Roliga skolan

Något för den nya lärarutbildningen att ändra på är föreställningen om varför man går i skolan. Det föreslår Eva Faye-Wevle, litteraturvetare, lärare på Stockholms universitet och Handelshögskolan, samt författare till Ansvar. Plikt. Offer – ledarskap i liv och litteratur och Människor och brott – en resa i tid och miljöer.

Den svenska skolans sorgliga tillstånd är åter uppe till diskussion, och denna gång tycks man verkligen vara beredd att ta krafttag. Alliansen med Jan Björklund i spetsen aviserar en återställarpolitik av rejält slag: betyg ska ges tidigt och ofta, betygsstegen ska bli de samma som de gamla bokstavsbetygen, praktiska och teoretiska linjer ska separeras, kraven ska skärpas, lärarnas status och lön förbättras, lärarutbildningen inriktas på ämneskunskaper i stället för pedagogiskt pladder.

Till och med socialdemokraterna tycks vara med på noterna och har till sist tvingats medge sitt eget misslyckande vad beträffar skolan. Detta förödande misslyckande som gjort att de svenska eleverna halkat allt längre ner i de internationella jämförelserna har sin grund i ett urartat jämlikhetsbegrepp. Från det vällovliga syftet att alla ska ha rätt till samma utbildning har det gått till att alla ska ha rätt till samma examen, oavsett prestation. Följden av detta ”en ann´ är så god som en ann´”- resonemang har blivit att kraven sänkts och de lågpresterande blivit norm. Alla ska med!

Vid sidan av och i armkrok med detta finns en annan grund för misslyckandet: tanken att skolan ska vara ”rolig”. Med detta har avsetts att skolan ska utgå från elevernas ”egen verklighet” och deras egna intressen.

Nu är det av naturliga orsaker så att barns och ungdomars intressen och referensramar är tämligen begränsade, och en anledning till att man går i skolan är att dessa intressen och referensramar ska vidgas. Det har aldrig varit särskilt ”roligt” att lära sig Rysslands floder, turerna kring westfaliska freden eller att böja tyska verb, däremot kan kunskaperna göra livet roligare eftersom de ger vidgade perspektiv och bättre verktyg och förståelse.

I den gamla skolan var detta självklart, skolan var ett arbete. ”Roligt” hade man på fritiden, då man kunde ägna sig åt sina egna intressen av hjärtans lust. För de flesta blev det också så att nya intressen stimulerades av de kunskaper som skolan gav. Den ”roliga” skolan däremot går på minsta motståndets lag, och resultatet har blivit att man inte längre skriver specialarbeten om reformationen eller Suezkrisen, utan om Paris Hilton och Big brother.

Läs även professor Inger Enkvists kommentar (6/2).