:: KRÖNIKA ::

ANNA SOPHIA BONDE OM...

amoral, onani och att bli sedd

Människan har i sitt inre en punkt varifrån en envis önskan utgår: önskan om att allt ska gå för sig. En önskan om att hennes vägval, när allt kommer omkring, inte ska ha någon betydelse.

Anna Sophia Bonde Att just hon på domens dag ska få dispens för allt det där tveksamma och mörka inom henne. Att den som dömer ska visa förståelse för hennes svaghet, hennes benägenhet att falla för allsköns frestelser (och visst är det lite charmigt…), hennes likgiltighet inför ett moraliskt imperativ utan undantag. Hon beter sig som i barndomen, testar gränserna för att få se mammas reaktion. Om denna uteblir – så mycket bättre. Kanske har hon någonstans en doréansk bild av domen – dramatisk och fasansfull – och eftersom denna bild aldrig realiseras – utom på bio – tror hon att hon kommit undan. Kanske är det rentav så att det inte finns någon domare? Den som kommer undan går fri, också i ett längre perspektiv. Och så blir denna önskan i människans inre, kanske är den till och med förlagd till hennes hjärta, befordrad till sanning. Från att ha fungerat som ett modus optativ, ett önskemodus, uppgraderas den till samtidigt presens indikativ, en neutral beskrivning av sakernas tillstånd, och imperativ, en uppmaning. Inte bara så att denna önskan finns där – den ska dessutom bejakas.

Detta imperativ är inte omoraliskt – det är amoraliskt. En omoral står i förhållande till en existerande och erkänd moral. Den är ett medvetet brott mot en ordning. Den tar avstånd från det den vet är rätt, av trots, nyfikenhet eller illvilja. Den ställer sig på en synligt otillåten plats och är beredd på, och kanske t o m förväntar, reaktioner. En viss sorts samhälle reagerar omedelbart och gör sig redo att föra omoralen från den otillåtna platsen tillbaka till Ordning och Sanning. Det är ett ansvar som samhället ifråga självklart tar på sina axlar, likt en herde sitt sårade lamm.

Amoralen, däremot, har för länge sedan upphört att definiera platser som tillåtna och otillåtna. Moral anser den vara något subjektivt och/eller icke existerande, något i grunden ointressant. Där moralen satte gränser är amoralen vind och vidd och ett oändligt hem. Den protesterar inte mot en Ordning, den har istället proklamerat Oordningens välde. Amoralen är polygam: den bejakar friheten i alla dess former och har endast ett anathema: den moral som, likt fordom, ännu sätter gräns mellan rätt och fel.

Amoral är inte bara ett filosofiskt begrepp, den har också förutsättningar för att bli en livsstil. Den är praktisk, krånglar inte till saker i onödan, och erkänner endast lusten som Herre. Lustprincipen är enkel och lätt att följa: gör som du känner, allt går lika bra. Tyng dig inte i onödan med dåligt samvete, sådant är negativt och bör därför undvikas.

Och så händer det sig att den där punkten i människans hjärta blir hennes kompass i livet. Utifrån den bedömer hon vad hon ska göra och hur. Den ger också besked om varför: för att du känner för det. Den är till sitt väsen enfaldig, dess enda intresse är individens och är lika ointresserad av Gud som av medmänniskor. Individen är, så att säga, ett brev till – sig själv. Hon kan visserligen, i den mån hon ”känner för det” hämta inspiration utifrån, men hon behöver inte. Det finns egentligen ingenting hon måste göra förutom att tillfredsställa sig själv.

Detta kanske skulle kunna hjälpa oss att förstå kristendomens kritiska inställning till onani. Onani, säger Woody Allen, är ”sex with someone I love”. En sådan distinktion sublimerar nämnda sysselsättning; det handlar inte bara om självtillfredsställelse utan om kärlek, vilket ju alltid har en ädel klang. Onani, säger Bibeln, är skadligt. Skadligt eftersom det är en självupptagen syssla. Den fjärmar oss från andra människor. Den ger oss illusionen av att vi klarar oss bra på egen hand, när sann glädje – återigen enligt Bibeln – alltid är förknippad med gemenskap. Därför anses i den kristna traditionen onani vara synd – den för vilse, den missar målet, vilket är gemenskap.

