade organisationerna är
bärare av legitima samhällsintressen, finns
det – för att travestera George Orwell
-de som är mer bärare än andra. I synnerhet LO ges regelmässigt en tyngd, som
ofta inte står i rimlig proportion till de
intressen organisationen har att företrä-
da. Att LO väger tungt i frågor som rör
tex arbetsmiljö är naturligt och riktigt.
Att LO skall väga tyngst också ifråga om
hur den högre utbildningen skall se ut i
framtiden, kan däremot inte ses som särskilt naturligt.
Rent horribelt blir det när LO:s remisssvar i frågor utan nämnvärd löntagaranknytning upphöjs till ”löntagarnas vilja”
och ges avgörande vikt.
På senare tid har en ny faktor kommit
med i spelet, nämligen TCO:s tydliga
försök att vinna ökat inflytande genom
att intaga samma ståndpunkt som LO.
Uträkningen tycks vara, att man skall bil- 53
da en oemotståndlig löntagarfront i alla
viktiga frågor och därmed i realiteten diktera de politiska besluten.
Strategin, som förefaller vara inspirerad av TCO-S-ordföranden John Östlund, är säkert välvald. Regeringen har
bäddat det illa för sig, genom att i så
många sammanhang hänvisa till att den
har de stora löntagarorganisationerna
med sig. Tidigare har löntagaropinionen
i vissa frågor varit regeringen till stor
hjälp i striden mot de borgerliga partierna. Men det faktum, att LO och TCO
många gånger hamnat på olika ståndpunkter, har också givit regeringen relativt stor handlingfrihet. Hur stor blir
denna med en konsekvent sammanhållen
löntagarfront i alla viktiga frågor? I realiteten kommer konstellationen LO-TCO
att i en rad fall diktera de politiska besluten.
En sådan utveckling innebär att den
parlamentariska demokratin delvis sätts
ur spel. De reella maktcentra kommer att
ligga utanför demokratisk kontroll, och
principen ”en man, en röst” kommer inte
längre att gälla. Samtliga politiska partier
borde ägna detta förhållande uppmärksamhet. En utveckling i den riktningen
kan självfallet inte pågå någon längre tid
utan att få förödande konsekvenser för
den parlamentariska demokratin.