:: KRÖNIKA ::
AMORAL, ONANI OCH ATT BLI SEDD
KLAS ÖSTMAN OM...
den alltid villige Morgan
Morgan Johansson lider av den för en folkhälsominister allvarliga bristen att vara…ja, småfet. En isterbuk. Och därmed störande, för dem av oss som har vissa estetiska krav på vår omgivning. Att fetto-Morgan får visa sig på offentlig plats är faktiskt ett intrång i min personliga integritet.
Ett dåligt exempel är han också, i synnerhet för barnen. Framför allt är det ohälsosamt för honom att dra omkring på de där läskiga bilringarna. Därmed kommer Morgan så småningom att bli dyr för oss skattebetalare. Alltså. Alltså…tycker jag att vi helt enkelt förbjuder honom att vara småfet! Morgan och alla andra överviktiga bör sättas i tvångsbantning. Det får bli statliga tvångsbantarläger, om inget annat hjälper.
Nej, bästa läsare, Svensk Tidskrift har inte bytt redaktionell linje En politiker skall inte behöva stå ut med att kreti och pleti har synpunkter på hans högst personliga angelägenheter. Men det skall faktiskt ingen annan medborgare heller. Och tyvärr finns det all anledning att frukta att ovanstående rader om vår folkhälsominister i en snar framtid kommer att betraktas som ganska normala. Det har han själv och hans kolleger öppnat för.
När jag först hörde talas om att regeringen diskuterade ett totalt rökförbud på krogen tog jag det med upphöjt lugn, i förvissning om att något så barockt ändå inte kunde bli verklighet. Det blev det dock, fort som attan och utan särskilt mycket protester. Och i omedelbar anslutning till rökförbudet började insändarspalterna fyllas av förslag om tvångsomhändertagande av rökares barn, parfymförbud – och tvångsbantning av överviktiga. Den som i dag är beredd att avfärda detta som avsigkomna rättshaveristers yranden bör inte bara begrunda rökförbudet, utan också cykelhjälmstvånget, kvoteringsförslagen, drogtestandet, sexköpslagen, utvidgningen av förbudet mot hets mot folkgrupp…allt såg ut som rena fantasierna bara för något decennium sedan.
Det finns starka drivkrafter bakom det gamla Förbuds-Sveriges återkomst. En är vänsterns ”kulturella vändning” som Nina Björk nyligen uppmärksammade i DN. När man tvingats inse att man saknar egentliga alternativ till kapitalism och marknadsekonomi, har vänstern inriktat all sin energi på mjuka frågor. Det är därför feminismen är den enda livaktiga vänsterideologin och det är därför ”det personliga är politiskt” på nytt har blivit ett populärt motto.
Men den starkaste drivkraften är att politiker av Johanssons, Messings och Sahlins typ präglas av barnslig gränslöshet De kan helt enkelt inte förstå att det måste finnas en alldeles privat sfär, där vi får ha våra ofullkomligheter i fred, eller att allt som är oönskat inte måste bli olagligt. ”Politikens möjligheter” är för dem möjligheter att få lägga sig i.
Samtidigt som de drivande krafterna är starka, är motståndet svagt. Stora delar av folket verkar ha blivit så infantiliserade att statspaternalismen passar dem utmärkt – ”de menar ju hjärteligen väl med mig”, som Luther sade om sina stränga föräldrar. Och socialliberala opinionsbildare har alltid varit kluvna mellan frihet och förbud. Det gör dem så böjliga i ryggen inför vänsterns anlopp att de inte märker ens när de har genomfört en fullständig kringelböj och stirrar rakt upp i sin ideologis mest oädla delar. Nyss avfärdade DN:s annars insiktsfulla Hanne Kjöller motståndare till positiv diskriminering som ”tillbakalutade pösmunkar”.
Så vi libertarianer står tämligen ensamma på barrikaden och det gör mig bekymrad. Det är ju nästan omöjligt att tänka sig någon punkt där barnsliga politruker av Minister Morgans typ självmant skulle dra en gräns och säga: Nej, det här är inte min sak. Därför kommer vi en dag att finna en liten Morgan också under vårt eget täcke – som alltid ångande villig att lägga till rätta eller ge en hjälpande hand. Om, alltså, vi inte någon gång lyckas sätta gränser och tar ifrån lille Morgan de verktyg han inte är vuxen nog att hantera.
Klas Östman är redaktör för Svensk Tidskrift.
P.S. Just när vi skall gå till tryck meddelar Mona Sahlin att hon vill förbjuda ”könsdiskriminerande” reklam. Q.E.D.