När människan gör amoralen till sin livsstil underkastar hon sig därmed också onanin i bildlig bemärkelse. Hon gör med sig själv och för sig själv det hon borde gjort med och för den Andre. Hon begriper inte att när hon ställer sig själv i centrum gör hon samma misstag som de medeltidens teologer som envist hävdade att jordens enda tänkbara placering i solsystemet var i dess centrum. Hon är, även om hon inte vill erkänna det, så förtvivlat rädd för att förlora sitt värde att hon i sin förvirring och existentiella rädsla framhäver sig själv, nej, inte bara det; hon erkänner inget annat än sig själv i det hon föreställer sig vara a survival of the fittest.

Men, som Gud och Galilei redan visste, människans värde handlar inte om att vara i centrum. Det är inte beroende av att vara i centrum. Människans värde är avhängigt två ting: att hon är sedd och att hon befinner sig i ett sammanhang. Resten är adiafora.

Ordspråksboken säger: Framför allt må du bevara ditt hjärta ty därifrån utgår livet. När människan upphöjer sin önskan om moralisk dispens till Dygd, när hon låter sin önskan bli imperativ istället för optativ, tror hon att hon tar tillvara sitt liv. Hon roffar det åt sig, det enda liv hon har; vem annars skulle tillvarata hennes intressen? Hon anstränger sig till det yttersta för att klamra sig fast vid livet, det liv som varar sjuttio eller åttio år om det blir långt och när det är som bäst är möda och fåfänglighet. Dessa år är så korta – alltså måste hon få ut av dem så mycket det bara är möjligt. You gotta fight for your right to party, tjoar Beastie boys på sitt skälmska vis. I själva verket är denna desperation uttryck för två onda ting: livsleda och ångest inför upplevelsen av att leva i ett universum utan Ordning, Vilja, utan Blick. Amoralen är inte föremål för någon blick, den säger: (bara) jag ser, alltså finns jag till. Bara jag ser finns jag till. Bara jag ser. Och eftersom ingen ser mig kan jag göra som jag vill. Lämpligt nog har det sena 1900-talet utvecklat nya möjligheter att förverkliga denna voyeurism: tv:n, dataspelet, Internet, turismen. Vi observerar utan att bli sedda.

Belägenheten att inte vara sedd är ett faktum (eftersom ingen ser mig kan jag göra som jag vill), men den är också ett begär (vadsomhelst, bara jag inte blir sedd). Detta faktum, detta begär går igenom mänsklighetens historia, från Adam och Eva som inte stod ut med Guds blick till vårt nätsurfande i vilket vi kan anta olika roller utan att behöva ta ansvar för dem nästa morgon. Kanske är världen rentav ett globalt, dygnetruntöppet diskotek. Stroboskopet blinkar men saknar Blick. I mörkret kan jag hänge mig åt ”blicklösheten”, se vad som händer, göra som jag känner.

Den där punkten i vårt inre är inget vi ska låta oss vägledas av. Den kan liknas vid en latent sjukdom som riskerar att skada oss om den ges för stort utrymme.

Vissa fromhetsriktningar har haft svårt att hantera denna sjukdom. Deras enda råd har varit: händerna på täcket! Nu talar vi inte mer om det. Eller så har man idkat selektion; vissa sysselsättningar (t ex sex före äktenskapet, alkohol, dans) ingick i syndakatalogen medan annat (girighet, elakhet, avundsjuka) inte bara tolererades utan till och med frodades. Och så blev kyrkan, den organism man trott sig värna, ändå sjuk. För den är en felaktig kyrkosyn som tror att Kristi kropp i världen kan vara fläckfri. Kyrkan är Kristi kropp – det är riktigt. Men det lilla tillägget ”i världen” visar att himmelriket – där Guds vilja sker – ännu inte är tillstädes. Kyrkan måste acceptera vad detta ”i världen” innebär. Men att ofullkomligheten är ett faktum innebär inte att kyrkan inte ska ha fullkomligheten som förhoppning. Hon ska vara medveten om den mörka punkten, se den i alla dess nyanser, utan att förtvivla eller resignera.

Detsamma gäller för den enskilda människan. När Kristus kallar på henne för han henne till den mörka punkten, han vill att hon ska se det som han ser. Han vill inte att hon ska blunda för det felvända i hennes liv. Men lika lite som han vill att hon sublimerar sin önskan om dispens till Dygd vill han att hon förtvivlar eller resignerar. Liksom han ser allt det felvända inom henne med kärlek vill han lära henne att se. Både svärtan hos sig själv och hos de andra. Bara så kan den självupptagna människan bli kvitt den kosmiska ensamhet som annars är det enda hon kommer att bära med sig från jordelivet.

Anna Sophia Bonde är komminister i Västra Karaby, Lunds stift